Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Martin Emond. Mjölnaren. Oljemålning.
mening naturalistiskt motiv, som smakar
åttiotal, då Krohg följd av Munch och även
av svenskar målade så mycket
sjukrumskuddar och bleka borttynande gestalter! Men
Åberg har lyckats föra upp scenen till ett på
något sätt förklarat plan, liksom Ernst
Josephson i den strålande bilden med den
tand-löse skrattande gubben på sjukbädden i
målningen »La joie de vivre». I båda målningarna
finns ett väljande och sovrande av
iakttagelser, tills det väsentliga blir kvar i ren —
Georg Svensson nämner ordet filtrerad —
gestalt.
Roland Kempe i Svensk-Franska
konstgalleriets aprilutställning hör till de
konstnärer som bita sig fast i ens bildminne, då
man en gång stått inför deras verk. Kempe
står i mångt och mycket ensam i svenskt
måleri med sin suggestivt dramatiska
förenkling av ett motiv. Liksom Martin Åberg
kan han fila i åratal på en sak, tills den står
»renad» från störande verklighetsdetaljer —
ett slående exempel: han har målat en seen
med några tjurfäktare som komma rakt mot
åskådaren, de sakna huvuden, åtminstone för-
svinna deras ansikten i det tunga dunklet
bakom gestalterna. Men detta förstärker den
visionära effekten av det plötsliga färg- och
ljusdrama, som eggande dyker fram ur
mörkret, då de marschera in på arenan. Ett i färg
asketiskt hållet porträtt av »Madame O.» har
en liknande stram förenkling av bildinnehållet
— det enda nödvändiga är framtaget. Något av
Daumiers sammanfattande talande linje
spåras i andra ting. Man har rätt att vänta
mycket av denne konstnär, som går sin bana så
rakt fram utan att snegla åt andras resultat.
Sven Erixsons utställning i Färg och Form
blev en publikframgång av stora mått. Som
alltid mätte han åt en skäppan full av
slösande färg och rytmiskt levande linje. Fanns
det ett målande X på Altamiramålningarnas
tid, en jägare i ludet skinn som målade
mellan jakten och slakten, så skulle just han ha
svarat för de rödaste bisonoxarna på grottans
vägg och för renhornens djärvaste bukter.
Och snabbast av alla skulle han ha ristat in
på sitt ögas näthinna de förbirusande djurens
rörelser för att i nästa moment dra upp
konturerna på stenen. I den frisartat kompone-
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
