Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Han tilläts briljera för mycket och därmed
bryta sig ut ur ensemblen.
Och ändå var det ingen dålig föreställning
Nya teatern bjöd pä. Styckets sociala
tendens hade betonats väl så starkt som i
Göteborg, och den i och för sig ganska klumpigt
tillyxade scenen med besöket av de båda
stadsherrarna fick den rätta innebörden.
Mot slutet, där händelserna betyder mer och
atmosfären förhållandevis mindre, stegrades
intrycket av hela föreställningen. Flera av
skådespelarna gjorde starka insatser. Den
karltokiga kvinnliga väckelsepredikanten
gjorde Sif Ruud till en hurtfrisk salvationist,
som tog karlarna och Vår Herre med samma
rejäla naturlighet — en fullt acceptabel
uppfattning. Ada Lester, hustrun som ständigt
är hungrig och som fött så många barn till
världen utan att ha fått någon glädje av
dem, fick av Märta Arbin en gripande
utformning: ett utsläpat och uppgivet
arbetshjon, som gett upp att arbeta och bara
tjatar fram samma fraser; skådespelerskan var
nog den bland de uppträdande, som bäst
träffade styckets anda. Slutligen gjorde Bengt
Ekerot, med sin sällsynta förmåga att leva
sig in i en roll, en kusligt trovärdig studie av
den outvecklade, halvt imbecilla tonåringen
Dude.
*
När Blancheteatern efter avslutad
revysäsong i mitten av oktober började spelåret,
publicerade den en mycket lovande plan för
sin säsong, upptagande bl. a. Tolstojs
Uppståndelse och Rudolf Värnlunds
Skådespelaren. Olika omständigheter, däribland enligt
uppgift det uteblivna anslaget från
Stockholms stad, kullkastade dessvärre till stor del
det vackra programmet. Vad som verkligen
kom, har varit av den art, att man måste
bedöma spelåret som ett av Blancheteaterns
svagaste.
Som prov utan värde kan man utan vidare
rensa ut Philip Barrys Det evigt manliga, en
New York-succès med Leslie Howard, tydligen
väld närmast för att ge Georg Rydeberg en
paradroll, Leslie Howards eget försök som
pjäsförfattare, farsen Cocktails och
amerikanskan Rachel Crothers mera pretentiösa
än intresseväckande komedi När kvinnor
mötas. I Barrys pjäs gjorde utom Rydeberg
Inga-Bodil Vetterlund och Sten Lindgren
(den senare i en biroll) bra saker. Cocktails
spelades i det rätta forcerade farstempot med
Rudolf Wendbladh som iscensättare och gav
Gull Natorp, assisterad av Åke Engfeldt,
tillfälle att briljera med sina snabbt och lätt
ansatta replikspetsar. I När kvinnor mötas
fick Anna Lisa Baude tillfälle att visa, att
hon utom konsten att agera drastisk
glädje-spriderska även behärskar det finare
komedispelet på ett högst vinnande sätt.
Lillian Hellman är inte heller någon stor
dramatiker. Men med sin beska
samhällskritik och sin orädda människoskildring hör
hon ändå till de sympatiska och stimulerande
bland de moderna amerikanska
teaterförfattarna. Blancheteatern har tidigare haft en
betydande framgång med hennes pjäs De
oskyldiga, ett helhjärtat försvar för en
värdefull kvinna, som offras på den officiella
moralens altare, och en mindre framgång med
De små rävarna, denna makabra satir över
kapitalismen som rovdrift och
människoför-störare. Det blåser en vind har tillkommit
under kriget. Pjäsen hade sin urpremiär i New
York på våren 1944 °ch sysslar med något så
aktuellt som att pröva amerikanernas skuld
i kriget. Med detta stycke fullföljde
Blancheteatern den linje i sin repertoar, som
betecknas av aktuell, friskt debatterande
dramatik.
Några människor församlade i
diplomatfamiljen Hazens salong i Washington en
vårkväll 1944 söker sig tillbaka i tiden och
minnena. Vi möter dem i Rom 1922, då
Mussolini höll sitt berömda intåg, i Berlin 1923
under de första ansatserna till judepogromer,
i Paris under Münchenkonferensen september
1938. Dessa episoder från ett par avgörande
tillfällen i Europas förkrigshistoria skall
illustrera amerikansk kortsynthet. Amerikanen
vägrade i det längsta att tro på
skurkaktighetens existens. Han ville inte se betydelsen
av vad som hände. Han sökte, delvis av rädsla
för sanningen, delvis av kortsynthet, delvis
också av egoistiska bevekelsegrunder blunda,
så länge som möjligt. Den politiska slutsatsen
blir väl ungefär, att isolationismen bröts
minst tjugu år för sent. Vi som inte är
amerikaner känner oss lika träffade.
Parallellt med återblicken på de politiska
sammanhangen, som blir naturligt infattad i
handlingen genom att mr Hazen är
legationstjänsteman, sedermera ambassadör, och hans
svärfar framstående tidningsledare och
politiker, löper en annan linje: tre människor,
inbegripna i ett mer än tjuguårigt
triangeldrama, söker sig för sin privata del tillbaka i
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:34:57 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0423.html
