Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk konstkrönika under hundra år. Av Bo Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bo Lagercrantz
Utställningarna och de digra konstböckerna ha
sålunda gemensamt stimulerat allmänhetens
konstintresse.
Ett nytt och stabilt kvaderblock i denna
byggnad till allmänhetens och fackmännens
fromma utgör Svensk Konstkrönika under
100 år som utgivits av Ragnar Josephson,
Bo Lindwall och Sven Alfons. Idén att skildra
det senaste seklets svenska konsthistoria
enligt det Lindormska bokfilmsschemat visar
sig vara lysande. Varje år representeras av
två uppslag som tack vare det stora formatet
rymma ända upp till mer än tio bilder av
under året tillkomna verk inom måleri,
skulptur, grafik och arkitektur kommenterade av
utgivarna och samtida kritiker. Det första
intrycket måste bli ganska förbryllande för
den som vant sig vid de traditionella
översiktliga verken och monografierna. För att
öka framställningens konkretion isoleras där
skeendet i största möjliga utsträckning från
omvärlden. Författaren sovrar omsorgsfullt
materialet för att på klaraste sätt kunna
exemplifiera den tes han vill åskådliggöra.
Man kunde likna metoden vid
innehållsperspektivet för att använda en bild från den
primitiva konstens värld. Bifigurerna avta i
storlek efter en skala graderad inte efter deras
verkliga plats i rummet utan efter deras mera
tillfälliga betydelse för centralgestalten i den
föreliggande kompositionen. Ragnar
Josephson och hans kolleger söka i stället myllret
och mångfalden i de disparata företeelser som
uppträda samtidigt. De vilja fånga bilden av
den brokiga konstsituationen år från år. Över
monografiernas vertikaler genom tiden, som
påminna om de parallella linjerna i så måtto
att de sällan mötas, lägger krönikan sitt
regelbundna system av förenande horisontaler.
För oss, liksom en gång för renässansens
målare, blir sålunda rutnätet den hjälpreda som
ger oss det nya perspektivet på företeelserna
och den rätta uppfattningen av de avlägsna
föremålens inbördes storleksförhållanden. På
den fasta grundvalen av sitt överväldigande
material vilar krönikan tryggt i sin roll av
en rikslikare med vars hjälp man får
anledning att på nytt pröva hållbarheten i gamla
sanningar.
Josephson inleder med en 30 sidor lång
redogörelse för seklets väsentliga strömningar
och ger därmed läsaren en god hjälp att finna
den röda tråden, som utgör ett tillbehör i en
god roman men som inte alltid är så lätt att
finna i det motsägelsefyllda levande livet,
av vilket krönikan vill vara och är en
avbild.
Den spirituella och träffsäkra analysen av
begreppen romantik och klassicism känns
igen från boken om Romantiken.
Författaren får här tillfälle att nyansera
uppdelningen när han sysslar med det svenska
materialet, där de utländska ingredienserna
komma igen i ständigt skiftande nya
sammansättningar. 1840-talet framstår vid denna
granskning som den tid då konsten ännu var
präglad av de klassicistiska idealen, alla de
romantiska ämnena till trots. Förhållandet är
tydligast inom arkitekturen, där de gotiska
och romanska detaljerna sattes på en stomme
som alltjämt ägde empirens proportioner och
fasta struktur, men det framträder även inom
måleriet, där Sandberg i sina
nationalromantiska tavlor framställde figurerna klassiskt
idealiserade och så torra i teckning och färg
att de ge intryck av kolorerad skulptur.
Även Blommérs romantiskt beslöjade
Ängsälvor leda tanken till tidens ideal Rafael och
dansa sin skymningsdans i ett klassiskt
vilande landskap. På uppslaget för 1849 får
man ta del av två samtida omdömen om
målningen. Det första berömmer konstnären för
att han visat vägen för en nordisk konst, »som,
uppvuxen ur nordisk myth, icke imiterar
antikens karakterer». Det nordiska ämnet har
gjort betraktaren blind för att det
traditionella uppfattningssättet ännu finns kvar. Den
andre kritikern representerar den akademiska
traditionen och förebrår målaren för att han
sökt sig till ett så simpelt ämne i stället för
att, som Sandberg, ägna sina krafter åt de
stora händelserna i svensk historia.
Huvudvikten lägges hos bägge på att ämnet sökes
bland »fädernas minnen». Gränslinjen mellan
det akademiska och det mera positiva
betraktelsesättet tycks bestämmas av den större
eller mindre frihet som man gav konstnärerna
att röra sig inom den nordiska ämnessfären.
Den svenska konstens nödläge kan knappast
illustreras bättre än av dessa tvenne
uttalanden.
Ragnar Josephson anger träffsäkert
förutsättningarna för vandringen till Düsseldorf.
De utgjordes av kontinentens nya järnvägar
som, kort uttryckt, kommo att spela samma
roll som en gång 1700-talets mecenater för
att återknyta kontakten med Europa, samt
av februarirevolutionen 1848. »Man ville från
den heroiska världen stiga ned till
verkligheten och vardagen.» Marcus Larsson och
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
