Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Nyrekryteringen. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lin db er ger
dragen i hans novellsamling är att han inte
nöjer sig med de frappanta yteffekter, som den
amerikanska stilen erbjuder. Med den
mångsidiga aptit på verkligheten, som boken visar,
blandar sig emellertid också ett drag av
motvilja och äckel för verkligheten. Där finns
i boken en på sitt sätt mycket betecknande
historia om en pojke, som i ett slagsmål biter
näsan av en annan och efter att ha erfarit
sensationen av att ha den andres avbitna
nästipp i munnen grips av en sådan
vämjelse inför tillvaron, att han går och hänger
sig. Trots sin realism och sin breda
åskådlighet har Ahlin något problematiskt i sin
hållning till verkligheten. I ett tidningsuttalande
yttrade han också (Dagens Nyheter 31/12
1944): »Jag har mycket svårt att tro på
hållbarheten i det amerikanska stilgreppet (och
ännu mindre mitt eget). I grunden har man
bara utfört en ny kapris, ett nytt raffinemang
på naturalismen.»
Novellsamlingen ger en uppfattning om
kraften och mångsidigheten i Ahlins
begåvning. Hans ambition som författare och
arten av hans intresseinriktning framgår
däremot bättre av hans båda romaner, Tåbb med
manifestet (1943) och Min död är min (1945).
Tåbb är en arbetarpojke, för vilken det
kommunistiska manifestet blivit till en religiös
övertygelse.’ Han blir arbetslös, och kommer
på luffen. Värre än de yttre svårigheterna att
skaffa sig sitt uppehälle känner han
emellertid tyngden av manifestets karakteristik av
dem som blivit arbetslösa och kommit utanför
produktionsordningen: de är döda. Boken
visar, hur Tåbb kämpar sig loss ur manifestets
grepp och därigenom får förmåga att leva:
»Ett omotiverat hat bör inte gripa oss. Det
finns såna bland oss som oväntat vinner på
lotteri eller får ett arv och då skaffar sig
affär och småborgarmentalitet. Vi ska inte
förakta såna.» Tåbb har blivit tolerant. Det
ligger nära till hands att säga, att han återger
den vanliga utvecklingen från revolutionär
socialism till reformism. Men det är knappast
riktigt. Ahlins bok är inte någon roman i
vanlig mening, den är ett mellanting mellan en
roman och en religiös traktat. Traktatdelen
är egentligen den viktigaste. Konstnären
Staffan får resonera med Tåbb om tillvaron i
allmänhet, om människorna och tiden och
honom själv. Han klargör för Tåbb, att denne
lider, därför att han försvurit sig åt en
metafysik. Tåbb måste genomgå en reformation.
»Det har lekt mig i hågen, Tåbb, att vår
sekulariserade kultur behöver en Luther, som
inom ramen för våra nutida villkor lyckas
skapa ett slags lutherdom. Vi måste finna frid
mitt i dramat, ärlighet mitt i lögnen, livet
mitt i döden, skönhet mitt i det fula. Vi
måste kunna dö i lycka hurudana vi än är
och utan falska eller lönnliga
kompensationstankar.»
Liknande tankar ligger också under den
andra romanen, Min död är min.
Huvudpersonen, Sylvan, bringas till sist att acceptera
sitt nederlag utan falska eller lönnliga
kompensationstankar. För att visa hur han
kommer därhän har författaren låtit honom spegla
sin belägenhet i en rad andra fall av
misslyckande och kompensation. Det viktigaste är
den religiösa kompensationens; genom att
iakttaga ett sådant kommer Sylvan definitivt
till klarhet om sig själv och beslutar att leva
i fullt medvetande om sitt misslyckande.
Detta är innebörden i hans erkännande: »Min
död är min.»
Denna Ahlins senaste bok är alldeles som
den första en blandning av traktat och roman.
Som roman betraktad är den inte lyckad.
Delvis beror detta, på slarv; den är för hastigt
skriven. Men delvis beror det också på
svårigheten, för att inte säga omöjligheten att
smälta samman de olika elementen.
Tekniken är närmast lånad från Faulkner och
miljön är det fattiga Sundsvall med
kaféidker-skor, strykerskor, bondfångare, cirkusfolk och
karamellgummor i personuppsättningen.
Tekniken tillåter inte att författaren yttrar sig
själv, och följden blir, att Ahlin måste låta
sina gestalter tala om sig själva och tänka
över sin belägenhet på ett sätt och ett språk,
som inte bara är oförenligt med deras i övrigt
oerhört naturalistiskt återgivna existensform
utan också genom kontrasten ibland leder
till en icke avsedd komik. Enstaka avsnitt
av boken har dock stor verkan, t. ex. det som
handlar om hur Sylvan hjälper
karamellgumman. I det nyss citerade
tidningsuttalandet åberopade Ahlin beträffande sitt
förhållningssätt som författare några rader av
Gide om att. leva som en opersonlig älskare
och undfly sig själv för att bli vem som helst.
Felet med Min död är min är från denna
utgångspunkt framför allt, att författaren inte
har lyckats tillräckligt bra med att undfly
sig själv. Detta betyder inte, att man vill
peka på novellsamlingen och säga: skriv en
roman så! Det är uppenbart, att det som
Ahlin har att säga inte ryms i den form hans
57°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
