- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
16

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fjalar och Oidipus. Av Erland Ehnmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erland E Immar k

av att huvudpersonen här är Oidipus och
icke Laios, sonen i stället för fadern.

Oidipus får höra glunkas, att han inte
skulle vara rätt son till kungaparet i
Korinth. Han går till oraklet i Delphi för
att få visshet om sin börd, men det svar
han får är endast en upprepning av
spådomen till Laios — hans öde är att döda
sin far och äkta sin mor. Oidipus gör det
enda möjliga i en sådan situation, näst att
ta sitt eget liv: han återvänder inte till
Korinth, där ju de bo, som för allt han
vet äro hans föräldrar. Han råkar ta vägen
till Thebe och möter under färden en
gammal man, som kommer resande med ett
litet följe. Det kommer till en ordväxling
dem emellan, och den slutar med att Oidipus
dödar den gamle och hela hans följe så
när som på en man. Som förhållandena
voro, gjorde Oidipus enligt grekisk
åskådning i och för sig ingenting orätt med att
döda en främling; men mannen var Laios,
och utan att veta det hade Oidipus dödat
sin far. Den första delen av oraklets
spådom hade gått i uppfyllelse.

Intet ont anande fortsatte Oidipus mot
Thebe och hade lyckan att kunna rädda
staden från den sfinx, som hemsökte den.
Som det brukar gå i sagan, fick han som
stadens befriare prinsessan och riket.
Prinsessan, det var änkedrottningen, och så
hade oraklets andra spådom gått i
uppfyllelse. Oidipus hade fått sin egen mor till
hustru.

Detta är förutsättningen för de två
tragedier, som handla om hur Oidipus kom
till insikt om vad han gjort, hur drottningen,
lokaste, tog sitt liv och hur Oidipus stack
ut sina ögon för att i självförvållat mörker
gå ett livslångt lidande och en slutlig
försoning till mötes, tragedierna Konung
Oidipus och Oidipus vid Kolonos.

Det är en alldeles tydlig
överensstämmelse i handling mellan Kung Fj alars och
Kung Oidipus’ saga. Den huvudsakliga
skillnaden beror, som antytt, på att Fjalar

och Oidipus tillhöra två skilda generationer
inom sagan: det är Fjalar och Laios,
Hjalmar och Oidipus, som motsvara varandra.
Men i övrigt är likheten mycket stor: det
utsatta och räddade barnet, som i
främmande land växer upp i en social
omgivning, motsvarande den det utstötts ifrån,
det oundvikliga ödet, som kommer trots
alla försiktighetsmått, och den slutliga
katastrofen, kanske också försoningen.

Det problem, som man har diskuterat,
är också i båda fallen i grunden detsamma.
Det gäller det moraliska ansvaret, den
tragiska skulden.

Det har redan nämnts, att striden om
Kung Fjalar började redan samma år som
dikten utkom. Denna omständighet ha vi att
tacka för det mera ovanliga förhållandet,
att skalden själv har givit en förklaring
av sin dikt, sådan han ville att den skulle
läsas och förstås. Runebergs sällsynt
objektiva redogörelse för tankeinnehållet i hans
dikt hindrade emellertid ingalunda
diskussionen från att fortsätta. Man kan i
varje fall dra en slutsats ur detta
förhållande: att problemet Kung Fjalar är ett
verkligt problem, att den fråga, som där
behandlas, hör till dem som inte så lätt
avfärdas.

Det kan visserligen tyckas, att hela
iscensättningen, också den så att säga
tankemässiga, är så fjärran som möjligt från
modern uppfattning och från verkliga
förhållanden, sådana som vi se dem. Det finns
naturligtvis heller ingen anledning att anta,
att Runeberg själv skulle ha trott på
spådomars sanning och på
förutbestämmel-sens oundvikliga makt, så som Sophokles i
viss mån väl gjorde. Men lika visst är, att
Runeberg i denna dikt, likaväl som
Sophokles i sina Oidipustragedier, gav uttryck åt
sin egen tro, fastän Runeberg klädde den
i en annan tidsålders yttre dräkt.

Vad man brukar invända mot Runebergs
dikt är för det första, att Fjalar är oskyldig
till det gruvliga straff, som drabbar honom,

16

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free