Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Angelos Sik elianos
ropa på människorna, men man hör dem ej,
»Guden går förlorad inom er i tomma
tankeövningar». Men, fortsätter hon,
Om än det dröjer, så skall dagen komma,
då jorden åter skall med skälvningar
min själ framföra ren i ljuset,
och så kommer hennes profetia:
Ack, se, se,
Frihetens hav, som rullar fram
smaragdens gröna vågor. Se, se
på jungfrurena stränder
de stora vita fåglarna som flyga, se
de höga gudablommor, som
okuvad evig vår bevarar, tillförsiktens
ande, långt bort från dödens fågelskrämma,
ack, se den rena Friheten . . .
Innan Neros soldater närma sig för att
utföra hans order, drar Sibyllan sin sista suck,
och kören stämmer upp paianen, »den rena
hymnen, höjd över döden och all slags sorg»,
en hyllning och en bön till Apollon Pythios
att för evigt förgöra ondskans makter.
Då våldet och i dess följe nöden härjade
som värst i Grekland, skrev Sikelianos sin
tragedi Dedalos på Kreta, vilken utkom 1943.
Den gamla sagan om tyrannen Minos, d. v. s.
Minotauros och dennes död för Theseus’
befriande svärd samt om den konstförfarne
Dedalos, som med vingarna vill skapa
möjligheter att så frihetens och andens ord i
rymden för alla människor, har lockat skalden
till ett på urgamla mytologiska begrepp
grundat och av urhednisk mystik buret verk.
Scenen är palatset i Knosos, och stycket
börjar med att de olika prästerna, Zeus-Tjurens
å den ena sidan och Gudamoderns å den
andra, framhålla sina olika uppfattningar om
Minos’ styre. De förra hylla honom, som ökat
Kretas makt:
Se, de sista åren Kretas höga herravälde
sig spritt utöver Egeiska havets öar
och binder hårt Egyptens kungar
med långa bläckfiskarmar, och till sist
det kastar lansen till Athen och
tar emot tributer jämte slavar,
och varje år, såsom nu dessa dagar,
Athen oss sänder sju gossar och sju flickor
att mätta hungern hos underjordens Tjur . . .
de senare klaga, att Minos försummar giva
sin hyllning åt Gudamodern, att han tager i
besittning hennes tron på berget Ida, och
därifrån
han ser, hur Kretas folk där myllrar
och trälar i hans egen tjänst . . .
Med blod han gjuter jorden röd,
och andra gudar — Assyriens gudar kanske —
med jubel skåda dessa dryckesoffer,
men våra gudar blekna, då de se dem!
Det är den blodbesudlade tyrannen, vilken
glömt bort den medkänsla han i sin ungdom
lärt sig vid Gudamoderns altare och nu
genom sina ökade maktanspråk åstadkommit en
jäsning bland folket. Företrädd av
koure-terna —• Zeus’ präster — kommer så Minos
in, hävdar sin styrka och sin makt, men
Zeus-Tjurens överstepräst varnar honom för
Dedalos, som med sin konstförfarenhet insnärjt
Minotauros i Labyrinten, och för hans son
Ikaros, som drömmer om högre och friare
rymder.
Vem kan till sist ej förespå,
att icke masken plötsligt kan få vingar?
Så döljer varje mänskas själ inom sig
en verklig gud, som borde helt frigöras. . .
Om människan får vingar, varför skall
hon ej ta tyglarna ur händerna på Helios?
Med en sådan gud man säger, att hans fader
i hemlighet hans sinne fyller, och ej med Zeus.
Gudamoderns överstepräst åter vädjar till
Minos att åter öppna vägen till den stora
gudinnan, som representerar
människokärleken och i sin vård vill innesluta hela Kretas
folk. Minos vill dock befästa sin ställning
och vädjar till Zeus. På kungens bud infinner
sig Dedalos, och Minos, som beskyller honom
att ha förfört folket, frågar honom,
om du i Knosos under jorden gångar grävt
och ständigt nya gångar, om du byggt murar runt
om mig och murar så igen, för att mig styra efter
din vilja som ett bevakat djur, om du mig
insnärjt i besvärjelser.
Men trots allt måste han, i sin oro och sina
samvetsförebråelser, anförtro sig åt Dedalos’
konst. Trieren från Athen med Theseus och
de athenska gossarna och flickorna har nu
kommit, och Minos, som av Dedalos fått en ny
mask som Minotauros, gläder sig detta nya
blodsoffer. Han avlägsnar sig, då han ser
Pasifae, drottningen, komma. Hon meddelar
Dedalos, att allt är förberett till athenarnas
befrielse, och Dedalos förespår, att
rättvisans och rättfärdighetens timme är slagen.
Pasifae klagar över det bedrägliga och
grymma i sin lott. Emellertid höres rop, Ikaros
kommer och meddelar, hur Theseus betvingat
Minotauros och sänt honom (Minos) att bli
domare i Hades.
Två famnar av vår jord fasthålla nu tyrannen,
som ville binda världen uti kopparkedjor . . .
Zeus’ avtal med honom har för alltid upplösts,
ej längre vaka prästerna med honom
i böner och besvärjelser, ej ska de kunna
på nytt ingjuta liv uti hans lag.
Så länge några ynglingar högt hålla
sin ungdoms ära, de kunna ock
med helig kraft en konung böja.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
