Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk folklivsforskning. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk folklivsforskning
tolka deras bakgrund i folktro och folkligt
näringsliv. En liknande karaktär har Ella
Odstedts kritiska och omdömesgilla
undersökning om Varulven i svensk folktradition
(1943). En annan typ av forskning företräder
Dag Strömbäck, som med filologisk stringens
och utomordentlig framställningskonst har
påbörjat en publicering av ingående
studier över från Sverige kända
sägenmotiv. Nära filologien stå Sven Liljeblads och
Jöran Sahlgrens inträngande undersökningar
av de svenska folksagoberättarnas
uttrycksmedel och stil, ett hos oss tidigare alldeles
försummat forskningsområde. I detta
sammanhang skulle man önska att de visserligen inte
många men betydelsefulla konkreta notiserna
om den folkliga litterära traditionens eget liv
blevo sammanställda, alltså allt det som
belyser sagans och sägnens och visans funktion
vid arbetsfest och bröllop, i kvarnstuga och
på rastställe, med ett ord innan den blev
nedtecknad och publicerad.
Också folklivsforskningen i egentlig
mening måste självfallet underkasta de
dokument den använder en källkritisk
granskning. Men förhållandena ligga sällan till på
samma sätt som för folkminnesforskningen.
Det material man här har att bygga på består
i största utsträckning av uppteckningar,
utförda i våra dagar, ofta direkt för ändamålet.
Endast i fåtalet fall och då av rena
tillfälligheter kunna de detaljerade frågor, som
vetenskapen nu ställer, finna svar i äldre
folklivsskildringar. Och den tradition som
upptecknas är så splittrad och så litet genuin att det
knappast lönar sig att fasthålla själva den
form, i vilken den framkommer. Vi ha
emellertid i vårt land haft en energisk förespråkare
för den sammanhängande och med även
filologiska anspråk framträdande texten,
nämligen Herman Geijer, för vilken de metodiska
problemen alltid stodo i förgrunden. Till
skillnad från sin amerikanske meningsfrände
Franz Boas blev han dock aldrig i tillfälle
att genom egna i tryck framlagda arbeten
demonstrera sin uppfattning. På Geijers
initiativ och under hans redaktion ha emellertid
under senare år publicerats de omfattande
forskningar som folkskolläraren O. P.
Pettersson under en lång följd av år bedrev i
Vilhelmina socken i Västerbotten. De
framträda som en sammanhängande, gård för
gård behandlad bebyggelse- och
odlingshistoria. Svagheten är, som så ofta i dylika
fall, att man inte med visshet kan urskilja
vad som är verklig tradition, upptecknad på
platsen, och vad som är tillfogat för
sammanhangets skull, om också av en person med den
djupaste förtrogenhet med bygdens liv. I
regel tvingas folklivsforskaren att nöja sig med
notisen i all dess okonstnärliga form och får
bedöma dennas sanningshalt efter graden av
inre sammanhang och vid jämförelse med
övrigt material.
Ännu mera framträdande blir bristen på
faktiskt, fixerat forskningsmaterial från äldre
tid, om vi vända oss till ett annat
utomordentligt viktigt hjälpmedel för
folklivsforskaren, nämligen bilden. För etnologien är
möjligheten att medelst teckning, fotografering
och i våra dagar även filmupptagning
fasthålla metoder och handgrepp kanske ännu
betydelsefullare än den muntliga traditionen.
Även med uppövad iakttagelseförmåga möter
det mycket stora svårigheter att på ett
otvetydigt och fullt klargörande sätt beskriva
dessa förhållanden. Den agerande själv har
ofta t. o. m. mindre möjligheter än
iakttagaren. »Minnet är inte alltid betingat av ord»,
säger en på detta område erfaren
uppteck-nare, »det sitter ibland t. ex. i fingrarna.
Den svenska bonden har inte tagit emot
kulturarvet bara genom öronen, och han
lämnar inte heller ifrån sig det bara med ord.
Folkmi-inen äro inte uteslutande muntlig
tradition» (Olof Forsén).
Det är under dessa förhållanden förklarligt,
att våra dagars forskning i alltför liten grad
fått tid att tillgodogöra sig de äldre
arkiva-liska källorna, utom domböcker även
syneinstrument, bouppteckningar och protokoll.
Räddandet av det snabbt försvinnande
materialet ute i fältet har fullt riktigt framstått
som den mest brådskande uppgiften.
Tillgången till detta är också många gånger
förutsättningen för en rätt tolkning av de
historiskt fixerade notiserna, både så till vida
att en kortfattad antydan blir obegriplig utan
att den kompletteras av fylligare skildringar
och så att det som måhända förefaller att vara
en kuriositet och något ensamstående vid
närmare granskning visar sig vara endast
ett nedslag av en företeelse med vidare
geografisk utbredning. Våra dagars
statsvetenskapliga forskning har utrönt, hur ofullständig
uppfattningen om viktiga historiska händelser
även nu för tiden med dess omfattande
publicitet blir utan komplettering på muntlig
väg. Och detta gäller utan tvekan också för
vårt material. Mången gång bör folklivsforsk-
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
