Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
■e; en halvton uppåt till f; så kvinten ner till
b) uppfångas av den i hemlighet lyssnande
Moster. Det blir den återkommande signalen
i den alltmer växande ensemblens hetsjakt
av insatser, som ofta åter ger levandegörande
och samhällssatiriska bidrag till
personkarakteristiken. Apotekaren omtolkar, med
allusion på ett tidigare yttrande av metodisten,
Peters utrop i de ständigt upprepade — här
bra översatta — orden: »Grimes är nu i gång
igen» (»Grimes is at his exercise!» —• för
övrigt ett direkt Grabbecitat). Efter den
på scenen nyss förut firade
djävulssabbaten (metodistfiskarens uttryck) dras den
utgående kyrkparaden (»fresh beginning for
fresh sins . . . each one’s at his exercise») in
i virveln •—■ så kan särskilt ett ®/8-dels presto
kallas — där somliga frågar vad som står på
och andra ropar: »Grimes är nu igång igen!»
Sjökaptenen söker, bagatelliserande, gjuta
olja på vågorna, medan mrs Sedley eggar upp
den till domaren Lynch appellerande
rättskänslan. Byråkraten Swallow påpekar att
lagen icke tillåter allt för bryskt ingripande
i andras angelägenheter. Pastorn, the
Re-verend, beskärmar sig, grazioso, över sin
hjord: vilken börda är denna pastorala
auktoritet.
Den till sist inkommande, av Moster
mänskligt, d. v. s. vänligt, mottagna Ellen,
som hjälpt Peter »in his cruel games», blir
av de församlade i korus tillropad att tala ut,
»in the name of the Lörd».
— Vi tänkte att deras liv skulle få »a new
start», svarar hon, semplice ma marcato, i ett
a-molltema. Detta tema jämte mrs Sedley’s
spydiga åttondelskommentarer och orkesterns
burna dolce-klanger ger materialet till ännu
en polyfon, finalanteciperande sats, här
småningom för tio soloröster och kör. Här
uttryckes -—- i alltefter personen skiftande
ton — olika meningar. Exempelvis pastorn:
ni tänkte som världens barn, men deras
själar var mörka. Swallow, den idealistiskt
tänkande juristen: Ni tänkte böta sjuka
själar med materiell omsorg. Etcetera. Kören,
den på litet avstånd från de andra
reflekterande, vill emellertid att »the Borough» skall
hålla sin fana högt. Alla vidhåller sina åsikter
även när ensemblen övergår till A-dur. Men
högt över övriga stämmor ljuder Ellen
Or-fords sopran med huvudtemat, nu ordsatt
med de — även av Moster och
sjökaptenen — sjungna orden: O, hårda, hårda
hjärtan!
En vild stretta — på samma huvudtema i
förkortade notvärden — leder slutligt över
till det samfällt fattade beslutet att uppsöka
den för mord misstänkte: till Grimes’ koja!
Med formannen Hobson som beordrad
trumslagare sätter sig en procession i gång, dock
med kvinnorna följande endast på avstånd.
Särskilt blir de unga systerdöttrarna
undanskuffade av den frireligiöse fiskaren och av
Swallow (inget pack med, dekreterar han).
Men dessa som inte alls får vara med, Ellen
Orford och de båda mindre respektabla
damerna, förenar sig i en meditativ trio,
ackompanjerad av högt uppifrån nedsjunkande serier
av sekundintervall, mjukt sammanstötande i
de båda flöjterna. Här som överallt finns det
godbitar i den sinnrikt tonsatta texten, men
det får räcka med en antydan om de av de
tre ensamma kvinnorna till sist gemensamt
— con espansione ■—- sjungna reflexionerna
om männen som jag — med hänsyn till den
här parvis rimmade versen — inte har
försökt översätta:
Do we smile or do we weep
Or wait quietly till they sleep?
Den så följande passacaglian är —- enligt
vad den engelske musikskribenten i sin i bästa
mening subtila analys utvisar — hela operans
centrala stycke. Där ges en sammanfattande
karakteristik av Grimes’ minst sagt
tveklu-vet tragiska karaktär och av hans livsöde.
I aktens sedan begynnande slut ser vi
Peters »koja», som egentligen bör vara en
upp-och nedvänd båt, inredd på sjömansvis, om
också ganska ruggig att skåda. »Raska på!»,
utbryter Grimes åt pojken i en kadens,
förebudet till senare, rikligt förekommande
koloratur som hos honom — liksom hos
Doni-zettis Lucia -—• är ett tecken på alltmer
omtöcknad sinnesbeskaffenhet. Sedan han — på
Johns från passacaglian kända tema -—•
slängt åt honom sjöstövlar, sydväst och
oljerock, hejdar han sig rörd vid anblicken av
den av Ellen stickade tröjan. Ett slag är
han också förskräckt över den fruktan han
inger pojken. Men öppnande dörren till det
med sina sillstim lockande havet blir han
ännu vildare mot barnet, för att strax åter
försjunka i drömmar om Henne med vilken
han som rehabiliterad fiskare vill gifta sig
och bo i en stuga med vitmenad skorsten;
harmoniken till hans adagio-dröm här är
som den disigt milda septemberluft han
tänker sig omsvepa deras idyll. Men när Hobsons
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
