Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kring ett Josephsonporträtt. Av Ingrid Mesterton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring ett Joseph son porträtt
sons labilitet: modellen var vid denna tid
rekonvalescent och hade svårt att orka med
de långa sittningarna.
Josephson har haft hela
uppmärksamheten riktad på att fånga uttrycket hos sin
modell. Vemodet i det öppna, storlinjiga
ansiktet fann resonans hos honom si älv:
det blev därför framför allt detta drag han
hämtade fram, på denna sida av hennes
väsen han koncentrerade sig. Vår tids
människor blir gripna av detta blottlagda
själsliv och uppfattar skönheten. Josephsons
samtid däremot stod fullständigt kall och
oförstående inför ett dylikt åsidosättande
av all konvention, av en så oretuscherad
människoframställning. En episod som
inträffade under arbetets gång illustrerar
detta. Fru Fåhræus har berättat hur Daniel
Fallström, som kom på besök och
till-tvingade sig rätten att få se det påbörjade
ansiktet, till Josephsons ursinne
kommenterade det med orden: »Det ser ju ut som
en orangutang.»
Frändskapen mellan detta porträtt och
den några månader tidigare i samma
ateljé tillkomna bilden av den i
modersdrömmar försjunkna Nennie af Geijerstam
ligger i öppen dag. I båda uttryckes en
intensiv känsloupplevelse, visserligen av
skiftande karaktär. Hos Nennie af
Geijerstam ligger tyngdpunkten mera på det
förväntansfulla, hos Olga Björkegren på
smärtan. Gemensam är mattheten i de blå
ögonen liksom gestalternas tillbakalutade
hänsj unkna ställning. I båda fallen är
figurerna placerade på en soffa mot den
röda orientaliska vävnad som fanns i ateljén,
hos båda återfinner man den pariserblå
kudden, båda är iförda höghalsade svarta
klänningar. Bakgrunden som i det första
porträttet utarbetats i detalj, har i det
senare, mera skissartade, stannat vid
färgackord samt fördjupats.
Det bleka ansiktet med det korta bruna
håret och den roströda, i skuggan
rostbruna fonden är det på Olga Björkegrens
Näcke n.
porträtt som blivit mest genomarbetat.
Nederdelen däremot, den svarta klänningen
och den stora breschen, har endast blivit
summariskt upplagd. Dräktens färger
spelar i svart, varmt brunt från
undermålningen, grått och beige med ett inslag
nertill av vitt, tunna blå och vinröda
lasyrer. Här döljer sig en näckengestalt,
som blivit sekundärt påmålad på det som
ofullbordat lämnade porträttet. Vid
ytterligare en senare överarbetning, möjligen
i samband med porträttets införlivande
i Fåhræus’ konstsamling, har det svarta
i klädedräkten förstärkts på ett sätt
som bidrar att villa bort näckenbilden.
Namnteckningen slutligen påsattes av
Josephson vid ännu ett senare tillfälle, hemma
hos Fåhræus och på dennes begäran. Den
utfördes i ljusockra, den enda färg som
fanns till hands.
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
