Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Småprosa. Av Kjell Hjern - Lugn i osällskapliga sinnen - Samtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sm å p r o s a
Av Kjell Hjem
Lugn i o s ä 11 s k ap li ga sinnen
OMSTÄNDIGHETERNA har tillåtit oss
att tillbringa sommaren i avskildhet från
världen och vi har inte haft något som helst
behov av att umgås med andra människor.
Vänners besök har blivit ytterligt korta,
men så länge de varade, uppfattade vi
dem som ett hot mot vår tillvaro. Dagen
efter de rest, har de varit glömda, vi har
inte haft behov av dem, för att avnjuta
och genomlida denna korta och intensiva
sommar. Så kommer skepparn, som vi
hyr av och berättar, att en man har sökt
oss, en lång en med hängslen och blå skjorta
(rocken bar han på armen), antagligen kom
han från en båt. Mer erinrar han sig inte
eller tror sig veta, men det är nog. Det
vaga signalementet får oss att sysselsätta
oss med mannen under hela frukosten, hans
skugga står lutad över arbetsbordet och ute
på sjön är han med oss. Vid kvällsvarden
talar vi fortfarande om honom. Han
förändrar sig ständigt, tar gestalt av den ene
efter den andre av våra vänner och bekanta
och vi får lugn i våra sinnen, först då han
nästa morgon uppenbarar sig såsom
skepparn såg honom och presenterar sig som
skatteexekutor Karlsson, som vill veta
hur herr Hjern har råd på landet med
fem års ogulden skatt till krona och
kommun.
Sam tal
SOM BARN bodde jag vid en gata,
som läroveiksungdom passerade morgon och
middag och ofta avbröt jag mina lekar, för
att följa dem med ögonen. Mina
lekkamrater förfogade givetvis inte över något större
ordförråd och hemma talade de enstavigt.
Vad som fascinerade mig hos
läroverksynglingarna var, att de uppenbart kunde
samtala en hel gatas längd, utan att samtalet
gick i stå. Nu blev jag ju så småningom en
av dem och kom både i skolan och senare i
livet att bli bekant med åtskilliga människor,
som pratade sammanhängande både en och
två timmar, utan att det bekom dem
något. Någon större svaghet för dem, som
breder ut sig så där vidlyftigt, har jag då
rakt inte, men när jag på tre man hand —
ensam med någon är jag ogärna — upplever
ett samtal, som utan ansträngning förenar
de talandes färdevägar, låt oss, för att ta till
ordentligt, säga en gatas längd, erfar jag
en glädje, som uppväger mycken
förtvivlan, både över alltför stor isolering och
alltför intimt beroende av likgiltiga människor.
Fast jag vågar påstå, att jag med liv och
lust deltar i samtalet och efter ringa
förmåga bidrar till att det blir stimulerande,
står en del av mig ändå utanför det, ett
mitt alter ego, fascinerat och förvånat
över att samtalet överhuvudtaget har
kommit till stånd och kan dras ut så långt,
utan att gå sönder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
