Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gautier de Coinci. En fransk 1200-tals moralist. Av Arthur Långfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gautier de C o i n c i
nehåller några enstaka mirakel eller fromma
dikter.
Vad var det då som särskilt intresserade
publiken hos Gautier de Coinci?
Man kan säga att allt hos Gautier var ägnat
att intressera hans åhörare: själva legenden
med dess novellistiskt spännande intrig, den
moraliska betraktelsens samhällssatir, de däri
instuckna anekdoterna och språkets folklighet,
slutligen den jongleurmässiga skickligheten i
behandlingen av vers och rim.
Man har förebrått Gautier hans naiva
lättrogenhet. Men det är en kritik som riktar sig
mot hela den fromma litteraturen. Denna
litteratur lever av en räcka betydelsefulla
antiteser: det är jord och himmel, det är själen
och anden kontra kroppen och köttet.
Prof. Olaf Homén skriver: Den dualistiska
livsuppfattningen räknade med motsatsförhållandet som
någonting konstitutionellt; kamp och allsköns vedermöda
hörde till saken, och ständigt och på alla håll och på
de mest oväntade sätt uppenbarade sig konflikten
mellan de båda stora makterna . . . ett moment som
måste ha bidragit att breda äventyrets stämning över
bra många timmar av medeltidsmänniskans liv. Vi
ha här detta oväntade och oberäkneliga, som härflöt
ur medvetandet att djävulen ständigt gick på vakt och
bidade sin tid vid var människas sida. . . och så blev
denna stämning av ovisshet helt naturligt vad man
kallar spänning.
Gautier har fått sina legender direkt ur
kända latinska källor och med sin
oreserverade kolartro accepterar han dem sådana de
äro. Han är en kyrkans rättrogna son. Han
kritiserar aldrig. Utan att på minsta sätt
anmäla avvikande mening godtager han
händelser och handlingar som ur modern
synpunkt måste anses vara av en tvivelaktig
moral: en professionell ogärningsman, som
icke försummar att böja knä för Guds moders
bild innan han beger sig ut på sina
expeditioner, blir räddad av henne. Berättelser av
denna typ, där den frälstes egen förtjänst är
minimal, anses så mycket mera ägnade att
åskådliggöra den gudomliga nådens aldrig
svikande bistånd: de äro i själva verket blott
en omskrivning av den bibliska liknelsen om
vingården och den elfte timmens arbetare.
Gautier kritiserar aldrig, sade jag. Han är så
bergfast i sin tro, att han till och med vågar
lägga vapnen i handen på tvivlarna. Så här
heter det t. ex. i legenden om den straffade
och botade oxdrängen.
En oxdräng följde ofta med sina kamrater
till en helbrägdagörande relik i Soissons, den
heliga Jungfruns sko; men det var endast för
sällskaps skull (pilgrimsfärderna voro ju i
medeltiden ofta rena nöjesresor). Han vägrar
att bringa Guds moder det ringaste offer;
pengarna kunde bättre användas på krogen,
sade han. Hans vänner prisa den heliga skons
undergörande kraft. Men han vägrar till och
med tro att det alls är jungfru Marias
sko, den skulle då för tusen år sedan varit
pourri. Hela spektaklet är satt i gång i avsikt
att locka pengar av folk. Dessa materialistiska
betraktelser, som kanske ha ett visst fog
för sig, beledsagas av en flod svordomar som
Gautier återger med en förvånande
kompetens. Knappast har drängen slutat sitt hädiska
tal förrän Guds moder straffar honom: hans
mun forvrides ända till örat, tungan sticker
ut från munnen, han sväller upp, det står
fradga kring hans mun så att han ser ut som
en skummande gryta och han ligger med
gapande mun och vrider sig på marken. När
djävulen ruskat om honom en tid (vi skulle
kanske våga antagandet att det var ett anfall
av fallandesot) repade sig hädaren så mycket
att han kunde be sina kamrater föra honom
till jungfru Marias altare.
Man har gjort narr av Gautiers naiva
kolartro, som han för resten delar med alla
medeltida religiösa författare. Man har mer eller
mindre klart sagt ut att han är löjlig. Det kan
mycket väl hända att Gautier är löjlig. Någon
klok fransman har ju sagt att för att vara
en riktig poet måste man sakna sinne för det
löjliga. En kritiker i Histoire litteraire de la
France (1838) tar också anstöt av Gautiers
ordlekar (sådana som les rimes grammaticales,
en serie ord av samma stam som utgöra
rimorden i en räcka på varandra följande verser).
Det är naturligtvis ett fullkomligt ohistoriskt
betraktelsesätt. Det är inte Gautier som har
uppfunnit de grammatikaliska och andra
dylika rim. De komma från den medeltida
latinska poesien och odlas också av Gautiers
bästa franska föregångare och samtida, som
Helinand och Rutebeuf, i ungefär samma
utsträckning som av Gautier. För resten är det
tu tal om huruvida Gautiers ordlekar alltid
äro så misslyckade.
Då han talar om de rika och mäktiga
prelaternas vällustiga leverne (och härmed äro
vi inne på kapitlet om samhällssatiren)
uppnår han en ganska märklig effekt genom ett
par ordlekar. I anslutning till en legend, där
det rör sig om en fattig kvinna som offrar ett
dyrbart vaxljus på den heliga Jungfruns altare
för att återfå sitt förlorade barn, får Gautier
anledning att förebrå prästerna att de på
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
