Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik 1947. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik 1947
ken han driver sin surrealistiska tro, som
syn-och hörbart syftar mot det måttlösa,
samtidigt som man tycker sig förnimma klagan från
förkvävda impulser, det begränsade jagets
uppror mot ambitionernas tryckande
herravälde. Programmatikern, med allätarens
beundransvärda matsmältning och därtill djärva
initiativkraft och fruktansvärda talang att
förvandla det ur verklighet och litteratur
inhämtade till energiflöden för sin lust att måla
jättefresker av det mänskliga medvetandets
djunglar, där allt är invävt i allt, är värd det
erkännande den ovanliga och övernormala
begåvningen har rätt till. Kring Artur
Lundkvist svävar det otvivelaktigt en fläkt av
Balzacska ansträngningar och impulsstormar.
Det radikala och det återhållande bondskt
konservativa, det naivt fantastiska och det
enkelt smårealistiska möts hos dem båda i
samma oförmedlade blandningar.
Psykologen Balzac återfinns inte hos Lundkvist. Med
sin prosalyrik har Lundkvist andra syften än
den stora epikern hade. Men det finns hos dem
en temperamentsgemenskap, som man har
sitt nöje av att konstatera, icke minst för att
begåvningar av denna art är så sällsynta hos
oss i Norden.
Jag tror inte svensk litteratur kan uppvisa
en talang av samma bredd och naturliga
självfallenhet som den man möter hos Lundkvist.
Hans stilistiska friskhet och formuleringsgåva
räcka till för alla hans syften. Han synes
aldrig möta något motstånd i formella
svårigheter. Det paniska ordmåleriet och visionen
löser alla problemen för honom. Förgäves
söker man spår efter något slag av estetisk
tvehågsenhet. Associationerna ha ofta genial
träffsäkerhet. Programmatikern och poeten
Lundkvist har egentligen aldrig haft något
intresse till övers för ängsliga estetiska
petitesser, inför vilka många skalder grubbla sig
sömnlösa, visserligen inte av närsynthet som
man tror, utan för äkthetskravets skull, som
inte kan realiseras utan denna småviktiga
ömhet, hur paradoxalt det än låter.
Lundkvist andas med oxlungor och om det
står en sky av boss kring hans andedrag,
glimmar de för honom vackert i solen, som
diamanter och guld. Detta är hans estetiska
frihet och han meddelar den åt läsaren med sina
associationsräckor på snabbt löpande band.
Den rytmiska enformigheten bedövar som
maskinens dunk, men hans öppna sinnen
sköter om omväxlingen och har man tråkigt i
hans sällskap beror det bara på att vi för fort
låter oss tröttas. Lundkvist ser världen i stort.
Den oändliga räckan av enskildheter skall ha
verklighetens tröttande tyngd. Surrealismen
är i Lundkvists mening ingen romantik, den
är realism i drömmarnas och önskningarnas
och fruktans påvisbara värld. Den utsuddar
gränserna mellan det som är och det som kan
tänkas vara. Hos Lundkvist blir också
djupdimensionen horisontell. Det är fullständigt
fel att skilja på djup och yta, ty allt är djup
och allt är yta samtidigt. Lundkvist vill
komma ifrån vansvärderingarna.
Frigjordheten är hans lidelse för det absoluta.
Faran med hans stil blir den att han för
restlöst lyckas realisera den. Det måttlösa
lämnar, trots allt, för mycket av mänskliga
och estetiska imponderabilia (petitesser)
obeaktade.
I »Skinn mot sten» beundrar man mest de
överdådiga ordmålningarna från en
amerikansk resa, men söker man den individuella
lyrikern Lundkvist stannar man vid enskilda
stämningsstycken med en personligt
resignerad ton, sådan den med ett levande hjärtas
pulsslag uppenbarar sig i »Den mycket
ensamma». Ett omdöme, som föredrar de senare,
är emellertid subjektivt och Lundkvist kan
objektivt ha rätt om han mest sätter värde
på de stora freskerna.
Den gamla snön liknar ingenting annat, den dör
så långsamt men inte som en människa,
den krymper, blir allt smutsigare, ändå en smula
lik en människa,
den genomlider allt längre, ljummare och våtare
dagar, den gömmer sig bak vedstaplarna som ett djur
i medfaren päls,
den har nos som en jordätare, tygätare, med mun
och ögon i ett
eller är så blind att den bara ser med munnen,
bredvid den verkar björkveden så vit, frisk som
brännvin, och talar om salt som motsats till snö, för
att förnedra den ännu mer,
den vänder ryggen till världen, tränger sakta ner i
marken, höljer sig i aska och sot,
med kratrar av fotspår, minnen från ungdomen då
den lyste upp hela gården och gjorde alla ögon
barnsliga,
men det är längesen nu, ett långt snöliv sen.
Ett lyriskt praktstycke, som kunnat få
Théophile Gautier att tappa andan och som
övertygande illustrerar den associativa stilens
resurser, är det formfulländade poemet
Carmen Amaya dansar.
Hur suveränt än Lundkvist lägger upp sina
ordmålningar över mänskan och verkligheten
som myt, kan man inte ändå låta bli att önska
att han vore barmhärtigare mot den person-
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
