Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte och sjunde häftet - Svenska romaner. A Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner
litterärt grepp så välkänt och välbehagligt
till sin typ, att det, då boken kom ut,
uppstod en celeber fejd om påstådd
filmningsrätt. Bäst hemmastadd är givetvis Siwertz
i 1940-talets mörklagda Stockholm, men även
flera av de historiska scenerna är kvicka och
välformade. Allt som allt hör dock Spegeln
med amorinerna till de mindre vägande i hans
produktion.
Rötter djupare ner i historien sänker Elin
Wagners roman Vinden vände bladen, ty
innan förf. är framme vid herrgården Aneholms
öden under det senaste halvseklet, har hon
med stora kliv passerat genom Smålands hela
historia alltfrån 1000-talet. På Karl XII:s
tid hejdar hon sig för att följa Johan
Stiern-borg och Jöns Värdig till fångenskapen i
Sibirien. Den skildringen är ett mästerverk av
historisk berättarkonst, konkret och färgrik men
ändå storlinjig. Medan Heidenstam tecknade
likartade människor och situationer i några få
snabba konturer, fyller Elin Wägner duken
med en mängd livfulla smådrag. Men båda
förenas i den moraliska hållningen. För Elin
Wägners karoliner blir en gudshängiven
fromhet räddningen ur prövningarna.
Släkterna Stiernborg och Värdig är
sammanlänkade också i fortsättningen av boken.
Det är en social spänning men mer än så. Då
förf. konfronterar f. d. förenings- och
kvinnosakskvinnan Rosa Pendrich med
banvaktar-dottern Livia Värdig, så är det ett möte
mellan odling och ursprunglighet. Elin Wägners
egen bana förlöpte länge i den förra maktens
tecken, men en allt starkare böjelse har dragit
henne åt det andra hållet. Tilda och Livia
Värdig, sega och obrytbara som enbuskar,
förtrogna med århundradens folkliga visdom
i konsten att handskas med blommor, djur,
människor och sjukdomar, är ett par av de
yppersta karaktärerna i Elin Wägners långa
kvinnogalleri. De omges här av skogsbygdens
viskande liv, som förf. känner i grunden. I
denna bok, vars innersta drivkraft är religiös:
frågan om vad som finns oföränderligt i
föränderlighetens värld, förekommer också en
mängd sociologiskt stoff och till och med en
regelrätt brottmålshistoria, som tar för stort
utrymme. Som flera av Elin Wägners tidigare
romaner skulle denna ha vunnit på att en del
mera reportagemässiga partier slopats och
enheten framhävts på mångfaldens bekostnad.
Men sådan den är, är den en rik och levande
bok.
Medan varje nytt arbete av Elin Wägner
förnimmes som ett avsnitt av hennes
oavlåtliga funderande över livet, så är den
oengagerade objektiviteten Irja Browallius’
märke. I Jord och himmel är det liksom i de
föregående romanerna från Närkebygden
mera jord än himmel. Den kvinnliga
huvudpersonen Viola är visserligen drivande kraft i
ett frikyrkosamfund och hennes livssyn
behärskas av en extatisk religiositet, men hon
är också den starka handen på sin
ansvarskranke faders gård. Sent omsider väljer hon till
make en sorglös världens son, som inte alltid
varit så nogräknad med sina förehavanden.
Den dragkamp som snart börjar med honom
gäller mångahanda, hans själ, hans kärlek,
hans arbete. Det är en strid med många faser,
alltför många och alltför lika varandra för att
intresset skall hålla sig på samma höjd genom
hela den digra boken. Den illusion av luckfritt
skeende som upprättas genom Irja Browallius’
breda framställningssätt, tål heller icke så
svepande parenteser som denna: »Vintern
förgick. Våren kom, och sommarn följde, men
Viola låg fortfarande på vindskammarn. En
ny höst närmade sig.»
Men i samma andedrag som man låter höra
en anmärkning mot romanens brist på episk
spänning och koncentration, vill man på nytt
lovorda denna författarinnas frodiga och
energiska vardagsskildring, som aldrig synes
hemfalla åt någon falsk arkaisering eller banal
komik och där det flitiga bruket av dialektala
ordformer inte blir självändamål (fast det
kan förvåna att dialektala drag uppenbarar
sig också i förf:s egen berättelse). Violas
husbonde, Låge, är en driftig karl och vi får se
honom både installera höhiss på Läppe och
ta i bruk lastbil som hjälp vid
skogsavverkningen. Det rör sig i Löve, och den fortgående
brytningen mellan gammalt och nytt belyses
fint, med många mänskliga varianter. Men
Irja Browallius har sinne också för särlingarna,
som inte beröres av efemära konflikter. Det
porträtt som man kanske minns längst är
David i Bäcken, den ensamme stenhuggaren
vars enda sällskap utom trollgubben Mandus
är andarna. De är hans fiender och driver
honom till vansinne och död. Hans tragedi
har en bjudande följdriktighet, som knappast
finns hos något av de andra ödena i boken.
Titeln Kall blåst över Oxnäset och
pärmteckningen i gråbrun ton med en karl vid en
timmertrave spänner inte förväntningarna på
Otto Karl-Oskarssons bok. Desto
nöjsammare är det att påträffa en friskt och origi-
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
