Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Strindbergs krans på Weiningers grav. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindbergs krans fiå Weiningers grav
vanära den döde därför att han funnit sanningen
och uttalat den, har det gjort mig gott att en stor
man tagit hans parti, och att denne ende just är
August Strindberg.
Otto Weininger skänkte mig förra året två
alldeles sönderlästa böcker: »Fadren» och
»Fordringsägare». Och han sade: »August Strindberg är den
mest betydande av alla nu levande människor.
Också känner han kvinnorna ännu bättre än du
och jag —.»
Anledningen till att Otto Weininger frivilligt
sökte döden kommer också att förtigas i hans
biografi, därför att jag tror endast ett litet fåtal
kan förstå denna anledning.
Men för Er vill jag yppa denna anledning, som
är känd endast av mig och ännu en vän till
Weininger. Ty om Er är jag övertygad att Ni också
skall förstå den och därför icke skatta min döde
vän mindre.
Men jag ber om fullständig diskretion.
Otto Weininger hade i november 1902 kommit
till den åsikten att han inte var en »god»
människa, att han hade att bestå den hårdaste
moraliska kamp för att bli »slutgiltigt god» eller
»förbrytare». Senare kom han till den övertygelsen
att en människa blott kan vara god, men aldrig,
om hon inte är det, kan bli god.
Alltså var enligt hans uppfattning varje
moralisk kamp från begynnelsen gagnlös.
I hans sista manuskript fann jag detta ställe:
»Den anständiga människan går själv i döden,
när hon känner att hon är slutgiltigt ond. Den
lågsinnade människan överlämnar sig åt bödeln.»
Otto Weininger gjorde aldrig något ont. Han
levde som ett helgon, som en apostel, ädel och
återhållsam.
Hans posthuma skrifter skola snart utkomma,
liksom också andra upplagan av »Geschlecht und
Charakter».
Jag skall sända Er, Herr Strindberg, båda
böckerna, vidare hans biografi, hans porträtt och ett
av hans brev till mig, så att Ni får se hans
handstil.
Naturligtvis endast om Ni vill mottaga dem.
Jag tackar Er ännu en gång i Weiningers namn.
Tillgivnast
Arthur Gerber.
På kuvertet har Strindberg skrivit:
Weiningers död.
Arthur Gerber har utgivit en bok »Otto
Weininger, Taschenbuch und Briefe an
einen Freund», Wien och Leipzig 1919, och i
efterskriften avtryckt två brev från
Strindberg. Det första lyder:
Herr Doktor!
Jag har förstått den döde vännen, och jag
tackar Er!
För några år sedan då jag var i samma
belägenhet som Weininger och hade för avsikt att gå bort,
skrev jag i min dagbok: »Varför jag går? Cato gav
sig själv döden när han fann att han icke kunde
hålla sig upprätt över syndens dy. Därför har
också Dante frikänt honom från självmordet
(Inferno). Nu sjunker jag (August Strindberg)
och jag vill icke sjunka, därför . . . Knall! —»
Jag var på väg uppåt, men en kvinna drog
ned mig . . .
Dock levde jag vidare därför att jag trodde mig
finna att vår förbindelse med jordanden kvinnan
var ett offer, en plikt, en prövning. Vi få icke leva
som gudar härnere; vi måste vandra i smutsen
och dock hålla oss rena, etc.
Tänk på Maeterlincks fall!
Just detsamma. Han stod så högt över materien
(Le trésor des humbles), och då kom jordanden —
Han har fallit så djupt att han för omkring sin
nakna jordande, för att ställa ut den och sig själv!
Ar det icke tragiskt!
Då doktor Luther gifte sig skrev han till en
vän: »Jag gifta mig? Otroligt! Jag skäms! Men
det ser ut som om Herren Gud ville hålla mig
för narr!»
Skicka mig biografien och alltsammans! —
Schering skrev till mig vid dödsfallet: »Weininger har
beseglat sin tro med döden.» Ja visst.
Jag var nära att göra detsamma omkring 1880,
ensam med min »upptäckt». Den är ingen åsikt,
den är en upptäckt, och Weininger var en
»upptäckare».
Det nya seklet synes komma med nya sanningar;
den zoologiska världsåskådningen slutade med
veterinär-psykologi.
Vi som möda oss söka åter den odödliga själen
och kallas därför religiösa. Jag är det; men någon
konfession kan jag icke ansluta mig till. Kalla
mig »kristlig fritänkare», tills jag finner något
bättre.
Er obekante vän i fjärran
August Strindberg.
Stockholm den 22 oktober 1903, Karlavägen 40.
Strindbergs bibliotek på Nordiska Museet
innehåller också andra upplagan av
»Geschlecht und Charakter», Wien 1904
(förut-daterad), med ett företal av Arthur Ger-
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
