Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En diskussion om rättsbegreppet. Av Björn Ahlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björn Åhlander
hållande talar naturligtvis för att de båda
betydelserna ofta sammanblandats eller
uppfattats såsom något mer eller mindre
enhetligt. Men det gör det likväl oriktigt
att säga att de juridiska begreppen skulle
sakna underlag i fakta och därför vara
meningslösa. Ty när praktiskt verksamma
jurister betecknat vissa regler som gällande,
torde de —- likgiltigt vad de än i övrigt
kunna ha tänkt —• oftast jämväl ha åsyftat
att ifrågavarande regler varit godtagna. I
själva verket torde väl just denna senare
betydelse alltid ha varit den för praktikern
dominerande. Det innebär, att de juridiska
begreppen måste erkännas hela tiden ha
ägt ett visst underlag i fakta och vidare att
man t. o. m. under naturrättens eller
positivismens dagar på ett relativt rimligt sätt
kunnat arbeta med dem. Men däremot
måste man ge Olivecrona rätt i att den
traditionella rättsfilosofien analyserat dessa
begrepp på ett bristfälligt sätt och därför
kommit att inveckla sig i besynnerliga
konstruktioner. Dessa konstruktioner ha
naturligtvis ofta kunnat leda såväl
forskare som praktiker att begagna de juridiska
begreppen på ett felaktigt sätt.
Uppsalafilosofiens främsta insats inom
rättsfilosofien ligger kanske just på detta plan: att
den undanröjt äldre, oriktiga teorier om de
juridiska begreppens mening.
Enligt modern logisk uppfattning utgöres
meningen hos ett begrepp just av dess
verklighetsunderlag. En helt annan sak är
att man kan ha olika uppfattning om dess
mening. Från dylika utgångspunkter har
problemet angripits av Ingemar Hedenius,
som framhåller, att meningen hos begreppet
»rättsregel» inte kan »vara något annat än
en handlingsregel, som faktiskt tillämpas,
en vana, som följes, i stort sett, av vissa
myndighetspersoner». — »Sålunda är den
enskilda rättsregelns giltighet detsamma
som existensen av en faktisk
regelbundenhet hos ett visst mänskligt handlande.»
Rättsordningen i sin helhet består sålunda i
totaliteten av dylika konstaterade
regelbundenheter. Så långt innebär Hedenius’
teori i sak intet utöver de äldre
uppsalafilosofernas åskådning. Det nya och det för
framtiden värdefulla i Hedenius’ rättsfilosofi
är hans sätt att motivera denna teori.
Torgny Segerstedt har vänt sig mot den
oklarhet som vidlåder den rättsfilosofiska
diskussionen när det gäller att bestämma
innebörden av termen »regel». Dels
användes den för att beteckna en faktiskt
iakttagbar regelbundenhet dels användes den för
att beteckna det handlingsmönster, den norm,
som kan antagas ha orsakat den iakttagna
regelbundenheten. För att undvika
missförstånd använder han i stället termerna
handlingsmönster och handlingsvana. Han
uppfattar en rättsregel såsom ett
handlingsmönster, som kommer till uttryck i
regelbundet beteende hos myndighetspersoner
eller vissa myndighetspersoner i ett visst
land (eller för att använda hans egen term
hos individer tillhörande
funktionärsgruppen).
En sociologisk bestämning av
rättsbegreppet är som vi sett klart förhärskande
inom modern svensk rättsteori. Rätten
uppfattas såsom en social realitet och ingenting
annat. Den har förlorat varje
översinnlighet. Metafysiska bestämningar har skalats
bort såsom meningslösa. Men därmed står
vi blott i början av den rättsfilosofiska
analysen.
I själva verket är denna utgångspunkt
given så fort man erkänner existensen av
en rättsvetenskap. En vetenskap är
nämligen ett system av meningsfulla satser. En
sats’ mening är avhängig av det sätt på
vilket vi bestämma dess sanningsvärde,
d. v. s. dess sanning eller falskhet. Säger jag
»min penna är gul» vet jag, att denna sats
är sann, blott om ett visst objekt, min
penna, har en viss färg, gul. En sats är
meningsfull, blott om det är möjligt, att
ånge de betingelser, som måste föreligga,
för att den skall vara sann eller falsk.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
