Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteraturens metamorfos. Av Gaëtan Picon. Övers. av Carl-Elof Svenning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturens metamorf o s
Av Gaëtan Picon
AGENS litterära situation
kännetecknas inte av tystnad eller av
medelmåttighet, utan av oro. Stundom är ljusskenet av
ett oväder mera intensivt än själva dagsljuset
liksom vissa giftblommor ibland kan
förefalla oss mera lockande än andra ofarligare
plantor. Den tjusningskraft som ett stort
antal moderna böcker utövar på oss motsäger
inte en sådan krisdiagnos. Folk som känner
sig berörda av dem står nämligen själva mitt
uppe i den oro som frambragt dessa böcker
och som författarna upplevt i form av ett
dovt hot.
För en del tycks det onda ligga i något
uppskruvat, tillknäppt och oäkta; för andra
framstår det som brist på konstnärlighet.
Den ena parten talar om överdriven
intellek-tualism, den andra om irrationalism. En del
anser att litteraturen blivit lidande av att ha
brutit med den retoriska traditionen. Andra
åter menar, att svagheten ligger i att denna
tradition ej blivit fullständigt utrotad. Men
antingen man drömmer om att kunna
återinföra den traditionella formfastheten eller
hoppas på att helt avskaffa den, så är man
väl ändå knappast tillfredsställd med den
rådande situationen inom litteraturen som
man väl snarare är beredd att se i mörka
färger av längtan efter det förgångna eller i
förhoppningen om en bättre framtid.
För tjugo år sedan talade Jacques Rivière
om »litteraturbegreppets kris» i ordalag som
mycket ofta kunde vara väl på sin plats
än idag, och för nästan ett århundrade
sedan utropade Hegel, att »konsten är död».
De sista åxens litteratur synes med omutlig
konsekvens föra mot sitt slut en rörelse som
länge varit verksam.
Om hela den moderna litteraturen skulle
man kunna säga, att den betraktar formen
som ett medel att nå fram till verklighet
eller yttre effekt och därmed utplånar sig
själv. Genom att sikta mot något annat än
sig självt har språket gått mot sin egen
upplösning, och detta har utan tvivel fortgått
på en rad försåtliga och olikartade sätt.
De stora moderna författarna är myter;
klassikerna var förebilder. Racine eller
Poussin hade sina rivaler i Euripides och Vergilius,
Rafael och Tizian. De moderna konstnärerna
hsr sina medtävlare bland gestalter som
Napoleon eller Hegel, Lenin eller Swedenborg,
Gandhi eller Lawrence of Arabia bland
filosofer, magiker, hjältar eller helgon.
Några ivrar för att litteraturen skall få
uppleva en ny klassicism. Och det saknas
inte böcker som utmärker sig för att på ett
mer eller mindre lyckat och på mycket
olikartat sätt ge uttryck åt denna förnyelsevilja.
Jag tänker på Aragon (både romanförfattaren
och poeten), på Pierre Emmanuel, på Patrice
de la Tour du Pin, på Julien Gracq.
Flertalet mera betydande författare värnar
emellertid om det konkreta nuet i vilket de
lever. De söker motivera den förvandling och
kanske den tillbakagång vars sista ljusstrålar
de förmår fånga. I deras ögon är den litteratur
som gör skäl för namnet dömd att försvinna.
Framtiden tillhör den icke-litterära
litteraturen, en litteratur som offrar sin egenart
och fattar ståndpunkt (som Sartre säger) inom
något läger (vilket tycks vara av mindre
betydelse), som kallar sig Handling, Tanke,
eller helt enkelt Liv. Ett levande språk är
mera värt än döda ord, även om detta språk
inte längre lånar sig till samma vändningar
som förr. Författaren bör acceptera sitt eget
språk och söka befria det från främmande
element. Detta språk bör vara omedelbart
och söka undfly allt kurragömmaspel, alla
konventioner, all konstlad inblandning mellan det
uttryckta och uttrycket. Vare sig det gäller
romanen, essän eller dikten, bör den nutida
stilen syfta mot ett mål: som tankens, tingets
eller själva talets stil bör den vara en stil
utan stil. Stunden tycks ha kommit för en
frigörelse från språket, där det skrivna är
på väg att förkvävas av det talade.
Jag tror själv inte på sådana restaurationer.
Klassicismen skulle inte vara död om vi åter
kunde göra den levande. Om litteraturens
klassiska utgångspunkter på ett bestående
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
