Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Holger Ahlenius
\_/ TRINDBERG var det namn som
överskuggade hela förra hälften av
stockholmsteatrarnas vårsäsong. Inte mindre än sju
strindbergsprogram framfördes, och både den
naturalistiska epoken och den symbolistiska
var företrädda, både sagospelet och komedien,
men människan blir aldrig nöjd, och inte
minst med hänsyn till ungdomen var det
beklagligt att inget av de historiska
dramerna kom till uppförande under denna
stora strindbergssäsong i hundraårsjubileets
tecken. Det började storståtligt med
Dramatens festföreställning den 21 januari. En
Självbiografisk rapsodi hade ur Strindbergs
skrifter sammanställts av några kännare och
framfördes av tre skådespelare. Uno Henning
hade fått de revolutionärt-patetiska partierna
på sin lott, Anna Lindahl de
lyriskt-roman-tiska och Olof Widgren de reflekterade. Alla
läste bra, men själva arrangemanget med
Knut Jerns porträttbyst upphissad på en
hög sockel, vid vars fot skådespelarna var
grupperade likt officianterna vid en
avguda-stod, var chosigt och skulle knappast ha
tilltalat diktaren. Mera i Strindbergs egen stil
hade det varit om man helt enkelt nöjt sig
med ett bord och några stolar — såsom han
själv föreskrev i brev till Intima Teatern.
Så följde Stora landsvägen,
vandringsdramat i sju stationer som utgör Strindbergs
avsked till liv och diktning, hans sista stora
revision i det aldrig nerlagda käromålet mot
medmänniskorna och Vår Herre. Olof
Molander lade här en ny stor strindbergsinscenering
till dem varmed han tidigare segrat, även om
materialet denna gång inte alltid varit så
mycket att göra något av. Han hade fyndigt
utgått från det kända fotografi av diktaren,
här alltså Jägaren, där denne sitter med
huvudet framstupa över skrivbordet, och
cirkeln fullbordades vid det sista ridåfallet
med samma situation; därmed
framsuggere-rades verkningsfullt den ensamhet i dödens
omedelbara närhet, då det förflutna en
sista gång drar igenom medvetandet i form
av bildfragment och ljusglimtar, brustna
melodier, avbrutna tongångar och outförda
mardrömsmotiv. Prolog och epilog utspelades
mot bakgrunden av en grandios, på
rundhorisonten projicierad alpkedja, där Den
Eviges eget mullrande tycktes ljuda på ett
visst närhåll, och från vars ödsliga vidder
Jägaren ännu en gång, den sista, stiger ner
bland människorna för att ånyo genomlida
deras lust och kval. Föreställningen var
genomgående hållen i ett dämpat,
ålderdoms-resignerat tonläge, där det dock ännu glödde
under askan och kom till kortvariga men
häftiga uppflammanden. Men inte ens
Molander hade förmått göra bra teater av
Lügen-wald och Eselsdorf, andra och tredje
stationerna. I den förra dras Jägaren på nytt in i
tillvarons oavslutade rättegång med dess
evigt malande kvarnverk, där Adam och Eva
förblir de stående parterna; i den senare hade
stadsbilden av Georg Magnusson utformats
kvickt och elakt — med den huvudlösa
Karl XH-statyn mitt uppe bland bakgårdar,
pissoarer och allsköns bråte. Strindberg har
släppt lös allt sitt spexhumör vid teckningen
av den skrävlande bysmeden —- med uppenbar
spelglädje framställd av Olof Sandborg —
men denna satir mot Heidenstam och hans
storsvenskhet skjuter förbi målet, är alltför
utdragen och dessutom obegriplig för den
som inte är initierad.
»Stora Landsvägen» skiljer sig från
Strindbergs flesta skådespel därigenom att senare
hälften är den bästa. Passagen i staden
Thofeth hade gestaltats direkt efter
verklighetsmodellen vid Birger Jarlsgatan ett
stenkast från teatern, och där brände det till.
Molanders mardrömsrealism firade en triumf
i denna förtätade bild av skumrask, skvaller
och gemenhet, där det undermänskliga och
nattmänskliga kräller fram ur alla dunkla
prång. Det blev i sanning en förgård till
helvetet, målad i giftiga färger, där också
själva det understrukna tidsmodet i dräkterna
bidrog till spökstämningen. I fortsättningen
fick elden, den renande elden från
krematorieugnen genomglödga hela kyrkogårdsscenen
med sitt förklarande sken, men det ohyggliga
hatutbrottet vid Geijerstams urna hade i mitt
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
