- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
340

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

dörren.; genom, den hördes dansmusiken från
logen medan en flik av himlen sågs blekna till
natt och rodna till morgon; genom den vällde
midsommarnattens hela trolleri in i köket
och blandades med den starka doften av
afrodisiaka från syrénklasarna,
sexualsymbo-len, som domestiken Jean håller under näsan
på den fina adelsfröken. Folkupptåget är ett
crux, det blir gärna ett stycke Skansen, och
Alf Sjöberg hade med ett lyckligt grepp
låtit det försiggå som enbart hörspel bakom
fälld ridå. Det eljest skickligt modulerade
tempot drevs mot slutet upp i det exalterade,
i en hysteri som fick gripa även Jean och som
tydligen avsåg att göra Julies självmord mera
förklarligt, göra det till en akt av vild
besinningslöshet hos båda parter — och det
må vara hänt. Men varför serverades »min
fars bourgogne» ur en bordeauxflaska?

Inga Tidblad spelade fröken Julie och hade
som sådan en allvarlig brist i mina ögon:
hungern efter ömhet var inte förenad med
begärelse, med den lystenhet, som dock är
en av orsakerna, en viktig, till nattens
händelser. Men tekniskt och artistiskt sett
föreföll prestationen fulländad, om man frånser
den högadliga skorrning hon lagt sig till med
men inte förmådde genomföra i de upprörda
ögonblicken och därför borde ha avstått ifrån.
Denna fröken Julie var en spröd och
docklik-nande rasvarelse av idel nerver, hos vilken
de utmanande fasonerna, det degenererade
och perverterade låg i öppen dag. Inga
Tidblad excellerade i hänsynslöst, naket,
skälvande nervspel som saggade i åskådaren
medan hon lät sin fröken Julie tömma
förödmjukelsernas bägare i botten, men jag kan
inte ärligen säga att hon grep mig, därför att
allt gjorde mer intryck av perfekt artisteri än
av inlevelse, känsla och sinnen. Märta Dorff
visade prov på dråplig men behärskad humor
i kokerskan Kristins roll. Scenen då hon
går omkring ensam i köket och stökar, sitter
och krullar håret och ömsom gnolar, ömsom
hoppar på stolen i takt med schottisen från
logen, den scenen gavs överdådigt roligt utan
en skymt av folkkomik. Men den allra
finaste rollskapelsen var Ulf Palmes. Han
fick Jeans roll att brytas i fler facetter än
någon av de aktörer jag tidigare sett kreera
den. Han tog fram såväl muskelcharmen som
det flottiga och blekfeta hos figuren.
Fysionomien med den simmiga blicken under
pannlugg och mittbena tycktes hämtad från nå-

gon tidig Renoir eller någon
Maupassant-novell, betjäntlabbarna hängde grova och
röda, och sinnligheten, råheten och
brutaliteten bröt ideligen fram genom den tunna,
i internationella hotellkorridorer förvärvade
fernissan, genom de struntförnäma låter och
skenfagra manerer som han försökt instudera
efter den grevlige husbonden. Prestationen
tycktes ge vid handen, att Ulf Palme är på

god väg att bli en stor karaktärsskådespelare.

*



Som eftermiddagsprogram på Dramatens
lilla seen framfördes Leka med elden, den
lätta, halvfranska komedi Strindberg skrev
1892 efter föregående års vistelse hos
konstnärsfamiljen Thegerström på Dalarö och där
han för en gångs skull visat sig mäktig en
gnutta självironi —- vid teckningen av Vännen
i huset, som hellre flyr än illa fäktar då
flirten med frun i huset hotar att ta en allvarlig
vändning. Mimi Pollack visade återigen, att
hon som regissör kan sätta fart på spelet;
hon hade tillvaratagit allt det ur vår
synvinkel putslustiga i tidston, moder och accessoarer
och lagt in några små humoristiska extraturer
i den erotiska françaisen. Sven Fahlstedts
scenbild var kostlig: glasverandan till en av
dessa anskrämliga villor i schweizerstil som
än i dag översvämmar stora delar av
Stockholms inre skärgård. Där återfanns all den
bric-à-brac som hör till: kulörta smårutor,
antimakasser, gipskatter, japaneserier,
solfjädrar och eterneller mitt uppe bland de
levande blommorna. Det lilla stycket
spelades i rivande gott humör. Gunnel Broström
var strålande som Sonhustrun, inte minst i
det uttrycksfulla stumma spelet, en ung dam
som inte fått sitt behov av romantik
tillfredsställt inom äktenskapet men särdeles väl
förstår sin egen oemotståndlighet och
formligen spritter av odygd och oskuld i komisk
förening, av vad fransmännen kallar fausse
naiveté. Förtörnelsen och det hysteriska
utbrottet i slutet, då äventyret slunkit henne
ur händerna, gavs med överdådig brio.
Målarens roll är allt annat än lätt, men Olof
Bergström hade gjort en bra typ, en man vars
erotiska känslor inte flammar upp annat än
vid eggande konkurrens och eljest tempereras
av naturlig flegma och humor samt av den
överlägsenhet som följer med ett
aktningsvärt mått kvinnokännedom. Anita Björk,

340

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free