- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
343

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

har Tartuffe då han kommer tillbaka redan
börjat klä av sig — en mästerlig regidetalj,
som underströk självbedrägeriet och
segervissheten hos denne halvt professionelle
sol-och-vår-man, vars drypande egenkärlek
det går så bra att vädja till och vars råa,
hänsynslösa uppkomlingsinstinkter kommer
till ursinnigt utbrott då han, lurad på den
erotiska konfekten, kastar masken i tanke att
han är desto säkrare på den pekuniära.

Frånsett Elsa Ebbesen, som gjort Mme
Pernelle till alltför mycket av »komische
Alte» i hävdvunnen komedistil, och Carl
Henrik Fant, vars Damis blev för bråkig,
sekunderades Adolphson förträffligt av
Gunnel Broström ■—- en Elmire av ungdomlig
skönhet och oemotståndligt koketteri, som
dock kanske borde ha ägt mindre av mjukt
och skälmaktigt behag och mer av den kyliga
världsdamens beräkning, inte minst för att
kunna tänkas gift med den gamle förmögne
fjanten Orgon — samt av Hugo Björne, vars
Orgon var ett praktexemplar av fåraktigt
leende, senil eufori och stupid
självbelåtenhet, omöjlig att rubba ur sina
vanföreställningar innan hans egenkärlek träddes för
nära. Eva Dahlbeck stretade tappert med den
fiffiga och muntert uppnosiga kammarpigans
viktiga roll och skördade applåder för öppen
ridå med sin munvighet. Mig föreföll hon sakna
det rätta soubrettlynnet, men rättvisan kräver
det tillägget, att kräsna fransmän uttalat
sin stora tillfredsställelse med denna
rollskapelse.

Efter en så fin Molière-föreställning kunde
det inte hjälpas, att Giraudoux’ anspråksfulla
bagatell kom som en antiklimax. Om den
nödvändigt skulle vara med, vilket jag har
svårt att förstå, hade det varit mer
välbetänkt att ge den som lever de rideau. Som
preciöst badinage över manlig fåfänga och
egenkärlek är stycket roande en liten stund,
men det glider snart över i en känslosofistik
och en ansträngd subtilitet som är ganska
påkostande. Maj-Britt Nilsson som Agnès var
en troskyldigt nordisk flicka utan en droppe
franskt blod i ådrorna, och det var ett regifel
att låta den platssökande unga damen komma
in från gatan utan huvudbonad; en fransk
flicka hade burit hatt och varit mindre
lyrisksentimental än lekfullt ironisk. Som Chefen
och Generalsekreteraren i ämbetsverket var
Adolphson och Axelsson två inbilska och
narraktiga pajasar i den högre medelåldern,

tillskurna efter gammal farsschablon. Riktigt
rolig och bra var egentligen bara Hugo
Björne som den gamla gorillan till
vaktmästare.

*



Steget från Giraudoux till Jean-Paul
Sartre, vars senaste skådespel, Smutsiga
händer, framfördes på Dramatens lilla seen,
är steget från ord- och tankelek till blodigt
allvar i bokstavligaste bemärkelse, eftersom
stycket inte minst är en studie i den
kommunistiska sofistik, för vilken det enskilda
människolivet inte är mera värt än en lus, för
vilken det är fullt naturligt att i dag paktisera
med den fascistdiktator som i går var en
dödsfiende, och för vilken det inte finns något
hinder för att i år ansluta sig till en
aktionslinje, vars förespråkare man mördade i fjol,
så partikamrat han var. Stycket har inte
blivit mer än halvbra, därför att knalleffekter
och floder av prat och dialektik inte kan
överskyla den fatala förkortningen av det
psykologiska förlopp, varigenom en ung man,
som länge under vacklan och svaghet sökt
sin väg, på fem minuter blir i stånd att välja
sig ett heroiskt jag och en heroisk död och
kaliblodigt går rakt mot den lyfta
revolvermynningen. Existentialisternas val i absolut
frihet bottnar ju i sista hand i en metafysisk
psykologi, men språnget kräver en viss
förberedelse, som här saknas, ett anlopp på
den psykologiska realismens trampolin, för
att övertyga oss oinvigda. Föreställningen
blev inte heller mer än halvbra, fastän Rune
Carlstens uppsättning nog får anses vårdad;
någon slavisk ton eller balkanatmosfär, som
väl Sartre närmast åsyftat, kunde däremot
knappast urskiljas. Men framför allt: Uno
Henning hade så vitt jag förstår inte anlagt
revolutionsledaren Hoederers roll på det rätta
sättet. Visserligen var det inte svårt för
honom att verka överlägsen i den omgivning
där han befann sig, och han fick fram den
manliga godhet som bottnar i inre styrka;
även den ögonblickliga attraktionen mellan
honom och Jessica, sekreterarens hustru, var
fullt förnimbar. Men i åthävor och sätt var
Henning alltför ädelpatetisk, inte alls vulgär
såsom Jessica sagt, och den naturliga
godheten hade gjort ett helt annat och långt
starkare intryck om den fått bryta sig mot
yttre skrovlighet och vulgaritet. Rollen som
den senfärdige mördaren-sekreteraren, vars

343

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free