Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
har Tartuffe då han kommer tillbaka redan
börjat klä av sig — en mästerlig regidetalj,
som underströk självbedrägeriet och
segervissheten hos denne halvt professionelle
sol-och-vår-man, vars drypande egenkärlek
det går så bra att vädja till och vars råa,
hänsynslösa uppkomlingsinstinkter kommer
till ursinnigt utbrott då han, lurad på den
erotiska konfekten, kastar masken i tanke att
han är desto säkrare på den pekuniära.
Frånsett Elsa Ebbesen, som gjort Mme
Pernelle till alltför mycket av »komische
Alte» i hävdvunnen komedistil, och Carl
Henrik Fant, vars Damis blev för bråkig,
sekunderades Adolphson förträffligt av
Gunnel Broström ■—- en Elmire av ungdomlig
skönhet och oemotståndligt koketteri, som
dock kanske borde ha ägt mindre av mjukt
och skälmaktigt behag och mer av den kyliga
världsdamens beräkning, inte minst för att
kunna tänkas gift med den gamle förmögne
fjanten Orgon — samt av Hugo Björne, vars
Orgon var ett praktexemplar av fåraktigt
leende, senil eufori och stupid
självbelåtenhet, omöjlig att rubba ur sina
vanföreställningar innan hans egenkärlek träddes för
nära. Eva Dahlbeck stretade tappert med den
fiffiga och muntert uppnosiga kammarpigans
viktiga roll och skördade applåder för öppen
ridå med sin munvighet. Mig föreföll hon sakna
det rätta soubrettlynnet, men rättvisan kräver
det tillägget, att kräsna fransmän uttalat
sin stora tillfredsställelse med denna
rollskapelse.
Efter en så fin Molière-föreställning kunde
det inte hjälpas, att Giraudoux’ anspråksfulla
bagatell kom som en antiklimax. Om den
nödvändigt skulle vara med, vilket jag har
svårt att förstå, hade det varit mer
välbetänkt att ge den som lever de rideau. Som
preciöst badinage över manlig fåfänga och
egenkärlek är stycket roande en liten stund,
men det glider snart över i en känslosofistik
och en ansträngd subtilitet som är ganska
påkostande. Maj-Britt Nilsson som Agnès var
en troskyldigt nordisk flicka utan en droppe
franskt blod i ådrorna, och det var ett regifel
att låta den platssökande unga damen komma
in från gatan utan huvudbonad; en fransk
flicka hade burit hatt och varit mindre
lyrisksentimental än lekfullt ironisk. Som Chefen
och Generalsekreteraren i ämbetsverket var
Adolphson och Axelsson två inbilska och
narraktiga pajasar i den högre medelåldern,
tillskurna efter gammal farsschablon. Riktigt
rolig och bra var egentligen bara Hugo
Björne som den gamla gorillan till
vaktmästare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
