Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik
Lundkvists oroliga sökande är ett med hans
bildningshunger, men han är ingen splittrad
natur. Man kan tvärtom säga att han lider
av sin enhetlighet och att hans strävan gått
ut på att spränga sig, om så erfordras med
den andliga dynamitsatsens våld, hellre än
stelna. Lundkvist har inte velat släppa
framtidstron, livets värde ligger i tron på dess
mervärde. Det är icke hos honom fråga om
en billig optimism eller en enkel
rekommendation av patenterad driftsmystik. Men hans
diktning vädjar enträget till det
driftbe-tingade, därför att han i detta ser en väg till
verkligheten. Det är vår drift och vårt
temperament, inte vårt medvetande, som gör
världen verklig för oss. Det är vårt sätt att
gripa tag i en sak, som gör den verklig. Den
Vennbergska »avdriften» borde för
Lundkvist — förefaller det mig — vara
synnerligen betänklig som ett vanställande av själva
driftsimpulsen och därmed verkligheten.
»Fotspår i vattnet» är en av Artur
Lundkvists bästa samlingar. Den kan jämställas
med Korsväg. Man kan säga att Lundkvists
lyrik ställvis är överlastad, att de hopade
bilderna ibland icke tillägger något väsentligt
till stämning och idé. Men hans öga har en
vitalitet som är fascinerande. Hans
minnesbilder når förr oupptäckta sammanhang i sin
absoluta friskhet: här finns ingen
efterratio-nalisering, utan det är ursprungligt, genialt i
detaljen. Dikterna till barndomen och
ungdomen är omedelbart levande. Lundkvists
temperament är strävt. Han föraktar det
behagliga och avvisar varje ställt anspråk på
författaren att han skall vara en »maitre de
plaisir». Lundkvists charm är just frånvaron
av charmerande drag. Han är en romantiker
fastnaglad vid sin dröm. Och verklighetens
»döda massa» får honom blott till att än
intensivare låta »trumman gå» genom slöhetens
och ovillighetens kvarter och hans eget bröst:
jag vill se dem med en flamma i handen
eller se en fågel öppna deras hud och flyga ut,
jag vill en tystnad som ger plats
åt ett outtalbart ord
eller en handrörelse som antyder bergen
och förråder främlingsskapet,
men inte denna fruktansvärda överensstämmelse
med ett blint öde,
hellre döden,
hellre en enda sönderslitande handling,
ett ögonblicks röda ros mot mörkret!
Det finns alltid stora perspektiv kring
Lundkvist och hans diktning har burit
framtiden i sitt bröst.
Genomkomponerad i sval behärskning av
sitt perspektiviska tema är Sven Alfons’
diktsamling »Backspegel mot gryningen». I första
hand häpnar man något över den individuellt
valda symboliken, men snart finner man att
denna symbolik aldrig är dekorativt heraldisk,
utan är omedelbart visuell, fragment av en
sedd verklighet. Alfons’ stil är en legering av
symbolism och impressionism. Ouvertyrens
förkrigsstämning är ypperligt fångad.
Strålkastarljuset sveper äver de decennier, som
infiltrerat vårt öde. Men det är inga historiska
tablåer, utan verklighetsfragment genomlysta
av en inre betydelse. Alfons tecknar det
fragmentariska över livsödena, det svikna och
ofullbordade, idealens idyllförskämning över
oscariska tidevarv, halvt melankoliskt, halvt
ironiskt:
Vi har sett allting vi har hört allting
det klassiska kultur- och naturarvet
en flegmatisk Apollo och blek Afrodite
(bara vitare med åren
till slut en oscarisk söndagstanke för kurortspaviljongen
vackert sedd)
klättrar nu förstrött i gräsbacken vid Östra
Tillfällegatan
hos en samlare av antikviteter
»ja, det vilade ett ljust skimmer över den ombonade
borgerlighetens lyckliga
tid före 1914»
hemfrid
lek med lyriskt pussel lingondricka
buren ut i tunna glas
Tivolis kaskader inom glas och ram
uteslutet liv turnerat med behag och poesi.
Den neddämpade tonen hos Alfons
förskjuter perspektivet ännu längre in i ett
avlägset. Också det närvarande ögonblicket
fångar han i backspegelns förbiglidande
perspektiv. Hans poesi är spunnen kring
företeelsers »blåsande landskap», en sakpoesi
med resonans i ett ödesmättat (sång till den
storm som skall komma). Diktsamlingen
skänker en akt av inre beredelse för en
framtid:
men vår förlust måste först förlora oss
aprils toppar och unga berg skall växa vid vägen
o du du
vid denna risgrå gryning så nära oss
lär vi oss vänskap till förvandling
40-talets mer betydande lyriker är alla
medvetet tidsbetonade. De har lämnat (utom
Lindegren i sina Sviter) icke bara
privattungsinnet utan också privatglädjen åt sitt öde.
Vi har blivit döva för känslor, som icke har
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
