UNGE KAPTEN RICKARD skrev brev till sin hustru varje dag under resan från New-York till Visby. Inte så, att han ämnade sända dem till henne med posten, därtill trodde han knappt att han skulle få någon lägenhet, utan han skrev för att få vara i ständigt umgänge och sällskap med den han älskade högst. Så snart ett brev var färdigt, lades det i ett kuvert och fick sin utanskrift: Fru Annie Öberg, Visby. Därefter stoppades det in i en dokumentslåda av järnbleck, som borde kunna tåla att kastas omkring av vågorna i åratal utan att sjunka och utan att släppa in en droppe vatten. I lådan voro skeppets namn, Vineta, och hemortens, Visby, outplånligt intryckta.
Om skeppsbord kan man ju aldrig vara nog försiktig. Men det var visserligen inte kapten Rickards mening, att breven skulle behöva vräka omkring för vindars och vågors hugskott. Nej, han ville själv lämna dem till sin vackra hustru och sitta bredvid henne, medan hon läste dem. Och så skulle han få ge henne en kyss för var gång han hade skrivit något vackert om henne.
Det kan inte vara svårt för den, som något känner de båda, att föreställa sig vad dessa brev innehöllo. Det var mycket om väder och vind och inte litet om kärlek och gemensamma minnen. Så till exempel lär han nog ha påmint henne om den kväll, då de sågo varann för första gången.
»Minns du,» lär han nog ha skrivit, »hur eget det föll sig den kvällen, riktigt som på Vår Herres egen befallning? Jag hade just blivit kallad till ön per telegraf för att överta skutan, och sedan jag hade fått uppgjort med redarna, gick jag och drev omkring i staden. Jag minns, att jag då tänkte på att det var galet att kalla barken Vineta, eftersom Vineta ju var en sjunken stad, en stad på havsbottnen. Det var inte något uppmuntrande namn för ett skepp. Men sitt gamla ugglenäste till stad kunde de gärna ha kallat Vineta. Just så såg den ut, som om den hade stått nere på havsbottnen i några tusen år.»
Kapten Rickard brukade verkligen tala om sina intryck från den kvällen så ofta, att man alldeles vet hur orden föllo för honom, då han skrev. Och alla de intryck han fick av vandringen känner man. »Det var mig, som om jag gick och drömde,» brukade han säga. »Allt var dött och hade legat i havet i tusen år, och jag ensam var levande. Jag höll på att bli tokig av det.
»Så kom jag drivande fram under ringmuren, där den är som högst. Jag gick och såg på alla de förtrollade små husen och de förtrollade trädgårdarna, som ligga inklämda nedanför den. 'Kan just undra om här finns några förtrollade prinsessor också?' sade jag för mig själv.
»I detsamma kom en kvinnovarelse emot mig. Hon var så gammal och så rynkig och krokig och surögd och bruntorkad, att jag väl aldrig hade sett någon värre ansatt av ålderdom. Och hon tiggde pengar av mig och sade, att hon hade levat i nittio år på jorden och att den nu var trött vid henne och inte ville föda henne vidare. Hon var så svag, att hon vacklade bort till en husknut och stödde sig mot den för att inte falla.
»Då jag fick upp plånboken, såg jag, att jag inga andra pengar hade än femtikronsedlar, och så sade jag åt gumman att vänta, medan jag gick och växlade. Det lovade hon att göra, förstås.
»Men när jag kom igen, så stod där ingen gammal käring vid husknuten, utan där stod en ung, vacker flicka, söt, söt, söt som socker, med småkrusigt hår över pannan och ett litet ansikte, som jag ville kalla inställsamt och farligt, med ögon som på den ostyrigaste pojke och mun som på ett två års barn. 'Ja,' sade jag för mig själv, 'nog är det visst och sant, att här är förtrollning å färde.' Men till henne sade jag: 'Det var den mest fördelaktiga förändring jag har sett i all min tid. Om jag finge råda, skulle ni alltid uppträda i den här skepelsen.'
»Hon såg förbryllad ut och frågade om det var jag, som hade lovat gumman pengar. Hon och hennes mor bodde nämligen där i huset, och då de hade fått se den fattiga gumman, som var nära att digna av svält och trötthet, hade de bett henne gå in i deras kök för att få litet mat. Men gumman hade sagt, att hon inte ville gå in, för hon skulle få pengar av en herre, om hon stode kvar där. Men då hade unga fröken, som var rädd, att gumman skulle bli liggande på gatan, lovat att vakta ut herrn åt henne.
»Flickan sträckte ut sin hand efter pengarna. Men det låtsade jag inte förstå mig på, utan jag gick fram mot den lilla vita trädgårdsgrinden. Då förde hon mig in i en trädgård, vars like jag aldrig har skådat. Den var alldeles utan grönt, ty där var ett blomstrande och ett fruktbärande, så att inga blad kunde skymtas. Vi gingo fram på kalkvita gångar mellan alléer av vita liljor, som stodo som riktiga vaktare utmed rabattkanterna, och det hade jag aldrig förr sett. Därefter gingo vi över en gård, där små kullerstenar lågo i rutor och stjärnor, det hade jag heller aldrig förr sett. Och på det hela taget hade jag aldrig sett något likt den trädgården och det huset och den flickan. Men då jag gick min väg, var jag riktigt inne i en saga och skämdes inte för att göra mig själv till hjälte i den. Jag var den fattige Johannes, som hade varit barmhärtig mot en död, ty den där gumman kunde ju nästan räknas som död, och nu skulle det bli min lön att få en ängel till reskamrat. Så drömde jag, och så gick det med.»
Det kan man veta, att den historien blev beskriven i breven, och på den hänsyftades det, och den utlades i all oändlighet. Den var just i unge kapten Rickards smak, eftersom han menade sig kunna spåra litet av Guds styrelsekonst i den. Han menade sig aldrig ha fått en sådan fingervisning, aldrig hade »han däruppe» tydligare visat honom sin ledning.
Man kan också förstå, att han i dessa brev, liksom annars i samtal, berättade hur han hade kommit åt att fria. Det hade ju inte varit alldeles så lätt, menade han, ty han hade bara haft en dag på sig, innan barken skulle segla. Det var, emedan den förre kaptenen hade fått slag, som han hade kommit till befälet. Lasten var intagen och allt ordnat, redan innan han hade anlänt till Visby. Men hur han skulle få sin egen affär uppgjord, det kunde han inte förstå. Det var hårt att nödgas segla utan att ge henne åtminstone en vink om hur han hade det, om att han var alldeles på det klara med sig själv.
Så fick han se henne nere vid hamnen, men långt, långt borta. Han var ända nere vid badhuset, och hon gick åt staden till. Han började springa, men det var en förtvivlans gärning; hon såg inte åt hans håll, och om ett par ögonblick skulle hon vara inne bland gränderna och alldeles borttappad för honom. Men just som hon gick förbi kolgården, stannade hon och blev stående alldeles som fastnaglad.
»Men det var inte så, som jag i början inbillade mig,» brukade kapten Rickard säga, »att det var min önskan, som höll henne kvar, utan hon stannade, emedan där, just på den sotigaste platsen i hela hamnen, fanns något så vackert att titta på. Där satt nämligen en svart och sotig kolgårdsarbetare i en stor, slokig hatt och matade duvor. Karlen satt där på en sotig lår, marken var svart och väggarna bakom honom voro grå, och han hade sot både i skägg oeh hår, både på händer och kläder, men han var alldeles omfladdrad av de ljusa fåglarna. Han hade namn på dem och ropade på dem. Morfar kallade han en, och Brunte hette en annan. Duvorna sutto på hans axlar, hans huvud, hans armar. De ströko sig mot hans fötter och flögo upp i hans hand för att äta, den ena efter den andra.
»Det var för att se på detta, som hon stannade. Sannerligen var det inte vackert som en tavla, men hon var också vacker. Hon blir så levande, så fort något slår an på henne. Men när jag såg, att hon inte skulle undgå mig, gick jag helt stilla fram och ställde mig bredvid henne, och hon kände genast igen mig och nickade åt mig och frågade viskande om detta inte var bra vackert.
»Då var det genast, som om det hade funnits ett hemligt band eller samförstånd mellan oss. Vi frågade mannen vems duvorna voro och hur många de kunde vara och hur de fingo mat och vem som åt upp dem. På detta svarade han, att duvorna voro hemma i kolgården, att där väl funnes mer än hundra och att de ägdes av arbetarna, som också salade ihop av sina egna slantar till mat åt dem. Men ingen fångade dem eller åt upp dem, om inte några okynniga pojkar. 'Vi arbetare, vi fånga dem inte, för vi älska dem.' Och han satt stilla utan att lyfta ögonen från duvorna, i det han talade sakta för att inte skrämma dem.
»Men då han sade: 'För vi älska dem', fingo vi liksom en stöt i hjärtat och tordes inte se på varandra, utan vandrade tillsammans bort på den vita vägen utmed stranden.»
Detta lär han alldeles säkert ha skrivit om i breven. Ty när han låg där ensam ute på havet, så tör det väl ha hänt, att han har känt sig undrande och oviss om han någonsin skulle få se henne igen. Och då har han väl styrkt sitt hjärta med tanken på hur allt anordnades för honom den dagen, då han frågade henne om hon ville bli hans reskamrat. »Och om man sade mig, att den kolgårdsarbetaren var en Herrens ängel, så vet jag inte varför jag inte skulle tro det,» brukade kapten Rickard säga. »Jag skulle tycka om att höra, att ingen annan någonsin hade sett honom sitta där i hamnen och mata duvor. Jag skulle riktigt tycka om det.»
Det är, som sagt, inte svårt att tänka sig vad som stod i breven. Många små försåtliga påminnelser hade där funnits angående den resan de gjorde till Riga, då de voro alldeles nygifta. Jo, hon hade fått höra mångahanda om det, att hon en gång hade sagt, att hon skulle tycka om att vara kapten på ett så ståtligt fartyg. Det mest skälvande asplöv kunde lika gärna vara kapten, en liten grönögd ödla, som kryper in i ett hål, så fort det rasslar i en kvist, kunde lika gärna vara kapten. Fy, en sådan sjömanshustru! Månne det fanns en vattenpuss så liten, att hon inte var rädd för den? Stiltje, ingenting annat än blankaste stiltje hade behagat henne. Om hon hade fått bestämma vädret, hade de ännu legat kvar mittpå havet, med alla vindar sovande runt om kölen.
Men om man hade läst rätt, så skulle man nog ha förstått hur förälskad han var i hennes feghet. Man måste nog misstänka, att han ibland hade skrämt henne mer än nödigt var, för det hade varit så rart, när hon kom och kröp in under hans stora kappa och inte vågade gå ett steg ifrån honom och var förtroendefull som ett barn och gömde ansiktet i hans händer för att slippa se det fasliga, fasliga havet.
Om sådant och om allt, som hörde till deras lilla kärlekshistoria, kunde man ju veta, att han skrev, men han berättade nog desslikes om allt, som hände under överfarten. Han har nog fyllt hela sidor med berättelser om skeppet och om gastarna. Ingen kapten hade sådant folk som han, så märkvärdigt och så ypperligt. Bröder och kamrater voro hans sjömän för honom. Fast det är för litet sagt! Långt mer än kamrater – hjältar voro de. Han kände deras historia. Å, vilka stormar de hade prövat, vilka äventyr de hade bestått! Han kom ihåg deras ordvändningar, han skröt med deras kvickheter. Man kunde inte vara tio minuter tillsammans med kapten Rickard utan att höra talas om gamle Lars och Tom Tumtott och Bergens Kalle och alla de andra gastarna. Skulle han då inte ha skrivit om dem?
Men om man än kan tänka sig allt, som stod att läsa i breven, är ändå visst, att det bleve svårt att rätt fatta all den kärlek, som levde i dem och huru de voro skrivna just så, att hon, för vilka de voro bestämda, skulle ha känt sig trygg för hela sitt liv vid tanken, att en så stark och livsglad och öm ande hade tagit henne till kamrat på levnadsstigen.
Och väl, rätt väl var det, att de breven blevo skrivna, ty nu måste det väl sägas: den unge kapten Rickard återsåg aldrig hemmet. Han led skeppsbrott vid Karlsöarna en stormig oktobernatt. Där förgicks då han själv och med honom hans berömda vänner gamle Lars och Tom Tumtott för att inte nämna alla de övriga. Man vet ingenting om hur grundstötningen skedde och om det mod, varmed de tappra männen försvarade sina liv. Då morgonen kom, var allt sönderkrossat, förolyckat, förgånget, och dokumentslådan drev omkring efter vindars och vågors hugskott.
II.
Det var två dagar efter det underrättelse hade kommit, att unge kapten Rickard hade förgåtts. Hans hustru hade kommit ut ur det lilla förtrollade huset och gått igenom den lilla förtrollade trädgården. Där stodo växterna svartnade och förtorkade, eller också hängde de på spaljéerna så uppmjukade, att de nästan bara voro ett klibbigt slem. Den stackars lilla reskamraten, som hade blivit kvarlämnad att ensam söka sin väg genom världen, kunde inte låta bli att fråga sig: »Var ha de alla blivit av? Allt detta, som klädde marken och klättrade uppåt alla murar och lyftes mot himlen, så att det skymde sol och stjärnor, var har det blivit av?» Och hon undrade om det verkligen var borta eller om det bara var hon, som inte kunde se det.
Det är ju lätt att förstå, att hon inte skulle finna någon tröst av att gå i den bladlösa trädgården, utan att hon måste söka sig fram till en port i ringmuren och gå ut i det fria. Där gick hon på en stig, omgiven av stora snår av törne och slån. Buskarna hade ännu kvar sina blad, men inte ett av dem var helt efter alla de larver, som i somras hade gått i bete på dem. På allt sätt voro de illa medfarna, blåst och frost hade gjort dem svarta, kalkdamm hade bitit sig fast vid dem, och nu till sist voro en massa trasiga spindelvävar spända över dem som ett slags misslyckade skönhetsflor.
Marken var våt och lerig, kalken klibbade fast vid skodon och klänningsfåll. Det rådde otrevnad runtom henne. Men då lyfte hon sina ögon och såg tillbaka på staden. Hon stod så, att hon såg ringmuren och dess torn och de stora ruinernas höga gavlar och tak, som stucko upp över muren; men de låga nutidsbyggnaderna kunde hon inte se.
Hon ryckte till. »Vad är detta,» sade hon, »vad är detta för en stad?» Hade hon mött en vandrare på vägen, så skulle hon ha stannat och frågat: »Vad är detta för en stad?»
Det underbara låg däri, att staden tycktes äga en sådan hemsk myckenhet av ruiner. De trängdes därinne, de syntes uppfylla hela utrymmet inom murarna. Det var, som om staden hade varit byggd så, som om det alltid hade varit meningen, att den skulle vara så. Ruinmassorna reste sig så trotsiga, så stolta, att det var, som om de visste, att ingenting brast dem. »Vi äro vad vi skola vara. Vi stå i vår egen stad. Här har aldrig varit annorlunda. Här har aldrig funnits annat än ruiner.»
Hon satte sig ner på en sten, stödde hakan i handen och såg på denna främmande stad. Den tjusade henne. Den låg skön som en stormnatt med hemlighetsfullhet och vildhet och förfäran över sig. Hon förstod inte, att något, som människohänder hade byggt, kunde äga en sådan mäktig stämning. Och hon undrade om människor hade byggt den.
Om någon hade byggt en sådan stad, borde det vara minnet. Ja, om minnet kunde bygga, så skulle det bygga en stad av ruiner. Och det skulle förvara den med murar och torn. Hon fängslades av tanken: »Om minnet kunde bygga sig en stad.»
Kunde det inte förunnas minnet att bygga sig en stad? Ingen undrade över alla de slott och städer, som hoppet hade byggt. Men hoppet bygger i molnen. Minnet skall väl lägga sin stad på havsbottnen, nere i de skumma, gröna djupen.
Det var inte tankar, det var syner och stämningar, som passerade genom hennes hjärna. Nu slog det henne plötsligt, att hennes man hade brukat säga, att Visby hade legat på havets botten i tusen år, och att det borde heta Vineta. Det hade han väl fått därifrån, att en sägen berättade, att då det stolta Vineta hade sjunkit i havet, hade de av dess invånare, som räddat sig från undergång, seglat till Gottland och grundlagt Visby. Nu förstod hon meningen härav. Visby var Vineta. Havsbottnens tysta stad hade av en ofantlig svallvåg blivit lyft upp på land. Staden, som minnet hade byggt nere i de gröna djupen, låg på jorden.
Det ringde just då i domkyrkans vackra klockor, och hon log och sträckte ut händerna mot staden. O Vineta, Vineta!
Hon tyckte, att klockorna kallade henne och alla dem, som hade mistat lyckan. Och de fingo gå in där för att leva i det, som hade varit, för att slippa se vad som var. »Ingen behöver känna sorg,» dånade klockorna. »Låt honom komma hit, och förgången fröjd skall växa upp omkring honom. Han skall lära att skjuta verkligheten åt sidan. Han skall äga glädjen. Minnet skall skydda honom.»
Kapten Rickards hustru vandrade sakta hemåt. Hon längtade in i staden, in under ringmuren. Hon ville ställa sig vid fönstret i sin lilla kammare och se den älskade komma framåt gatan. Hon ville stå i sin trädgård och se den blomstra på nytt. Hon ville gå in i minnets stad och skjuta bort sorgen. Den stackars lilla reskamraten tänkte, att hon måste skjuta bort den, annars skulle den döda hennel
Medan hon vandrade, log hon såsom en den där har funnit livets djupaste hemlighet. Det behövdes ingenting annat än att skjuta verkligheten åt sidan. Hon behövde inte sörja, om hon inte ville. Hon skulle aldrig hoppas, aldrig längta framåt, bara, bara minnas.
Hon visste, att staden skulle hjälpa henne. Staden, som stod och log och yvdes i sin ruinprakt, skulle hjälpa henne. Och dess människor, dess tysta, allvarliga människor skulle hjälpa henne. Hon såg för sig de många vemodiga ögon, som hon hade mött där, och hon tänkte på att hon nu förstod deras hemlighet, förstod, att de hade lärt sig leva minnets liv, att de hade mördat hoppet, mördat längtan, att de hade avstått från livet och att minnet tröstade dem.
III.
Det var ett stort under, att breven blevo funna. Kapten Rickard skulle ha sett en märkvärdig försynens ledning däri, i synnerhet som de kommo bättre till pass än några brev i världen.
Ty den stackars lilla övergivna reskamraten höll på att lyckas alltför väl i sin konst att minnas. Hon satt dag efter dag i sitt lilla rum och levde om sin lycka; men då man talade vid henne om den förlust hon hade lidit, var det, som om hon inte hade förstått. Snart började man tro, att hon inte mer kom ihåg, att hennes man var död. Själen hade skakat av sig en kunskap, som den inte kunde uthärda.
Och den drömmande staden hade hjälpt henne, de vemodiga, trötta ögon, som hon såg ute på gatorna, hade hjälpt henne, livets enformighet hade hjälpt henne. Allt sövde henne till ro. Hon vandrade i minnets Vineta och kände blott en stilla glädje.
Då skrev hennes mor ner till några lotsar och fyrvaktare på öns sydvästra kust för att fråga om de inte kunde sända henne några spillror eller kvarlevor från den förolyckade tremastaren. Ty det hade blivit en fix idé hos henne, att hon måste ha något sådant påtagligt och ovedersägligt att lägga fram för dottern. Allt, som talades om skeppsbrottet, kunde denna liksom stänga sig ute ifrån.
Men fyrvaktare och lotsar hade ingenting kunnat finna åt henne, och så for gumman själv. Det var mitt i november, och hon hade att fara i segelbåt från fiskeläge till fiskeläge, ty det fanns bara små usla gångstigar där på kusten. Till på köpet försäkrade man henne, att hon ingenting skulle vinna med all sin möda.
»Jag vet nog, att barken blev söndermald mellan klipporna,» sade hon, »men jag begär inte att få något helt stycke av den. Det är bara en skärva, en trasa, bara en enda spillra jag behöver. Och jag vet nog, att människorna därnere av fruktan för efterräkning inte gärna låtsa om, att det har hittats något, men om jag kommer själv, ska de förstå, att det inte är fråga om spioneri, utan att det är riktig nöd.»
Därför hade hon själv rest ner till de fiskelägen, som ligga i närheten av Karlsöarna, och gått ur hus i hus därnere, gammal och högtidlig, en märklig företeelse att möta i de förblåsta hyddorna och på de nätomspända torkplatserna.
Vart hon hade kommit, hade hon ärligt berättat varför hon sökte dessa spillror. »Min dotter var gift med barkens kapten,» sade hon, »och hon kan inte bära sorgen efter honom. Hon skjuter den ifrån sig. Hon vill inte höra talas om att han är död. Hon vill inte leva livet sådant det är, utan ligger bara och drömmer om det, som har varit. Hon tar en liten mjuk kudde på sitt knä och sitter och smeker den. Han brukade nämligen ligga på golvet vid hennes fötter och lägga upp huvudet i hennes knä, och nu inbillar hon sig, att han åter sitter så och att hon stryker över hans hår. Hon sitter och småler långa stunder, fast hon väl borde gråta. Hon drömmer, och jag måste ha något att väcka henne med.»
På det sättet hade det verkligen lyckats henne att komma över dokumentslådan nere vid Kronvalls läge. En fiskare hade kommit med den och stuckit den till henne, just då hon satte sig i båten för att fara vidare.
»Kanske andra ha funnit mer,» sade han, »men jag har bara funnit detta. Det är bara en bunt brev i den, men ni kan ju visa henne lådan, för den är märkt med det rätta namnet.»
Och då hon tackade honom, hade han svarat liksom ursäktande: »Ja, en tiger ju helst med sådant, men när man hör, att det är själanöd för hand, får en våga något.»
Sålunda hade ändå breven kommit till destinationsorten. Och så snart rådmanskan kom hem, gick hon in till sin dotter med denna skatt, som tycktes komma från själva dödens land.
»Vad kan detta betyda?» sade den unga hustrun i alldeles naturlig ton, då hon höll brevpacken i sin hand. »Jag väntar inga brev från Rickard.»
»Så, gör du inte det?»
»Varför skulle han skriva, när han är hos mig . . .»
Nu träffades hon av en så ångestfull blick från modern, att hon märkte, att hon hade förrått sig. Hon tog sig samman till en förfärlig ansträngning.
»Rickard är död, mamma,» sade hon och mötte stadigt moderns blick.
»Men han skrev till dig, innan olyckan hände. Alla dessa brev har han skrivit på resan från New-York. Du vill ju läsa dem?»
»Ja, litet senare, ge mig breven litet senare, mamma!»
»Han tänkte på dig och skrev till dig varje dag under resan. Vill du inte läsa vad han skriver?»
»Jo jo, jag vill. Mamma kan lägga dem här bredvid mig.»
Och så blevo breven lagda på ett bord bredvid hennes soffa.
Hennes mor satt inne hela dagen och såg på sin dotter, såg ömsom på henne och på breven. Den unga kvinnan tycktes inte ha sin vanliga ro. Hon började arbeta.
Hon fållade en näsduk och sydde den färdig med nervös brådska. Sedan lade hon den ifrån sig på bordet och lagade så, att den skylde brevpacken. Hon märkte i detsamma, att modern såg på henne och flyttade den, så att den bara skylde en liten del därav. Nästa näsduk kastade hon ifrån sig, liksom helt vårdslöst, men den föll så, att alla breven skymdes bort. Modern såg hur hon nu blev mindre nervös i sin flit. Ändå var det lilla sybordet snart alldeles överhöljt av näsdukar. Detta syntes vara i vägen för henne. Hon steg upp, lyfte bort allt, som låg på bordet, och bar det helt obesvärat till en byrå, som stod nere vid dörren.
Modern och dottern brukade sitta de flesta dagar utan att tala med varandra. I dag försökte modern tala. Hon berättade om sin resa, men dottern hörde inte på henne. Modern började då att med en viss förtrytelse tala med henne om honom, som hade skrivit breven. Då hörde den unga på med den största uppmärksamhet, och den gamla tystnade i förtvivlan. Hon var åter nere i sina minnen. Hon bara hjälpte henne att drömma.
Modern satt och stirrade utåt gatan. Den låg tyst och stilla, inte ett åkdon, inte en främling. Mittemot stod stadsmuren, stolta och sköna reste sig från den de mäktiga tornen. Men vad fanns inom dessa murar, som kunde hjälpa henne? Vad fanns där av liv, som kunde ge dottern liv? Vintern var över dem, den tysta, händelsefattiga vintern.
Kanske också hon såg en skymt av detta Vineta, som lockar och lockar och lönar med full lycka en och var, som bara kan skjuta undan verkligheten. En och var, som har gästat det gamla älskade Visby, har väl också en gång sett dess inre ansikte, sett det som Vineta. Han har känt dess luft söva, dess skönhet maktstjäla, dess minnen locka till ett liv i det förgångna. En och var, som har sett det, skall tänka på det som på det mest tjusande, som på det mest farliga han har mött, lika lockande, lika stilla, lika rogivande som det spegelblanka havet, men omöjligt, omöjligt för hans kraftfyllda, jäktande, pinande arbetsliv.
För ett ögonblick tänkte modern: »Varför kan jag inte låta henne drömma? Det är det enda, som bjudes här. Han, som är död, var en sådan livets man, men ingen annan skall komma och väcka henne, som han gjorde. Kanske jag skulle låta henne vara?»
I detsamma såg hon på dottern. Det var skymning, så att hon hade lagt bort arbetet. Däremot hade hon omigen tagit den lilla kudden i sitt knä. Hennes ansikte kunde modern inte se, men det var eld i kakelugnen, och den flammade plötsligt upp. Då såg hon i detta obevakade ögonblick hurusom dottern hade förvandlats. Det låg något så fult i hennes leende, hon grinade som en satyr, medan ögonen fånigt vändes så, att bara vitögat syntes. Det var, som om vansinnet hade stått bakom henne och jublat: »Hon är snart min. Hon gör intet motstånd. Jag kan gripa henne, när jag vill.» Då reste sig modern, hon smög sakta som en tjuv genom rummet bort till byrån. Där sökte hon fram breven, löste upp snöret, som omgav dem, bar dem bort till kakelugnen och slängde in dem i den flammande brasan.
Hon visste vad hon gjorde. Hon kände det, som om hon mördade en själ, en död mans själ. Hon ryste för alla de små kärleksord, som gingo upp i lågor, för alla de dyrbara förtroenden, för allt skämt, för all längtan, som hon dödade. Men hon gick till verket som en domare. Hon sade till sig själv: »Hon är inte värd att läsa breven. Hon ville inte bära sorg efter honom, som har skänkt henne så mycken glädje. Nu skall hon få annat att göra än att sitta och smeka en kudde och vända ut och in på ögonen. Hon skall få sörja denna dag, så länge hon lever.»
»Du ser inte vad jag gör, du Annie.» Och hon rörde om i elden, så att den lågade upp i dagsljus klarhet. Då såg hon upp, den unga. Hon stirrade in i elden, förlorade med ens sitt glatta lugn, såg bort på byrån, såg åter in i elden, och i nästa ögonblick måste hennes mor hålla fast henne, för att hon inte skulle störta in i brasan för att rädda de redan förkolnade breven. Det var en förfärlig stund, som följde. Å, vad hon grät och bad! Var det inte något kvar? Hade inte hennes mor tagit undan ett brev, bara ett? Var det inte bara ett skämt? Hon hade lagt undan breven och bränt något annat papper? Hon hade inte kunnat bränna sådana brev, Rickards brev? Det var ju omöjligt. Kunde hon inte få dem nu? Var hon inte plågad nog?
»De äro brända,» sade modern. »Du kan aldrig, aldrig mer få dem åter. Du läste dem inte, då du hade dem. Du hade ingen rätt kärlek till din man. Nu skall du ha ditt straff.»
»Ack, mamma, mamma, jag vet ju inte hur han hade det hela denna sista tid, som han var ensam ute på havet. Jag vet inte om han höll mig kär, som då han for. Skall jag nu aldrig få veta det? Han är mig nära, han är aldrig långt borta från mig. Han väntar, att jag skall läsa breven, och jag kan inte. Han skulle ha sagt, att det hade varit en skickelse, att han hade skrivit dem, så att de skulle komma, då han inte kunde komma själv. Var har du dem? Jag är tvungen att läsa dem. Du är väl ingen tjuv? Du har inte stulit mina brev!»
»Jo,» sade modern, »jag har stulit dem. De äro alla borta. Jag var så ond på dig, att jag inte unnade dig att ha något kvar.»
Den unga gick runtom rummet. Hon sökte under soffor och bakom kuddar. Då det var förgäves, kom hon tillbaka till sin mor. Nu lade hon sitt huvud smekande intill hennes bröst. Hon sökte försona sig med henne.
»Jag förstår dig. Jag är inte ond på dig. Du trodde, att jag skulle bli vansinnig, och du ville rädda mig. Du gjorde det av kärlek. Ja, det förstår jag. Du har rätt, jag har inte velat sörja. Vad skulle det ha blivit av mig, om du hade tänkt likaså? Om du hade vikit tillbaka för det förfärliga ansvaret vid att bränna breven, så hade jag kanske aldrig kunnat rycka upp mig till verkligheten. Men du har väckt mig, mamma, du ser ju, att jag åter är mig själv.»
Och hon kysste henne, ställde sig in hos henne, visade, att hon var klok, riktigt klok, och slutade med att be om breven.
»Å,» sade hon, »du har inte kunnat vilja lägga en sådan börda på mig. Förstår du inte, att jag alltid skall gå och ängslas för att det eller det kunde ha stått i dem? Kanske något han ville, att jag skulle göra, kanske något om hans folk? Han hade gamla föräldrar i livet. Han har sänt hälsningar till dem. Å, mamma, du har inte bränt breven? Du kunde väl veta, att jag skulle göra mig tusen inbillningar. Den sista villan blir nog värre än den första. Du har inte kunnat bränna breven!»
»Jo, jag har gjort det,» sade modern helt dovt och stilla. »Om jag hade gjort det bara för att rädda dig, hade jag måhända gömt dem, som du tror, eller kanske sparat något av dem, men jag var ond. Jag har aldrig förr varit så ond. Jag tänkte på vad jag hade gjort för att skaffa breven. Jag tänkte på honom, som hade skrivit dem. Och du ville inte ens se på dem, du flyttade undan dem, du var rädd för dem.»
»Det skall nu alltid vara så, som om jag inte höll honom kär. Det skall alltid bränna på min själ, att jag inte höll honom nog kär.»
»Ånej, du skall lära dig att tänka, att du var bortbytt, fortrollad. Du skall förstå, att ingenting annat än detta kunde göra dig frisk.»
»Mamma!» och hon talade raskt och glatt, liksom säker om att äntligen lyckas. »Du vet hur Rickard höll av sina män, hur han hade allas deras förtroende. Men du, Store Lars' hustru var här i går och sade, att hon inte visste om hennes man har förlåtit henne, för det hon hållit med sonen emot honom. Nu, när han är död, är hon så ängslig för att hon har gjort honom orätt och för att han inte har förlåtit henne. Hon har aldrig någon ro, säger hon. Hon tar döden på sig av ängslan. Du, mamma, göm breven för mig, om du vill, men läs dem, så att du kan se, om där står något om Store Lars!»
Nu började modern plötsligen gråta. Hon grät häftigt, som den, vilken har varit förstenad av sorg och äntligen finner lättnad. Den unga hade sjunkit ner bredvid henne, hon satt tyst en stund.
»Varför gråter du? Gråter du över mig?»
»Nej, barn, nej, jag gråter, därför att jag ser, att din man har räddat dig. Jag hör på allt vad du säger, att du är räddad. Tänk du, att detta, att han satt och skrev till dig ute på det villande havet, har frälst dig och återgivit dig åt livet!»
Är det då slut på historien om breven? De voro ju brända, de voro ju förintade. Den stackars lilla reskamraten skulle få gå genom livet utan att få den ledning, som de hade kunnat bjuda henne. Så var det också, men det var ändå inte slut med dem.
Ty den, som kände kapten Rickard, kunde ju så gruvligt väl veta vad han hade skrivit i breven. Då nu mor och dotter sitta ensamma under de långa, enformiga dagarna, händer det väl, att den unga spörjer: »Vad tror du att det stod i de där breven, mamma?»
»Ack,» svarar den gamla raskt, »det är inte svårt att veta.» Och hon börjar berätta vad han skrev.
»Tror du, att han skrev så vackert om mig?»
»Det gjorde han visst, du, och ändå mycket vackrare.»
Och hon berättar vad han skrev, berättar som för ett barn, som kan höra samma sak om och om igen.
Det är inte gott att veta, om detta är nöje eller botgöring. Hon är stolt, när hon kan finna ut något nytt. Och dottern skrattar åt henne ibland. »Nej, vet du, mamma, så skulle aldrig en sjöman ha skrivit. Du kan ju inte skilja toft från rå.»
Så ändlöst långa dessa brev måtte ha varit! Och så mycken visdom där fanns, så många råd för alla olika svårigheter, som kunde möta en ensam vandrare!
De två, som tala om dem, äro inte olyckliga. Kapten Rickard hade varit så glad, en sådan livets man. Hans brev måste vara glada, och på hans brev är det, som de nu leva.
De ha fröjdat dem genom långa vintrar. Historierna om Tom Tumtott och Bergens Kalle ha blivit upplivade.
Det är alls intet vansinne i detta, bara en lek för tanken, eftersom livet står så stilla.
Men skulle det vara möjligt att på något annat ställe leva så på
det, som är dött och förgånget? O Vineta, Vineta!
