Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tremånadersvexel å beloppet utskrefs, som accepterades af studeranden
Prissén, endosserades af studeranden Fiskström och trasserades
af en gemensam vän, studeranden Skinnskattenius (son af
kyrkovärden Petter Trulsson i Skinnskatteberg). Fiskström
drog sig naturligtvis ur spelet vid nästa omsättning. Men när
Rasmus efter denna transaktion kom ut på gatan, ledande
»Prisse» i ett rödt band, så svälde hans hjerta af stolthet.
Det var det skönaste ögonblicket i hela hans lif, han tyckte
sig ändtligen ha blifvit något.
Rasmus Prissén hade blifvit »hundapa».
Han hade förvärfvat sig en rapphönshund af ädlaste sort,
utomordentligt fint tecknad, med ett par stora, på en gång
milda och lifliga gasellögon och en kropp, hvars smidiga
stålsenor syntes öfverklädda med en hud af silkessammet. Men
vi, som skådade detta par, vandrande nedåt gatan, kunde icke
underlåta att tänka: »Se der ännu en, som går sin moraliska
undergång till mötes!» Hvem? Rasmus! Ingalunda! Han
var redan för länge sedan mogen för sitt öde. Nej, hunden,
det stackars ädla, fina djuret, som råkat i ett sådant sällskap!
Rasmus hade dock icke helt och hållet misstagit sig i
sina beräkningar att blifva af med sitt öknamn. Visserligen
hände det icke så sällan, att han fick höra: »Se der komma
de båda ’Prissarne’!» Men artiga bekanta kallade honom
emellertid nu herr Prissén och hans hund »Prisse». Det gick
med Rasmus ungefär på samma sätt som med den stackars
patienten, som inträdde till en berömd läkare och beklagade
sig öfver att han fått en sjukdom, som gjorde honom till en
odräglig börda för honom sjelf, och som höll på att utstöta
honom ur det civiliserade samhällets gemenskap.
»Ja så, herrn har fotsvett?» sporde doktorn.
Ja, det hade han.
»Lätt hulpet,» genmälte läkaren, satte sig ned och skref
något att taga in en matsked hvar annan timme.
Patienten tog in och med den påföljd, att han visserligen
blef af med fotsvetten, men i stället vardt stendöf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
