| 145 |
Samma afton Aromasia gaf den olyckliga luktföreställningen i Örgrytekvarteret, skyndade Oxygen från ett valmöte i Majorna och styrde sin luftvelociped till den byggnad, där konserten ägde rum. Hans brådska var stor, och hans nerver voro i ytterlig spänning. Han ville denna afton försöka hvad vetenskapen kunde uträtta för att tvinga en kvinnas vilja, ett åt minstone förberedande försök, af hvars utgång skulle visa sig, om de nya teorierna för Viljetvingaren voro värda att praktiskt utbildas, något hvarpå Oxygen likväl ingalunda tviflade.
Ehuru han kom tämligen sent fram, lyckades han likväl finna plats i Aromasias närhet, men utan att hon, när hon satt vid luktklaveret, kunde se honom. Redan vid den första luktackorden lät han den medförda gasströmmen verka på konstnärinnan. Han öfverraskades af de besynnerliga dofter som utvecklades, men var alt för mycket upptagen af tanken på Viljetvingaren för att bekymra sig om något annat.
När hela församlingen började nysa, nös äfven Oxygen, men han väcktes icke till medvetande om faran, förr än han såg Aromasia falla ned afsvimmad. Då först öfvergaf han gasströmmen och skyndade fram till den afsvimmade. Ingen annan tycktes hafva märkt hennes vanmakt. Hvar och en hade blott tanke för att rädda
| 146 |
Lyckligtvis hade han lemnat sin velociped utanför ett fönster som icke tillhörde någon af de vanliga in- eller utgångarne. Han bar Aromasia dit, lyfte henne upp på velocipeden och tog sjelf plats bak om henne, en mycket knapp plats, men som likväl tillät en van luftvelocipedryttare att framdrifva fordonet.
Oxygen fattades af en hemsk tanke. Skulle Aromasia vara död? Nej, hennes hjärta klappade mot hans. Den friska luften gjorde också snart sin verkan. Hon slog upp ögonen, fattade Oxygens arm och såg förskräckt omkring sig. De voro redan högt uppe i luften. Djupt under dem syntes ett starkt sken. Det kom af lågorna som förtärde festsalen. Ljuset af Göteborgs gatlysning skimrade blott svagt. Nattvinden blåste skarp. Det gick med stark fart genom luften.
Aromasia erinrade sig i hast tilldragelsen på konserten. Hon kände häftig smärta öfver den olyckliga händelsen. Huru hade alt detta tillgått. Hvad vore orsaken? Men så såg hon på Oxygen hvilken med kraftig arm höll henne fast på velocipeden, under det de brusade fram på den luftiga färden. Natten var stjärnklar och tämligen ljus, men af lefvande varelser syntes inga andra än de två. Endast långt bak om dem märktes en mörk punkt vid ungefär samma höjd i luften, sannolikt också en velociped.
Det var som en forntidens riddare som på sin springare bortförde en ädel borgfröken eller kanske en röfvad hyddans dotter. Aromasia erinrade sig hafva om dylika äfventyr läst i gamla böcker, och hon fann belägenheten förödmjukande för en nutidens kvinna.
| 147 |
»Jag för dig till ett säkert ställe,» svarade han. »Du måste aflägsna dig från platsen för en så förskräcklig olycka.»
Och han skildrade de närmare omständigheterna vid olyckshändelsen, men om gasströmmen, som han riktat mot henne, yttrade han icke något.
»Jag vill fara ned till marken,» förklarade Aromasia.
»Bort! Längre bort!» utropade Oxygen. »Nu skola vi se,» tyckte Aromasia sig höra honom fortsätta, »om icke Viljetvingaren kan visa sin förmåga.» Hon förstod icke hvad det skulle betyda.
De foro i nordöstlig riktning, styrde kurs åt trakten af Vettern, och hade redan hunnit öfver det urgamla Alingsås, då de hörde en röst som i en af de vanliga velocipedlurarne ropade till dem en uppmaning att sakta farten.
Oxygen gjorde en svängning för att kunna se hvarifrån ropet kom och upptäckte på något afstånd en velocipedryttare som skyndade fram i samma riktning. Det var ej tillräckligt ljust för att kunna känna igen honom, men Oxygen tyckte sig på rösten finna, att det vore Apollonides.
Denna upptäckt påskyndade Oxygens bemödanden for en snabb fart. Aromasia hade också känt igen skaldens röst, men hon sade ingenting. Hon kände sig förödmjukad öfver att på detta sätt, utan förmåga att göra sin vilja gällande, bortföras till ett okändt mål. Men hvad skulle hon företaga sig? Hon var för tillfället fullkomligt i Oxygens våld.
Ville hon ens undfly Oxygen? Hade Viljetvingaren redan gjort verkan? Nej! Men hon kände sig tacksam
| 148 |
»Hvarifrån hade olyckan kommit?» frågade hon sig själf. En misstanke uppstod hos henne, att Oxygen haft sin hand med för att få henne i sitt våld, men den tanken jagade hon åter bort. Till en sådan låg handling kunde hon, vid närmare eftertanke, icke tro honom skyldig.
Under det Aromasias hjärna var på detta sätt sysselsatt, gaf hon icke mycket akt på färden, fastän hon på det lifligaste önskade, att denna snart måtte afstanna. Men hennes önskan tycktes icke ännu på länge komma att uppfyllas. Oxygen ökade farten med feberaktig, snart med ursinnig häftighet. Han tycktes till hvad pris som hälst vilja undvika att upphinnas af den efterföljande velocipedryttaren hvilken verkligen icke var någon annan än Apollonides.
Då skalden i den gamla Veras sällskap funnit efterspaningarne inne i konsertsalen fruktlösa och med möda räddat sig från att innebrännas samt utanför den brinnande byggnaden höjde sin högljudda klagan, tyckte han sig se en velociped med två mänskliga skepnader höja sig rakt upp ur lågorna. Det föll honom genast in, att det kunde vara Oxygen som nytjat tillfället för att bortföra Aromasia, död eller lefvande. Forntidsskalden hade hufvudet ständigt fyldt med gamla romaneska inbillningar,
| 149 |
»En luftvelociped, ett kungarike för en velociped!» utropade Apollonides och sprang sökande omkring det brinnande huset. Han kände sin Shakspeare och anförde honom ej sällan, men på 2,300-talet hade det varit svårare än på Richard den tredjes tid att gälda tjänster med kungariken, en vara som på länge ej funnits i marknaden.
»Herre, ni skall få nytja min velociped som är af ny tillverkning efter ett nytt system, en snabbhet utan like,» förklarade en man som just stod i begrepp att höja sig öfver marken.
»Välgörare, människovän, räddare!» utropade skalden på sitt gammalmodiga språk och tog emot den erbjudna hjälpen, yttrade några tröstande ord till den gamla Vera och ville svänga sig upp i sadeln.
»Femtio tusen francs är priset,» förklarade velocipedens ägare.
»Fem ... tio tusen!» stammade Apollonides och häjdade sig med ett förskräckt utseende.
»Det är visserligen mer än ett kungarike i våra dagar, men ni tyckes vara mycket angelägen att komma härifrån, och då torde summan ej vara för hög,» anmärkte den som erbjudit velocipeden.
Apollonides böjde hufvudet och såg mycket olycklig ut. Han var i begrepp att afstå från färden, men då trädde Vera emellan, tog upp ett papper, skref därpå några ord i största hast vid skenet af det brinnande huset och lemnade det skrifna till velocipedägaren samt yttrade brådskande:
»Se här en anvisning på Gullbärgsbanken. Mitt namn är kändt.»
| 150 |
»Fort, skynda er,» ropade hon till Apollonides. »Försök att återföra Aromasia, i fall hon verkligen icke är innebränd.»
Skalden kastade sig upp på velocipeden, satte stigningsmekaniken i gång, vinkade ett hastigt afsked, och försvann snart bland molnen.
Han hade fått ett fordon af utomordentlig snabbhet. Snart såg han Oxygens velociped framför sig och nalkades på så nära håll, att han kunde ropa till ryttaren. Då denne gjorde svängningen, märkte Apollonides, att velocipeden fortfarande bar två människor. Det kunde ej vara något tvifvel, tänkte han, det dessa voro väderlekstillverkaren och den sköna Aromasia, och med den vissheten ökade han sina ansträngningar för att hinna upp dem.
Men Oxygen hade ännu godt försprång. Hans velociped kunde likväl icke, då den bar två personer, drifvas fram med samma fart som förföljarens, och den senare vann för hvarje minut åtskilliga mètres på den förut ilande. Oxygen kunde icke undgå att märka detta. Men det måste förekommas. Han ville föra Aromasia till ett ställe, där han tills vidare kunde dölja henne för alla andra. Viljetvingaren måste göra sin tjänst.
Skulle han hastigt vända om och inlåta sig i strid med den efterhängsne skalden? Han tänkte verkligen på något sådant under några ögonblick. Skulle han söka att för altid göra sig af med den odräglige narren?
Nej! Han fasade för en våldsgärning, och dess utom var han med Aromasia på velocipeden icke fullt säker på stridens utgång. Han fann det klokare att anstränga sig ännu hårdare för att undkomma sin förföljare.
Och så gick den vilda jagten öfver
| 151 |
»En vacker syn!» utbrast Apollonides ofrivilligt, och lika litet frivilligt, endast drifven af sin gammalmodiga känsla för naturens skönhet, dröjde han ett ögonblick för att glädja sig åt »den rosenfingrade Eos» hvilken tycktes vinka honom på andra sidan Vettern.
Äfven Aromasia fördes från sina tankar genom morgonrodnadens skönhet. Det skulle hafva varit härligt, tyckte hon, att i sällskap med den hon älskade sväfva högt upp i luften och fröjda sig åt den vackra morgonen samt skynda den uppgående solen till mötes; men hon hade icke af fri vilja börjat färden, och hennes vilja tillfrågades ej häller för färdens fortsättande. Det var tanken därpå som störde hennes glädje öfver den vackra tafla som rullade upp sig småningom djupt under henne, än döljande sig i moln, än framblickande i rosenrödt skimmer.
Apollonides ryckte sig ur sin skaldeförtjusning och riktade åter hela sin uppmärksamhet på försöket att hinna upp dem han förföljde. Men nu hade Oxygen å nyo vunnit försprång, och plötsligt höjde han sig öfver ett moln som så helt och hållet dolde honom, att förföljaren villrådig saktade sin fart. Så blänkte det till. De första solstrålarne träffade molnet, förgylde det först, trängde sedan genom det, och Apollonides såg den härligaste syn, tyckte han, ty han såg Aromasia omgifven af morgonsolens strålar, högt i skyn, en af forntidens gudinnor, en Maria med bländande gloria. Och plötsligt var han henne närmare än någonsin förr under denna natt och morgon.
| 152 |
»Jag störtar honom i Vettern!» ropade Oxygen i fullt raseri, glömsk af sin föresats att icke våga sig i strid med den förföljande.
De voro nu i den stora sjöns granskap. Tydligare än förr sågo de vattenytan som började krusa sig alt häftigare. Vinden blåste från östgötasidan och kändes starkare ju mer Oxygen höjde sig, ty han fortfor att söka högre luftlager, i förhoppning att Apollonides icke skulle våga följa honom, men då detta hopp ej förverkligades, kände han sig fast i sitt beslut att söka på något sätt göra sig af med honom för altid.
Han saktade farten och sänkte sig närmare vattnet, just åt det håll där Apollonides för tillfället fann sig, fast ännu djupt under honom. En vild beslutsamhet lyste ur hans ögon.
»Oxygen!» utropade Aromasia med förskräckelse.
Hon tycktes ana hans afsigt.
Men Oxygen lyssnade icke till varningen. Han styrde rakt ned på skalden hvilken med förvåning märkte Oxygens velociped öfver sitt hufvud. Blott ett ögonblick till, och en sammanstötning hade varit oundviklig. Det var som när örnen slår ned på sitt rof, och detta omöjligt kan undgå sin fiende. Men i det ögonblick som skulle vara afgörande, lyckades Aromasia gifva en hastig vridning åt styrskrufven, och Oxygens velociped susade förbi Apollonides i vild fart ned åt.
Rörelsen af Aromasias hand hade varit så hastig och äfven så kraftig, att Oxygen icke kunnat förekomma henne, och hans öfverraskning var så stor, att han glömde att åter sätta sig i besittning af styret, hvilket Aromasia efter den lyckade vridningen åter släpt. Velocipeden var lemnad åt sig själf och fortfor att rusa ned åt med förfärande hastighet. Det svindlade för Aromasias ögon.
| 153 |
Men Oxygens starka hand hade åter fattat styret, och med bägge fötterna arbetade han så kraftigt på stigningsmekaniken, att fordonet åter höjde sig. Vinden hade kastat om till nordlig, och i det lägre luftlager, hvaruti de nu funno sig, kunde Oxygen, oaktadt alla ansträngningar, icke åter styra samma kurs som nyss förut. De drefvo med vild fart söder ut, och sväfvade snart öfver sjöns sydligaste ända, öfver den vik, där det gamla Jönköping förut så länge kämpat mot Vetterns påträngande, men slutligen dukat under och sjunkit i djupet, endast lemnande Dunkehallars öfversta kam öfver vattenytan.
Nu seglade de åter öfver fast land. Småningom höjde de sig och sågo Tabärg som ett på sidan afhugget stenblock under sig. De nalkades det stolta Vernamo, en af Skandinaviens förnämsta städer, hvars urgamla marknader för länge sedan stält Leipzigs messor och Nischnej-Novgorods köpmansmöten i den djupaste skugga.
Hvart Apollonides tagit vägen, viste de icke. Oxygen kände sig nöjd öfver att hafva sluppit från honom, utan att själf hafva begått en handling hvilken han sedan skulle hafva bittert ångrat. Den vrede som han känt, när Aromasia öfverraskade honom med den hastiga omvridningen af styrskrufven, hade åter försvunnit, och han kände sig snarare tacksam mot henne för att hon hindrat honom från att förgöra Apollonides, ehuru han, om denne
| 154 |
Hvarken Oxygen eller Aromasia hade yttrat ett ord sedan de undgått faran att störta i Vettern. Den förre var för tillfället alt för mycket upptagen med att sköta sitt fordon, hvilket tycktes hafva kommit i olag under de många svärgningarne, stigningarne och sänkningarne. Aromasia hade, sedan hon lyckats förekomma den hotande sammanstötningen med Apollonides, åter öfverlemnat sig åt sina tankar och tycktes tämligen likgiltig för det närvarande ögonblicket.
Men hvart sträcktes färden? De sågo åter under sig en stor stad, större till och med än Vernamo.
»Hvar äro vi»? sporde Aromasia.
»Det tyckes vara Elmhult,» svarade Oxygen, »Sydsveriges förnämste stad.»
»Men jag vill stiga ned antingen i Göteborg eller Stockholm,» förklarade Aromasia med mycken säkerhet i uttrycket.
Oxygen försäkrade, att han icke längre vore herre öfver sitt fordon, utan nödgades drifva bort med den starka luftströmmen. Han kunde endast hindra velocipeden att störta ned eller att stiga för högt upp.
Belägenheten var just icke den angenämaste, ehuru så väl Oxygen som Aromasia voro vana luftresande och mer än en gång råkat ut för ganska äfventyrliga färder. I slutet af 2,300-talet hade man icke ännu lyckats bygga så fullständiga luftfordon, som de hvilka började användas i det därpå följande århundradet, men man reste dock i de flesta fall betydligt tryggare än förut på järnväg, för att icke tala om de mycket farliga åkningarne efter häst.
Luftströmmen ändrade ännu en gång riktning, och
| 155 |
Men nu förde denne ström fordonet lyckligt öfver vattnet, och efter
tolf timmars äfventyrlig färd slogo de resande ned i Köbenhavn, i
stället för i Stockholm.
