Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjellsson:
Vem sprider
alla rykten?
kriminalinspektör, HL, som just vid
den aktuella tiden lagt märke till att
Säpos informatör genomgått en
”personlighetsförändring”.
Kriminalinspektör HLs vittnesmål
tillmäts alltså en avgörande betydelse i
sammanhanget Vem är då denne
inspektör som är så trovärdig? Jo,
kriminalinspektör HL är just den man
som anordnade Norrköpingsmötet!
Får jag, min i denna oerhört
spännande Norrköpingshisloria, gå in
ocli undra beträffande Alcalds källor, i
vilka jag naturligtvis inte alls har
forskat.
Men jag frågar mig helt enkelt: har
Alcaldsett både Kjellssotts
märkliga överarbetningar av
polisprotokollen och själva
protokollen? Detta framgår inte klart,
eller rättare sagt är Alcald, av
förståeliga skäl, tyst på den punkten.
Men jag frågar mig alltså. För det är en
väldig skillnad om Alcald sett enbart
kommissionens partiska version eller
om han läst originaldokumenten.
Dessa och mänga andra frågor måste
vi ju få besvarade, snarast. Och jag
återkommer till vad jag sa nyss:
publicera allt, visa allt, tapetsera hela
väggar med dessa dokument! Farligt alt
publicera säger väl då personer, från
Persson!Freivalds i toppen och ner till
enklare betjänter av Kjellssotts sort.
Vad då, farligt? Ingenting är så farligt,
för dessa bävande makthavare, som
artiklar av den typ Alcald levererar:
inträngande, sylvassa. Och faran blir
inte mindre utan större av att Alcald
inte, på normalt forskarvis, anser sig
kunna lämna ut sina källor; del är inte
hans fel.
Så publicera! Det blir väldigt
sorgligt för hr Kjellsson, men han har
redan fått sparken och kan inte få
sparken en gång till för sin ynkedom.
Där var det höga tonläget igen.
Kjellsson lockar fram mina argaste
sidor, verkar del.
Aningslösheten hos den kommission
som alltså skall vara kritiskt
granskande blir här svårsmälL Och
detta desto mer som kommissionens
sekreterare Per Kjellsson i anslutning
PALME-nytt
till del aktuella fallet anser det på sin
plats att sätta journalisterna Borgnäs
och Bresky på plats.
Per Kjellsson - som i andra
sammanhang talat om tidsbrist som
exempelvis medfört att skrivningar inte
alltid kunnat bli önskvärt utförliga - tar
sig tid att titta på TV-program, läsa
debattartiklar och ”göra en kritisk och
saklig analys” av
”programmakarparets" publicistiska
verksamhet.
Med enkla små ironiska knäppar på
näsan kan mycket vinnas, och hr
Kjellsson är skicklig i genren. Inte
heller Marjasin var oäven, innan han
störtdök från den officiella
trampolinen.
"Programmakarparet" - inte dumt.
En skitsläng om "programmakare " och
en extra skitsläng genom art döpa dem
till "paret". Duktigt hopkommet,
Kjellsson!
Borgnäs och Bresky "förvränger fakta”,
är tendentiösa” och ”försåtliga” och
blåser upp en ”icke sakligt underbyggd
misstro mot dem som sköter /sköter?/
mordutredningen”. Deras uppgifter om
Norrköpingsmötet ”saknar substans”
och var bara avsedda art "påvisa
generell passivitet i mordutredningen".
Sådana är journalister, de vill ”få en
stor publik till spektakulära uppgifter”
och vill skapa en ”story”.
Per Kjellsson hetsar upp sig så till
den grad art läsaren börjar misstänka att
det snarast är Borgnäs och Bresky’ som
är de eftersökta "brottslingarna”.
DEN NÄMNDA ”pamfletten” mot
Borgnäs och Bresky är inte unik. I
kommissionens handlingar finns
många exempel på hur Kjellsson
vredgas över just dessa två journalister.
1 avsnittet om det så kallade nazistiska
polismötet på Söder, ert avsnitt som
grundar sig på uppgifter från bland
annat en polisintendent, har Per
Kjellsson ingenting att säga om själva
polisutredningen. Han menar att något
nazistiskt polismöte inte har hållits
och att någon ytterligare utredning inte
är nödvändig. Allt har skötts utan
anmärkning. Kjellsson uppehåller sig
däremot mångordigt vid
nödvändigheten av att ”få fatt i
ursprunget till rykten som cirkulerar
och som förefaller sakna substans när
man försöker utreda förhållandena”.
Och ryktesspridama är journalisterna
Borgnäs och Bresky.
Detta är oerhört. En jurist - för lutn
har väl en slät jur kand - som tror sig i
ett officiellt betcjnjfönde kunna
7/96:11
11
propagera för statligt efterforskande riv
källor!
Också i de fall då kommissionen
faktiskt riktar kritik mot mordutredama
- för slarv eller nonchalans - händer det
att den avgörande bitska stöten till
syvende och sist sätts in mot en
journalist som lagt näsan i blöt.
Den 23 oktober 1986 får
Palme-utredama ett tips om den så kallade
Baseballigans eventuella inblandning i
mordet på Olof Palme. Tipset
nonchaleras och blir inte ens
diariefört-Kommissionens sekreterare redogör
mycket kortfattat för uppslaget och
kommenterar: ”En anmärkningsvärt
bristfällig dokumentation av
ursprungstipset är man närmast böjd
att konstatera. Tipset diariefördes inte
och ej heller så r itt kunnat utrönas
förundersökningsregistrerades tipset.
Och vad tipset faktiskt innehöll
framkom inte förrän den 27 november
1992. Det får väl tillskrivas lyckliga
omständigheter att tipset emanerade
från Lars Krantz” (Lars Krantz är
TV-joumalist).
VI JOURNALISTER är vana att
vara granskare. Möjligen är vi
lättretliga då vi själva får kritik. Icke
desto mindre är det faktiskt
anmärkningsvärt att en kommission
som tillsatts för alt i någon mening
fungera som den undrande allmänhetens
ombudsman inte visat större tålamod
med tipsare, så kallade privatspanare
och grävande journalister. Att det
funnits problem med öppenheten också
inom själva kommissionen har ju
senare visat sig. Nu skall en
kommission med ny sammansättning
försöka få det havererade
granskningsarbetel på rät köl och
återvinna allmänhetens förtroende. Det
blir ingen lätt uppgift, konstaterar
Jesus Alcald.
Hans artikel har av DN fått den
interfolierande rubriken
"Kommissionen granskar pressen i
stället för Palmeutredama" - pressen?
Vilken press? Det lumdlar om fritt
arbetande journalister, med
journalistiken i blodet. Olle Alse’n är
inte DN-medarbetare utan pensionär,
och i DN förefaller han ha praktiskt
laget skrivförbud. Hade inte folk som
Gunnar Wall, Olle Minell. Olle Alsén,
bröderna Poutiainen, lars Horgnäs,
Tomas Bresky och Sven Anér (OK då.
jag får följa med) funnits hade någon
tredje utredningskomtnission aldrig
tillsatts. "Pressen " har ingenting gjort.
Sven Anér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
