Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordligaste hörnet af Minnesota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverfallen och uppäten af en stor panter; endast några benstumpar
hade rofdjuret lämnat kvar. Folket i kringliggande
bygd arrangerade utrotningskrig mot rofdjuren, och en mängd
pantrar skötos, däribland en, som mätte 10 fot från nosen till
svansspetsen. I Wisconsins skogar ströfva således några bestar,
som det måtte vara allt annat än trefligt att råka ut för.
Innan vi kommo in i Minnesota, hade vi att utom Milwaukee
passera Portage, Tomah, Sparta och La Crosse m. fl. städer.
Mellan La Crosse och La Crescent går Missisippifloden, bildande
gränsen mellan Wisconsin och Minnesota. När man passerat Missisippi,
börja prärierna åter vidga sig. Järnvägen följer den härliga,
majestätiska floden från la Crescent förbi Winona, Wabasha och
Redving ända fram till Minneapolis. Hela vägen rullar tåget
genom fruktbart land med väl skötta farmar och trefliga bostadshus.
Men kreaturen få gå ute; man ser dem stå skälfvande af
köld och söka skydd bakom halmstackarna mot den kalla prärieblåsten.
I Minneapolis hade partivännerna anordnat så, att jag
direkt skulle resa upp till Duluth m. fl. städer och först på
återvägen hålla möten i Minneapolis och S:t Paul. Efter en rast
på några timmar gaf jag mig i väg igen med Duluth som närmaste
mål. Denna stad ligger 160 eng. mil norr om Minneapolis
vid världens största insjö Lake Superior. Landet mellan Minneapolis
och Duluth blir allt annat än vackert och tilltalande,
ju längre man aflägsnar sig från Minneapolis. Man ser endast
morasuppfylda prärier och förkolnade trädstubbar i morasen,
vittnande om de väldiga skogseldar, som här gått fram och
härjat de forna stora skogarne. Att bo härute på dessa ödsliga
prärier måste vara förskräckligt. Endast få människoboningar
synas till, och de, som ögat kan upptäcka, medan tåget ilar
öfver vidderna, se allt annat än inbjudan de ut; det är mästadels
eländiga kojor. Jag beklagar de människor, som i dessa civilisationens
utkanter slagit upp sina bopålar och för att lefva
tvingas vara skilda från allt, hvad som heter högre kulturlif
och komfort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
