- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Tredje kapitlet. I Guds hand och på Guds väg

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TREDJE KAPITLET.

I Guds hand och på Guds väg.

Fjorton dagar senare voro alla förberedelser för Alfhilds långa färd fullbordade och dagen för uppbrottet inne. Mäktigare bröto sig känslorna inom den unga kvinnans bröst, allt efter som ögonblicket närmade sig, då hon skulle -- hennes aningar sade henne det -- f ö r a l l t i d slita de band, som ännu förenade henne med det så minnesrika hemmet. Men Alfhild var en modig kvinna och avgjort helgad för sin uppgift och kämpade därför en framgångsrik strid mot sina känslor. Även morfadern förhöll sig lugn och stilla; och en djup frid vilade över de härjade men förklarade anletsdragen, där han under tystnad följde dotterdotterns rörelser, medan hon gjorde sig i ordning för avtågandet till järnvägsstationen, dit hennes bagage kort förut forslats.

Alfhild stod fullt resfärdig och höll sin lilla läderväska i handen. Tungt stödd vid sin stav stod gamle Ling. han hade hela dagen varit ovanligt fåordig och synts mycket tankspridd och följd av sorgsna aningar.

-- Alfhild, mitt barn, yttrade han, innan du för alltid träder över denna tröskel och bort mot okända öden, så låt mig säga dig mitt avskedsord: Bliv i Guds hand och på Guds väg!

Tydligen hade den gamle berett sig att säga mycket mera i skilsmässans stund, men han förmådde ej, ty hans känslor överväldigade honom och han öppnade dörren och trädde ut. »I Guds hand och på Guds väg» upprepade Alfhild för sig själv och följde honom. Mestadels stillatigande vandrade de stigen fram genom skogen hän mot järnvägsstationen. Dagen var ovanligt varm, men skugga föll över den barrbeströdda stigen och gjorde vandringen behagfull. Omsider sågs skogen glesna och mellan stammarna skönjdes stationssamhällets närhet. Alfhild stannade plötsligt:

-- Morfar, sade hon milt, låt oss här skiljas.

En djup suck bröt fram ur gubbens bröst. Det sved i hans hjärtas djup. Alfhild var hans allt på jorden.

-- Se så, morfar, giv mig din välsignelse och lämna mig.

Flickan knäböjde på den mjuka barrstigen, tog av sin enkla stråhatt, vilken hon lade i ljungen bredvid stigen, och sammanknäppte sina händer. Mannen från konventikelplakatets dagar lade sina darrande, skrumpna händer på hennes huvud och bad Gud sända över henne sin helige Andes kraft.

Alfhild reste sig upp på sina fötter.

-- I Guds hand och på Guds väg, viskade hon till morfadern och kysste till avsked hans panna, varpå hon med lätta steg fortsatte mot järnvägsstationen. Då och då såg hon sig tillbaka. Den gamle stod orörlig och stödjande sig med båda händerna vid käppkryckan. Hans skumma blickar följde i det längsta den ljusa gestalten, som sväva över stigen och skymdes och försvann mellan solbelysta stammar. Tung gick vandringen tillbaka till Gruvan. Mörk som klippans famn, då dalande sol dragit sina strålars lekande skimmer därifrån, tedde sig för honom själv hans levnad, sedan ej mera doften och ljuset från dotterdotterns helgade väsen föll däröver. Kommen fram till stugan satte han sig ner på den låga trappan och lutade betungat huvudet tillbaka mot dörrposten. Det bjöd honom emot att gå in och möta ödsligheten.

Gubben vilade med slutna ögonlock. Hans tankar började sysselsätta sig med allt vad han hört och läst om Kina, och hans livliga föreställningsförmåga bragte inför hans inre syn en brokig mångfald av skepnader från »de gulas land». Hans huvud blev honom efter hand allt tyngre, till dess dagen svalkades. Men då spratt han plötsligt till och reste sig upp med smärta i sina anletsdrag. Han hade sett en ofantlig skara kinamän med ondska i blickar och åtbörder skrida fram lik en svällande flod. Trängd mellan dem och släpad med i skaran hade han sett en ljus gestalt, dignande under ett förfärligt kors, som pressade den veka skuldran. Det var Alfhild. Hon hade sträckt en späd hand emot honom, medan från hennes bleknande läppar hördes: »I Guds hand och på Guds väg».

Då hade gubben vaknat av sömnen. Mera böjd än någonsin stapplade han in i stugan och satte sig ner vid det öppna fönstret, och någon stund senare genljöd skogen av de mäktiga toner, som denna gång fötts ur ett hjärta, fattat av saknadens våg.

Skogens bevingade villebråd flydde ned mot dalarna, och tröttad jägare sänkte i andakt sitt muskedunder mot jorden och vilade därvid, då de dallrande tonerna hunno till hans gömsle i trädens skygd.

 

Få vi möta dem vi älskat,

som här rycktes ur vår famn,

se dem uti härligheten

och där kalla dem vid namn?

Möts vi då; möts vi då

på den andra sidan floden?

Få vi mötas bortom floden,

dit ej nöd och sorger nå?

Vandrare, som dagen efter gingo vägen fram, sågo stugans förstuportar stängda och fönsterluckorna tillslutna. Olaus Ling hade dragit sina färde. Vart visste ingen.

* *

*

Så snart Alfhild hunnit upp på tåget och detta satt sig i rörelse, började hon se sig om bland de talrika medpassagerarna. I ett hörn av kupén satt en ung man med ett djupt tankfullt uttryck i sitt anlete. Mitt emot honom satt likadeles en ung kvinna, tydligen hans hustru. Hon var upptagen med besvarandet av den mångfald frågor, varmed hon bestormades från de båda makarnes barn, två gossar och en flicka.

Den unge maken och fadern såg med frånvarande blickar ut genom kupéfönstret. Vid hans fötter låg en tidning, som tydligen alldeles nyss fallit ur hans hand Då Alfhild fick syn på familjegruppen, lyste hennes ansikte upp, och hon trängde sig fram mot deras hörn.

-- God dag, pastor Ekner, hälsade hon på sitt ödmjuka, älskliga sätt.

Men frikyrkopastorn förblev tyst och orörlig och fortfor att se ut genom fönstret.

Hans hustru fattade honom milt vid armen.

-- Vad går åt dig, käre vän, sade hon medlidsamt, du är så ovanligt tankspridd. Hör du då icke, att fröken Alfhild hälsar på dig?

Nu såg Harald Ekner upp.

-- Ack, förlåt mig; jag satt fördjupad i tidningen.

-- Det måtte ej ha varit så mycket därmed, inföll åter hans hustru, ty tidningen föll för en god stund sedan ur din hand. Nej, du är alldeles förfärligt tankspridd, min vän, det är allt.

-- Ja, det kan nog hända, att det är så i alla händelser var det nöjsamt att se er, min syster. Välkommen i vårt sällskap! Vart gäller resan?

-- Till Kina!

-- Ack, det har sålunda blivit verklighet med eder plan. Och ni är lycklig?

-- Ja, outsägligt! Men nog känns det underligt att lämna sitt lugna, trygga hem.

-- Jo, det kan jag förstå. Men vad vet ni för övrigt om huru edert arbete därute kommer att gestalta sig?

--Icke just något. Jag torde erhålla de nödiga kunskaperna därom, då jag kommer till England. För ögonblicket vet jag blott, att Gud sänt mig, och däri finner jag anledning till obeskrivlig glädje, och min enda djupa längtan är nu att i stort och smått få gå Guds viljas väg.

Frikyrkopastorn sänkte blicken. En allvarlig inre röst sporde honom: »Är också du på Guds viljas väg mot -- systemer och styrelseformer? Går du att i Mästarens namn och den helige Andes kraft göra s a n n i n g e n känd, eller går du för att efter av majoriteten fastställt schema arbeta till upprätthållande av traditioner och systemer»?

-- Alfhild, som tagit plats å bänken vid den unga fru Ekners sida, såg med en själfull blick upp i pastorns ansikte och frågade i en ton så ödmjukt vänlig:

-- Och pastorn reser nu till sitt nya verksamhetsfält?

-- Ja, jag gör så.

-- Pastorn känner sig väl obeskrivligt lycklig?

Ehuru den unga kvinnans både röst och blick ådagalade, att frågan kom från ett hjärta, som var lika ömt som det var rent och ärligt, trängde den lik ett svärd genom Harald Ekners själ; ty Harald var ej lycklig.

-- Min syster, svarade han och undvek själva frågan -- ni vill säkert lova att bedja Gud för mig, vill ni?

-- Gärna, pastor Ekner; men det behöver nog jag ännu mera, att ni gör för mig, då jag kommit ut till hedningarna.

-- Det är osäkert, min syster, vilkenderas behov i detta fall kommer att bliva störst. Missionen är dock i grunden en och den samma hemma och i hednaland. Endast genom vår trohet mot Kristus kunna vi någonting uträtta. Det är vår uppgift att predika Kristi lära och leva Kristi liv; och mot sådan predikan och sådant leverne föreligger i närvarande stund lika mycket motstånd i Sverige som i Kina; och den som åtagit sig detta uppdrag i avgjord föresats att fylla det, torde i den närvarande tiden ej räkna med annat än att varda uppoffrad.

Alfhild svarade härtill intet, men pastorns ord hade gjort ett djupt intryck på hennes själ. Tåget hade redan hunnit den stambanestation, varest Alfhild måste byta om tåg och därmed taga farväl av sina vänner. Pastorn och missionärinnan höllo flera sekunder varandras händer och blickade länge tyst in i varandras ögon.

-- I Guds hand och på Guds väg, viskade med knappt hörbar röst den unga Alfhild.

-- Ja, både i Kina och i Sverige, svarade Harald Ekner.

Efter detta försjönk frikyrkopastorn åter i tunga tankar; och då han efter en stund återkom till sig själv och såg upp, blev han överraskad av att finna sin unga, blida hustru, Thora, sitta försänkt i stilla gråt. Hennes stora, kärleksvarma ögon glänste i tårar, medan hon skådade tankfullt ut på de hastigt kommande och hastigt svinnande naturscenerierna därutanför.

-- Vad nu, min vän, du gråter?

-- Ack ja, förlåt mig! Men det är så tungt att se och höra, att du icke är lycklig. Vi gladde ju oss så mycket åt flyttningen, åt det nya hemmet och de nya och bättre förhållandena. Nu är du icke mera glad, och då kan icke heller jag vara det.

-- Min egen älskling, svarade Harald och for med handen smekande över sin hustrus kind -- öka ej med din sorg tyngden av den börda, som redan böjt min själ ner i stoftet. Ack, visst gladdes jag, gladdes mycket, men -- åt vad? Jo, åt de nya och bättre förhållandena. Systemet har skapat starka och fördelaktiga positioner, dem vi predikanter bjudas intaga, och där vi, värnade av allehanda gynnsamma förordningar, kunna njuta även vi av livets förmåner, medan vi efter fastställd arbetsplan från våra speciella talarstolar frambära våra studiers produkter. Detta allt såg jag, såg och gladdes -- gladdes, att jag, jag och du och våra små bjödos in på livets solsida. Men, min Thora, det är en syn, som sedan dagar och nätter står min själs öga före. Den skakar och sliter min själ och hugsvalar mig dessemellan. Det är Kristus, av vår tid sedd som »en främling från fjärran ort», som sträcker ut korsmärkt hand och spörjer i outsäglig kärlek och trånad: »Vem följer m i g ? » »Vem tjänar m i g ?» »Vem lever m i t t liv ?» Ack, jag ser mig själv flyttas upp och in i »bättre förhållandena, men -- var då det min kallelses mål?»

-- Men, käre, äro då de lyckliga, de bättre förhållandena i detta livet alls icke till för oss?

-- Jo, så långt de kunna vinnas efter fullgjord kallelse i Mästarens tjänst och i hans efterföljd. Sådana de nu vänta oss, mottaga vi dem efter uppgörelse. Men för vad går jag att mottaga mina förmåner? Vilka äro de mig ålagda förpliktelserna? Jo, i huvudsak att föra församlingens statistik, att leda dess möten, att i dess tjänst hålla offentliga predikningar. Men jag vill ju vara en Jesu Kristi tjänare, och så framt jag rätt förstått min Herres och Mästares vilja, så gäller den, att jag går till Alfeiförsamlingen och kräver å hans vägnar av dess medlemmar, att de överlåta sig helt åt Gud och leva icke sig själva utan honom, som för dem är död och uppstånden. Jag måste kalla dem upp på löftesgrunden och lära dem att tro Gud i stort och smått. Jag måste lära dem söka hjärtats renhet och Andens ledning. Om dessa ting borde jag ha talat med bröderna strax såsom de första och de viktigaste. Men icke ett ord ha vi växlat i sådan riktning. Vår uppgörelse har allenast angått mina löneförmåner samt åtskilligt rörande arbetets fördelning. Skall jag lyda min Mästares bud och följa honom, kommer jag -- det förnimmer jag tydligt -- i strid mot det samma systemet, efter vilket jag dock nyss förut låtit engagera mig. Detta är det obeskrivligt vanskliga i min ställning. O, varför blev jag ej Kristi tjänare i Kristi efterföljd!

Pastor Ekner lutade sig tillbaka mot bänkhörnet. Så helt hade han ingen gång förut öppnat sitt hjärta inför sin hustru i denna sak; och han tyckte nu själv, att det varit grymt av honom att ha gjort det först nu, när deras lilla bohag redan var före dem framme på platsen och de själva befunno sig på snälltåg efter. Fru Thora Ekner hade, så snart flyttningen till nya hemmet hunnit bliva bestämd, gjort sig de ljusaste förhoppningar med avseende på blivande trevnad. Dessa förhoppningar hade redan en efter annan grusats vid åsynen av det svårmod, som fattat hennes makes lynne allt efter som tiden skridit, och efter den Bekännelse, han nu senast avlagt om vad han betraktade som ett sitt stora misstag, kände hon sig gripen av en djup inre smärta. Det minsta av de tre barnen, flickan Gertrud, hade, redan trött av resan, krupit upp i moderns knä och insomnat. De båda gossarna, Gösta och Edvard, framhärdade i att genom kupéfönstret betrakta de växlande landskapen därutanför. Den unga modern böjde sitt huvud ned över den sovande lilla och hindrade såmedelst maken att se den tåreglans, som utbredde sig över hennes ögon. Pastorn betraktade sin trevna lilla familjegrupp och kände likasom en dom i sitt samvete, ty hans ställning var, så tycktes det honom, ingenting annat än en humbug. En vanlig arbetarställning, hade den ock i socialt hänseende varit den minst ansedda, skulle i denna stund ha synts honom sjufalt lyckligare än den att kallas Kristi tjänare och i verkligheten vara människors. I sådan ställning tyckte han sig ovärdig sin egen familjs aktning; och en andra gång bröt över hans läppar de självanklagande orden:

-- O, varför blev jag ej Kristi tjänare i Kristi efterföljd!

 



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free