Från en ståtlig byggnad, belägen vid en av de förnämsta gatorna i Alfeiförsamlingens stad, sågs en kylig höstkväll strålande ljusfloder utströmma från en fil av fönster i en av de övre våningarna. Det var festligt däruppe. Det förstods även därav, att utanför stora huvudingången droskorna höllo den ena efter den andra, medan ur desamma stego eleganta damer och herrar för att genom den ståtliga entrén söka sig upp i den i rikaste elektriska belysning strålande våningen. Däruppe ökas skaran av inbjudna. Man har lagt av sina ytterplagg och går omkring och hälsar varandra med förbindliga leenden. Från värden och värdinnan, vilka tillhöra stadens högsta affärssocietet, har den största älskvärdhet utvecklats, och ingenting synes ha sparats för att göra kvällens bjudning till ett lysande minne för var och en av de lyckliga gästerna. Dessa senare ses efter hand slå sig ner i smärre kotterier här och där i de många och praktfullt inredda rummen. Festklädda unga flickor bjuda omkring allahanda läckerheter, och muntra samtal och klingande skratt höras snart från varje del av våningen. Av vad vi kunna uppfatta av samtalen höra vi, att större delen av de inbjudna tillika med värden och värdinnan äro medlemmar ur stadens frikyrkokretsar, och vi finna oss därför icke överraskade av att se pastor Harald Ekner med bland gästerna. De artiga och vänliga hälsningar, som ägnas den till samhället nykomne predikanten, mottager denne med uppriktig tacksamhet, men för övrigt vilar över hans ansikte ett allvarsdrag, som ej passar väl samman med den glada stämning, som här präglar allt. Ensam har han tagit sin plats invid ett fönster i ett magnifikt hörnrum, varifrån han ser ut i kvällens mörker. Snett över gatan skönjer han i gatlyktans sken en sämre tvåvåningsbyggnad, ett ruckel i själva verket. I vindsrummets fönster står en liten blecklampa, vars matta låga oupphörligt höjer och sänker sig och tyckes i det hela föra en envis kamp mot de kvällens fläktar, som ej fönsterredet är gediget nog att kunna utestänga. Nu upptäcker pastorn i den simpla lampans sken en kvinnogestalt, som i allt bär armodets drag. Med skrumpen hand viker hon det skynke, som skall föreställa gardin, åt sidan och sänder en smärtuppfylld, spörjande blick upp till den i ljus strålande fönsterraden snett emot. Harald Ekner känner det, som om denna blick sökt honom, och härefter fann han ännu mindre trevnad än förut i den festliga glans, som omgav honom. Vad helst han fäste sina ögon vid, lyste honom tillmötes därur ett par sorgstämda ögon under en gråblek panna. De doftande blomstergrupperna å gyllene piedestaler återgav dem, och deras smärteblick mötte honom från prismornas färgprakt i de dyrbara kronorna. Bedjande, längtande borrade sig denna blick in i hans själ och störde hans ro.
Pastor Ekner fattade en bok och satte sig att läsa. I rummet näst intill det, i vilket han befann sig, sutto några medelålders herrar inbegripna i ett samtal, vars innebörd efter hand fängslade den unge predikantens uppmärksamhet. Samtliga dessa gentleman tillhörde Alfeiförsamlingen och voro bland dess ledande män. Genom den öppna dörren kunde pastor Ekner uppfatta följande samtal.
-- Så mycket är säkert, att en modernisering av vår kyrka är en absolut nödvändighet, och vi få ej draga oss för kostnaderna. Jag ser med förtrytelse, huru samhällets nobless går våra sammankomster förbi och uppehåller sig å andra lokaler, där deras estetiska smak blivit bättre tillgodosedd.
-- Jag ger broder Ahlson rätt häri, inföll en annan röst. -- Verkligt artistiska tak- och väggdekorationer är, vad vi allra först måste tänka på. Ett första klassens arbete i detta stycke drar nog sina dryga kostnader, men det får ej hindra; och för min personliga del är jag beredd att göra vad på mig ankommer med avseende just på kostnaderna. En restaurering av den omfattning, jag tänkt mig, torde gå lös på cirka 4,000 kronor.
-- Ja, och det är ju ej hela världen, återtog den förre, och blir det något av, skänker jag som grundplåt till detta belopp 500 kronor.
-- Mycket hedersamt, broder, mycket hedersamt.
-- Tja! Hedersamt eller icke, så få vi lov komma ihåg, mina bröder, vad vårt anseende kräver.
Nu inträdde värdinnan och meddelade pastor Ekner, att en liten gosse väntade honom ute i tamburen.
-- Men om det nu är fråga om husbesök eller sådant, hoppas vi pastorn säger dem, att de få spara tills en annan dag. Det är ju för resten hänsynslöst att komma och störa just nu.
Pastor Ekner aktade ej vidare på värdinnans ord utan hastade fort ut i tamburen, där ett pilt i sliten dräkt och med bleka utmärglade drag stannat med handen ännu kvarliggande på dörrhandtaget.
-- Vad vill du, mitt barn? sporde pastorn, i det han lade sin hand på gossens huvud.
-- Det är hälsning från mamma, som frågar, om pastorn vill vara snäll och titta upp till henne en liten stund.
-- Vem är då din mamma, min gosse?
-- Hon heter fru Blom och bor snett över gatan.
-- Gott, vänta då, så följer jag dig på ögonblicket.
Gossen höll fortfarande i handlaget och tryckte sig närmare dörren, precis som om han ansett sig brottslig, för det att han trätt rikedomen och glansen och härligheten så nära. Den unge predikanten gjorde en hastig ursäkt hos värdinnan, för det han försvann för några ögonblick. Sedan han ock bugat sig kort och gott för »de ledade männen», följde han gossen ut i mörkret.
De ledande återupptogo samtalet.
-- Det kan ju nu passa, att medan vi resonera om vår kyrka och vår verksamhet, vi ock uttala oss om vår nye pastor och de förhoppningar, vi kunna knyta vid hans fortsatta verksamhet här, yttrade sig mannen, som lovat de fem hundra kronorna.
-- Ja, då må jag gärna säga, inföll en av dem, som hittills suttit tysta, att mina förhoppningar med avseende på den saken icke äro så värst ljusa. Pastor Ekners åskådningssätt äro, minst sagt, egna. För tiden och tidens smak synes han ej ens haft den allra minsta uppmärksamhet. Han synes ha kommit hit med uppgift att föra oss med avseende på församlingsliv minst två tusen år tillbaka i tiden.
-- Det må vara därmed huru som helst; men vad som förargat mig, det är att han djärves bekymra sig om vårt uppförande i privatlivet, inföll broder Ahlson, yrkesidkare i stor skala.
-- Till mig kom han en vacker dag och tillät sig göra anmärkningar mot vissa mina affärsprinciper, dem jag trodde icke angick någon annan än mig själv. »De voro», sade han, »icke i överensstämmelse med den sanna kristendomens anda.» Precis som om icke kristendom vore kristendom och affärer vore affärer. Jag har aldrig tålt sammanblandning av dessa ting.
-- Ja, dessutom är det tungt att se, det församlingens pastor sätter så litet värde på de ansträngningar, som göras för att stärka vårt anseende i samhället. Vår nye sånglärare t. ex. ansåg, att körens repertoar måste utfyllas med några verkligt fin-fina nummer, och för dessas utförande fordrade han att få skaffa kören biträde av en och annan av vår stads verkliga artister. Mannen tillhör ju icke församlingen och är icke ens kristen, varför ingen kan förundra sig över att han ej såg sig tillfredsställd med samfundssångboken och ej heller fann Davids psalmer tillfyllest. Nå väl, här krävdes medel. Man får ej våra förnämsta kompositioner för ingenting, och extra sångarhjälp kostar pengar. Några våra systrar kommo på tanken att anordna en basar för ändamålet. Då de fulländat anordningarna för densamma, måste varje människa erkänna, att de uppnått ett överdådigt resultat. »Postkontor», »fiskdamm», »rättvisa» och »lyckovisare» -- ingenting hade de glömt, och de unga, vid de olika avdelningarna anställda damernas kostymering var beundransvärt lyckad. Flera av stadens förnämsta familjer gjorde basaren äran av ett besök, och samtliga uttryckte sin beundran för arrangementen. Det fanns blott en, som gick omkring och såg ut, som om all världens bedrövelse vilat på hans skuldror, och det var vår värde pastor själv. Då någon frågte honom, vad han tyckte om anordningarna, svarade han: »Jag sörjer över dem, såsom jag vet, att Kristus själv gör det.» Detta fingo de till uppmuntran för all sin möda och sitt intresse. I alla händelser togo de in över fem hundra kronor netto på historien; och det är alla utsikter, att vår kör efter detta och med den summa, den nu tills vidare fått att röra sig med, kommer att med sina prestationer fästa en mera allmän uppmärksamhet vid sig, och det bör ju kunna glädja oss alla, utan möjligen pastor Ekner. Ja, detta är något av min syn på saken, tillade den talande, varpå han plötsligt vände sig till värden, fabriksidkare och betydande fastighetsägare, och yttrade: Bror tiger, vad tänker annars bror om saken?
-- Min uppfattning, svarade värden, skiljer sig nog ej mycket från brödernas. Min övertygelse är, rent ut sagt, den, att pastor Ekner med de sällsamma idéer, varav han synes besjälad, helt enkelt är omöjlig för den plats, han nu innehar. Han står i vägen för lösandet av de betydelsefulla uppgifter, som för närvarande äro vår församlings i detta samhälle. Likväl synes det mig, som att vi icke böra resonera mycket om denna sak vare sig nu eller vid andra tillfällen. Vi skola i allsköns lugn söka ställa oss så, att den förträffliga pastorn börjar förstå, att vi bli honom förbundna, om han ger sig i väg. Som herrarna behagat se, har jag de senaste söndagarna icke bevistat mötena i kyrkan
-- Det ha vi lagt märke till, avbröt en av de övriga, och det är många, som undrat och frågat med anledning härav.
-- Är det? utropade värden, medan hans anlete lyste upp av ett självbelåtenhetens leende. -- Gott, de skola få fortsätta att undra och fråga. Den predikant, jag icke tål, går jag icke och hör.
-- Det är alldeles riktigt, betonade herr Ahlson; och jag kommer med sannolikhet att följa ditt exempel.
-- Det anser jag, att ni alla borde göra, föreslog värden. Det blir ett slags passivt motstånd mot mannens taktik, och han måste till sist finna sin ställning outhärdlig.
Samtliga dessa Alfeiförsamlingens högtbetrodde blickade över till varandra likasom i tyst överenskommelse. De visste nu, vad de ämnade göra.
* *
*
I sin vindskammare i den ruckliga tvåvåningsbyggnaden snett över gatan väntade fru Blom. Den lilla fyrspisen var glödhet av brasan, men i rummet rådde ändock kylan, ty den skarpa höstvinden trängde genom den murkna timmerväggen och fönsterredet utstängde ej ens helt regnet.
Fru Blom själv stod invid fyrspisen, stödd mot en vedlår. En tunn, sliten schal var knuten i kors över det ytterligt insjunkna bröstet. En häftig hostattack skakade henne våldsamt. Hon lade de blåfrusna händerna över hjärtat, likasom till lindring, ty det kändes som styng därinne. I flera minuter rasade hostan och skakade hela den bräckliga varelsen. När den äntligen upphörde och en smula andrum unnades den svaga kvinnogestalten, var hon obeskrivligt matt. Fram och tillbaka på golvet gick en 8-årig flicka med de av köld stelnade händerna invirade i förklädet. Till henne viskade modern, knappast hörbart:
-- Tag lampan, Ellen, och lys ut i trappan, ty jag tror, att det är Elis, som kommer med pastorn nu.
Barnet lydde; och just som hon öppnade dörren och det matta skenet från blecklampan spridde sig ut över den stora, mörka vinden, visade sig pastor Ekner och gossen, Elis, trevande sig fram över de löst liggande golvplankorna.
-- Så vänligt av pastorn att vilja titta upp till mig, hälsade honom fru Blom och tillade: jag är mycket ledsen över att jag besvärat; men då jag visste, att ni var så nära, kunde jag icke låta bli att försöka. Jag tillhör också Alfeiförsamlingen; och Gud vet, om jag någonsin mera kommer till kyrkan. Jag ville därför så gärna begagna tillfället att se och tala med vår nye pastor. Kära, förlåt mig!
Detta senare smärtade den unge predikanten mycket. Trodde man då. att den festliga glansen var honom så kär, att ett sjukbud därvid besvärade honom? Varför fann då ej denna kvinna det givet, att Kristi tjänares uppdrag företrädesvis angår armodets nästen och sjukrummen? Vilka krafter hade då influerat på församlingen, eftersom en av dess lidande och betungade systrar, då hon försökte för några minuter kalla en evangeli förkunnare från prakten och glansen till nöden och mörkret, ansåg sig ha begått en oförsynthet, för vilken hon borde bedja om förlåtelse?
-- Min kära fru Blom, svarade predikanten, då ni talar så där, gör ni mig outsägligt bedrövad. Om ni ej kallat på mig och jag efteråt fått veta, att ni likväl önskat men ej vågat göra det, hade jag knappast förlåtit er.
-- Ack, jag förstod, att ni hade det så trevligt uppe hos fabrikörens, där är ju så ljust och varmt och rart på allt sätt.
-- Må så vara, men jag hoppas, fru Blom, att ni icke trott min uppgift vara att blott gå fram, där det är ljust och varmt och rart -- men säg mig nu i alla fall, syster Blom. det måtte ej vara så ljust och varmt i ert bröst. Jag hörde er hosta ganska svårt, då jag var i trappan. Huru lyckas det att hålla varmt härinne?
-- Åh, jag bör ju ej klaga, svarade änkan, med ansträngning. -- Om dagarna håller jag mig så nära intill spiseln som möjligt. Det är värst om nätterna, ty då fryser jag nog rätt mycket. Mitt bröst har länge varit dåligt, och hostan plågar mig nog outsägligt, men som sagt, jag bör ej klaga.
-- Men under sådana förhållanden vore det högeligen av nöden, syster Blom, att ni bleve i tillfälle få njuta behövlig vård och riktigt vila ut. Vi måste tänka på någonting i den vägen nu för de närmaste vintermånaderna; och när så våren är här, syster Blom, då måste vi ut till skogs. Tänk, att mitt i vårsprickningen få vandra fram på en mjuk barrstig mellan furor och granar och lyssna till lärkans drill från solig rymd! Jag menar, att det skulle vara något det för mattat bröst, inte sant?
Pastorn hade försökt tala hoppingivande och varmt, men över den sjukas anlete drog ett leende, blandat med det djupaste vemod, då hon med svag röst yttrade:
-- Vårsprickning i barrskog, lärksång och solig rymd var aldrig för mig, pastor Ekner. När allt detta ånyo är här, finnes jag nog ej mera till; det känner jag härinne.
Hon lade de iskalla fingrarna över hjärtat.
-- Säg ej det, fru Blom.
-- Jo, det säger jag, och för övrigt finner jag ingen tröst i att tänka på det omöjliga. Mitt hjärtas hela åstundan är nu den, att jag må vara helt funnen i Jesus, min Frälsare; och det var därom jag ville, att ni skulle bedja med mig.
De senaste veckornas stridiga känslor började fylla frikyrkopastorns själ, och han förmådde intet svara. Barnen, Elis och Ellen, hade varit tysta åhörare till pastorns och deras mors samtal. De ägde i hela vida världen intet utom -- en bröstsjuk mor; och där de nu stodo i den halvmörka vindskupan, sågo de ut, som om de ej riktigt vetat, huruvida det gavs grundad rätt för dem att fordra få behålla henne, om ej annat, så för den kärleks skull, varmed hon älskade dem.
Efter att en stund ha stått försjunken i tankfull tystnad knäföll Harald Ekner mitt på golvet, den sjuka modern böjde sina skälvande knän vid vedlåren invid spiseln och de båda barnen följde exemplet var i sin vrå av rummet. Ångest grep pastorns själ och hindrade honom för en lång stund att få ett ord över sina läppar. Han hade här helst velat för den Eviges tron nedlägga sin själs protest mot skriande mänskliga orättvisor, mot det våld på kärlekens lag, som stänger luft, ljus och värme ute från härjade bröst. Han hade velat utgjuta sitt hjärta i bitter klagan över den förvanskning av Frälsarens lära, som åstadkommit, att församlingarna glömma skarornas andliga och timliga nöd för strävandet efter samtidens ynnest i justerandet av sitt framträdande efter dess »estetiska krav». Här i kylan och mörkret och fattigdomen hade han helst velat detta, men ställets under tyngden av livets börda dignande värdinna hade ju själv ej velat klaga. Hon önskade blott att vara funnen i Kristus, helt funnen i honom, och till denna önskan anslöt sig pastorn odelat, då han med undertryckta egna känslor lät sin nu så veka stämma vibrera i bön. Efter bönen tryckte han varmt de fattiga människornas händer och trevade sig sedan fram över den dystra vinden och ned för de sviktande trapporna och ut för att snett över gatan hinna upp till värmen, ljuset och glansen.
