- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Femte kapitlet. Pastorn och hans ledande män

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FEMTE KAPITLET.

Pastorn och hans ledande män.

Så starkt var sorlet av skrattande, skämtande och samtalande röster däruppe i festvåningen, att ingen hörde, när pastor Ekner återvände och kom in i tamburen. Han gjorde ej heller mycket väsen av sig. Hans hjärta var därtill för mycket beklämt. Helst hade han nu velat gå hem och vara för sig själv. Medan han tog av och hängde upp ytterrock och hatt och i övrigt ordnade sig för inträdet i våningen, urskilde han lätt de »ledande männens» röster inifrån ett angränsande rum, till vilket dörren stod på glänt. Deras samtal hade nu övergått på mera privata ämnen.

-- Och ni har lyckligen avslutat köpet av den vackra sommarvillan? hördes någon fråga.

-- Just i går blev det fullt klart, svarade den tilltalade, som var ingen mindre än värden själv, fabrikör Enestrand -- just i går, och jag känner mig ganska belåten. Stora förändringar och reparationer återstå att vidtaga, det är sant, men därmed är ock hopp om att erhålla en sommarvistelse, som man verkligen kan njuta av. Arbetena inom själva byggnaden torde komma att upptagas strax efter jul, och så snart marken däromkring blir tillgänglig därför, ämnar jag låta anlägga både tennis- och krocketplan för barnens räkning. Man måste göra något särskilt för barnen, det har alltid varit min uppfattning.

»Man måste göra något särskilt för barnen», de orden vunno genklang i frikyrkopastorns själ. »Man måste göra något för barnen», upprepade han för sig själv, medan hans inre syn dröjde vid de bleka, blåfrusna små däruppe i vindskupan.

Med en lätt bugning inträdde pastor Ekner bland de ledande.

-- Se, där ha vi pastorn, utropade fabrikör Enestrand. Ni försvann, broder Ekner, roligt se er här igen, sitt ned ibland oss.

Harald Ekner tackade och tog plats.

-- Här sitta vi, fortfor värden, och resonnera om våra anstalter för en trevlig sommartillvaro nästa år. Det är kanske något tidigt det nu, men tiden går ju i alla fall så fort.

-- Jag kommer från fru Blom, yttrade predikanten, alldeles som om värdens tirad gått hans uppmärksamhet helt förbi.

-- Fru Blom? Namnet var tydligen för herr Enestrand obekant.

-- Ja, en församlingsmedlem, som bor här snett över gatan.

-- En församlingsmedlem här, snett över gatan! Det är mer än vad jag vet, utropade värden; och det var tydligt, att han sade sant.

-- Jag tror, jag vet, vem hon är, inföll herr Ahlson. Hennes man är en rumlare.

-- Det måtte ändock vara misstag på person, förklarade pastor Ekner, ty fru Blom är änka.

Så -- ja, då är det icke den jag menar, medgav herr Ahlson.

En diakon, en av de tystlåtna, som saknade anledning tala om sommartrevnad ett kommande år, blandade sig nu i talet och yttrade:

-- Broder Ekner har rätt. Änkefru Blom bor här snett över gatan; hon har två barn. Att bröderna icke känna igen henne beror väl därpå, att hon, på grund av långvarig sjukdom, ytterst litet varit synlig i kyrkan.

-- Antagligen, underströk herrar Enestrand och Ahlson samtidigt.

-- Gott, jag undrar, vad bröderna anse vi skulle kunna göra för henne och hennes små?

-- Hur så, är hon fattig? sporde den förträfflige värden.

-- Ja, fattig och sjuk.

-- Jaha, jag förstår, brist på sparsamhet, naturligtvis, och försiktighet under bättre dagar, redogjorde fabrikören.

Vem fru Blom var, visste han icke, men att hon varit slösaktig och oförsiktig, se det visste han, det var naturligt.

De hjärtlösa orden stungo Harald Ekner i hans själs djup, men han behärskade sig och svarade:

-- Huru därmed varit, känner jag icke; ej heller, om där någonsin funnits något att spara, men för ögonblicket är i alla händelser nöden skriande. Fru Blom är behäftad med en, som det synes, mycket svårartad bröstsjukdom. Vila och vård i ljus och värme synes mig här vara någonting alldeles nödvändigt; och vad barnen beträffar, borde tydligen något göras för dem. Jag har fått det intrycket, att de i det närvarande lida både hunger och köld. Mest tryckas de nog av fruktan, för att de skola förlora sin mor. Det bästa vi kunna göra för dessa stackars små är att skapa möjligheter för deras mor att rekreera sig, och skyndsam hjälp är här dubbel hjälp.

-- Det där kan nog vara alldeles riktigt, broder Ekner. Jag hoppas likväl, att ni ej anser, att församlingen bör ikläda sig plikter, som ensamt äro det borgerliga samhällets. Så framt det för fru Blom ej mankerat med avseende på mantalsskrivningen, så har hon, om hon är medellös, rätt till understöd av allmänna medel; och är hon ur stånd att försörja sina barn, bör detta för rätt forum anmälas och barnen intagas på försörjningsinrättningen.

-- Huruvida fru Blom är för framtiden ur stånd att försörja sina barn torde ej vara avgjort. Att hon för tillfället är det, synes däremot alldeles uppenbart. Men frågan är nu: Kan något göras för att förhindra det lilla hemmets upplösning? Möjligen skall fru Bloms bröståkomma efter lämplig vård kunna avlägsnas och hälsa och krafter återförvärvas; och det är inför en sådan möjlighet jag menar, att den kristliga kärleken har en härlig uppgift.

-- Det är så lätt att åberopa den kristliga kärleken och församlingen, inföll nu herr Ahlson, men även jag håller före, att församlingen icke är någon institution för modern filantropi. Den har andra uppgifter.

-- Om församlingens uppgifter, mina bröder, kunde åtskilligt vara att säga, återtog pastor Ekner, men jag tänker för ögonblicket endast det, att om den är en Jesu Kristi församling, så bör den kunna se sin uppgift sig förevisad i hans lära och liv, som är församlingens huvud. Och vidare, om den är en Jesus Kristi församling, gör den sig ren i en oskrymtad brödrakärlek och medlemmarna älska v a r a n d r a innerligt och av ett rent hjärta. Sådan kärlek har ej större fröjd än den att stödja och hjälpa.

-- Hör hit, broder Ekner, yttrade fabrikör Enestrand, med en vänlighet, som han ej kunde förhindra att låta en smula ansträngd vi känna något av eder uppfattning om församlingen, och vi kunna ej neka till, att denna har berett oss en icke odelat angenäm överraskning. Ni ville ha en församling, som i allt, i stort och smått, är en gengångare från apostlatiden, och som i följd därav vore blind, helt och hållet blind, för tidsförhållandena. En sådan församling anse vi vara en omöjlighet.

-- Mina bröder, svarade den unge predikanten med nästan sorgset allvar, då Kristus grundade sin församling på jorden, skedde det, emedan han ville genom densamma möta mänsklighetens frälsningsbehov. Det var den, som skulle meddela sanningens sinnesombildande ord till väckelse och tröst åt människohjärtan. Det är mycket, som med tidernas lopp förändrats bland människorna, men hjärtats djupa, dolda eller uppenbara längtan till Gud är dock ännu densamma; och för att förmå se och känna sin plikt inför denna längtan behöver en församling vara apostolisk.

Smak, tycken och allmänmeningar växla ständigt; och den församling, som anser sig böra inrätta sig efter de krav, som av dessa egenheter framgått, skall nog snart ha utplånat varje spår av apostoliskhet från sig.

Men låtom oss lämna smaken, tyckena och allmänmeningarna därhän och se därtill, att dessa människor, som vi ha omkring oss, behöva väckas, frälsas, tröstas och hjälpas upp till tro och förhoppningar. Låtom oss däri se vår uppgift, mina bröder, och vi skola finna de naturligaste anledningar att, vad det gäller arbetsplan och det bland oss rådande inbördes förhållandet, återgå till de första kristnas ståndpunkt. Tidsförhållandena, som icke förmått avlägsna hjärtats längtan till Gud, kan ej heller ha behövt korrigera den enda kraft, som förmår möta och tillfredsställa denna längtan. Inom en apostolisk församling känna alla, att de behöva varandra för nyssnämnda uppgift, och därför fullbordar man Kristi lag genom att bära varandras bördor. Jag kan ej förstå, att en sådan församling skulle vara något för vår tid ofattligt. Jag går så långt, att jag säger, att den skulle vara världens allra skönaste företeelse, och jag är viss om att nu som förr skulle man lyfta sitt finger i beundran och säga: »Se, huru de älska varandra!» Min uppfattning, bröder, är således den, att våra församlingar böra influera på samtiden och icke samtiden på dem.

Till pastor Ekners framställning hade »de ledande männen» lyssnat med mycken uppmärksamhet men utan tecken av att den något djupare berört dem. Herr Enestrand, värden, bröt den tystnad, som efter pastorns yttrande uppstått, i det han förklarade: vår pastor synnerligen betydelsefullt, och att det är tydligt, att ämnet är för hans ståndpunkt i frågan divergerar mycket från vår egen; men om konflikt nödvändigt skall uppstå, vill jag alls icke, att den börjar här. För resten var det ju fråga om fru Blom; och -- för all del -- nog vill jag göra, vad jag kan, för människan.

Herr Enestrand drog upp sin börs, och, i det han räckte predikanten tvenne silverkronor, yttrade han:

-- Om pastorn vill ha besväret överlämna det här, så -- var så god!

Nu stack även herr Ahlson handen i fickan och drog fram och överräckte en blank silverkrona, medan han -- mannen som nyss förut lovat de fem hundra till takmålningarna i kyrkan -- yttrade:

-- Se här, tag den här med. Jag är icke den, som vill dra mig undan, om det gäller.

Samtliga de övriga herrarna följde exemplet, och efter fullbordad. insamling hade pastorn i sin ägo för den bröstsjuka änkans räkning hela tio kronor, dem han under stumma bugningar mottagit.

Efter detta fortgick familjefesten ännu en god stund under samspråk, musik och sång jämte diverse förplägningar. Man lyckades få stämning hos alla utom hos pastor Ekner, som syntes beklämd till sinnes. Då stunden för uppbrott var inne, inväntade han ingens sällskap utan bjöd raskt farväl och avlägsnade sig allena. Då han kom hem, fann han alle sina sovande.

Detta var vad han önskat, ty han trånade nu till den djupa ensamheten. Han ville samla sina tankar och övertänka sin ställning, ty denna förskräckte honom. Kvällens upplevelser hade blivit honom en anledning att som aldrig tillförne pröva, vad en Kristi tjänares uppgift innebure. Oupphörligt dröjde hans själs öga vid å ena sidan de bleka, sorgsna dragen däruppe i den trånga vindskupans halvdunkel och å andra sidan vid familjefestens av välmåga strålande värdfolk och gäster. Alfeiförsamlingens ledande män hade visat stort bekymmer inför tanken på den kyrkobesökande allmänhetens estetiska smak i fråga om dekoration och sång och stodo beredda till anmärkningsvärda uppoffringar för att i största möjliga grad tillfredsställa denna smak; men då en av de i Kristus medåterlösta, en kvinna, en syster, omnämndes såsom av lidande och nöd hemsökt, kunde man endast med svårighet erinra sig, vem hon var; och, då de likväl nödgats höra om hennes hjälplöshet, köpte de sig fria från hela historien med ett sammanskott av tio kronor, i stället för att de borde ha tagit hennes börda upp på sig och personligen sörjt för och övervakat hennes anförtroende åt vård och vila i ljus och värme. Varför var det ej för dessa män lika viktigt att restaurera ett människobröst som ett kyrkotak? Dessa och många andra voro de reflexioner, som ansatte frikyrkopastorn, när han ensam i nattens tystnad promenerade av och an på sitt rum, då och då med handen vidrörande de lösa slantar, han bar i sin ficka -- sammanskottet, som givits i stället för den uppsökande och handlande kärleken.

Pastorn blev plötsligt stående mitt på golvet i sitt rum. Armarne lade han i kors över bröstet och huvudet sjönk sakta ned, till dess det nästan vilade mot de korslagda armarna. ögonen slöt han tillsamman. Hans själ var djupt bedrövad. Framför hans öga trädde med tydlighet gatan, som ledde mellan palatset och rucklet. Det senare låg försänkt i mörker, men från det förra gingo strålar av ljus ut i natten. Drömmaren såg en gestalt, som, piskad av regnet och stormen, vandrade av och an därute, allt medan han sände blickar, vari oändlig kärlek lyste fram, än upp till vindskupans låga fönster och än upp till palatsfönstrens strålande rad. Gestalten stannade plötsligt och sträckte mot palatset sin era hand och mot armodets boning den andra. Han riktade mot höjden en obeskrivlig blick, och hans läppar rördes. Pastorn tydde orden så: »Fader, den kärlek, varmed du har älskat mig, må den vara i dem och jag i dem. Jag i dem och du i mig, att de må vara fullkomnade till ett, och att världen må förstå, att du har sänt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig.» Harald Ekner såg upp och kom till sig igen. Under natten, som följde, sov han föga, ty hans själ kämpade inför Gud i bön för församlingen, att Guds kärlek måtte vara utgjuten över densamma.

 



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free