- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Sjätte kapitlet. Nattens mörker

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

SJÄTTE KAPITLET.

Nattens mörker.

Inne i pastorsfamiljens lilla sängkammare gick fru Thora Ekner och ordnade allt för nattens vila. Båda barnen hade var för sig läst sin aftonbön, och den unga modern stoppade nu täcket ned omkring deras späda skuldror samt smekte och kysste dem till godnatt. Efter det dessa och andra förberedelser för natten voro fullbordade, slog hon sig ned i en enkel vilstol framför kakelugnen, i vilken kvällsbrasan just höll på att brinna ner. Hon lutade huvudet tillbaka mot ryggstödet och riktade en smärtfylld blick mot höjden liksom i klagan och bön. Thora led, led en outsäglig inre smärta. Från ett angränsande rum, hennes makes studiekammare, trängde till hennes öra röster, och dessa härrörde sig från ett par av Alfeiförsamlingens ledande män, vilka kommit för att säga pastor Ekner, att de önskade, det han måtte resignera. Den brytning, som redan vid familjefesten hos fabrikör Enestrand visade sig vara under uppsegling, hade efter hand tagit en allt mera pinsam karaktär. Olikheten mellan de »ledande männens» församlingsbegrepp och pastorns var så väsentlig, att ett försök till samarbete endast måste öka den redan tillräckligt pinsamma stämningen. Att återföra nutidsförsamlingen till dess apostoliska urbild i fråga om lära, liv och verksamhetsmetoder ansåg pastor Ekner självfallet vara ett Kristi sändebuds uppgift -- och den, inför vilken alla andra hans uppgifter måste vila. På möjligheten av ett sådant återförande trodde han lika mycket som på nödvändigheten, men då han i detta speciella fall likvisst stod vanmäktig, insåg han, att detsamma hade sin grund däri, att han saknade den erforderliga andliga kraften. Han var, om ock nu mera mot sin vilja, en det härskande systemets man och hade kommit till Alfeiförsamlingen på föranstaltande av dess ledande män och efter förhandlingar och uppgörelse med dem, men hade sedermera upptäckt, att dessa herrar huvudsakligast räknat med hans religiösa föredrag såsom utfyllnad av det program, med vars realiserande de ville hävda en plats i ledet av de krafter, vilka ämna värdigt möta samhällets »estetiska krav». Men även pastor Ekner hade sett på samhället, sett och upptäckt dess djupa andliga fattigdom, då det med alla sina sinnesbildande krafter saknade den gudomliga sanningens lyckogrund, den endast korsets strålglans uppenbarar. Nu hade han velat ha församlingen med sig under korset, ned och in på självförsakelsens stig för att där ge samtiden en bild av Kristus och Kristi kärlek, men hans kraft var för ringa. Förhållandena hade givit honom till rov för den bittraste självanklagelse. Många hade de senaste veckorna hans kvalfulla stunder varit, och mörker betäckte hans själ. Hans hustru hade flera gånger överraskat honom på hans rum, då han vridit sina händer i ångest och ur djupet av sin sönderslitna själ ropat: »O, varför blev jag ej Kristi tjänare i Kristi efterföljd!»

Då deputationen från församlingsstyrelsen i afton kommit till frikyrkopastorn, var denne redan en bruten man. På deras kritik över den ståndpunkt, han intagit till församlingen, hade han föga att genmäla; och då de båda männen förklarade honom oduglig att vara Alfeiförsamlingens pastor, böjde han gillande sitt huvud och sade inom sig själv, att detta nog vore alltför sant. Likväl tilltog härefter mörkret i hans själ; och då deputationen avlägsnat sig, blev han sittande orörlig och stirrade framför sig med blickar, som skulle ha förefallit t. o. m. hans närmaste oigenkännliga. I familjens sängkammare satt ännu fru Thora Ekner och stirrade in i eldbrändernas mörknande glöd. Hon hade hört männen avlägsna sig, och för varje minut, som därefter förflöt, trängde ångestsvetten rikare fram från hennes panna. Att Harald ej genast infann sig hos henne och barnen tydde hon till det värsta, och såsom flera gånger förut under de senaste veckorna förfärades hon av fruktan för hans sinnestillstånd. På skälvande knän sökte hon sig ut genom salen, där mörkret rådde, och fram till mannens studiekammares dörr. Hon lyssnade med återhållen andedräkt, men icke ett ljud förspordes därinifrån. Då öppnade hon dörren sakta och steg in. Hon fann sin make sittande vid skrivbordet med pannan stödd mot den öppna handen. Han visade inga tecken på att han märkt, att hon kommit in, och hennes oro blev därav större. Hon nalkades honom likväl, och i det hon smekande lade sin hand på hans huvud, yttrade hon sorgset bedjande:

-- Älskade, vill du då inte komma in till oss? Det är så ängsligt att veta dig sitta här ensam. Kom, så överlämna vi oss i Herrens hand för natten, och då nästa morgon gryr, är hans nåd ny. Må vi kasta våra omsorger på honom!

Nu reste sig frikyrkopastorn och såg på sin unga hustru med en blick så outsägligt kvalfull. Ingenting var honom i detta nu så outsägligt svårt som åsynen av hans hustru, ty mot henne ansåg han sig ha begått ett förfärligt brott i och med den skeva ställning, han intagit såsom kallad Kristi tjänare men i grund och botten varande människors. Såsom en de praktiska värvens man skulle han, därom kände han sig övertygad, ha skapat en existens, som brett ljus över familjehärden, och om han djärvts ställa sig i Kristi tjänst på Guds egen löftesgrund, skulle han, det sade honom hans eget hjärta, ha mottagit en välsignelsernas rikedom, som det blivit familjens fröjd att dela med honom. Men stadd i tjänst som främjare av ett systern, vars efterlevnad innebär suspension av den helige Andes styrelse över församlingen, syntes det honom, som om han endast droge mörkret över sig själv och de sina.

-- Thora, min älskling, sade han, och hans röst ljöd såsom från ett hjärta, upplöst i blod och tårar -- Thora, min älskling, lämna mig i fred, är du riktigt snäll, säg vill du det?

Thora svarade intet, och då den olycklige mannen tog henne milt om skuldrorna och förde henne mot dörren, gjorde hon ej heller motstånd; men hittills återhållen tåreström bröt nu över fördämningarna, och med grymt skakat bröst hastade den prövade unga frun in i sängkammaren och kastade sig på sin bädd. Harald hade följt henne ut i salen, där han, sedan han stängt dörren till sängkammaren, började gå fram och åter, vägledd blott av det sparsamma ljus, som hann dit in från vinternattens stjärnbeströdda himmel.

* *

*

Det var bistert därute i februarinatten. Vita drivan låg meterhög över jorden, och rimfrost täckte träd och stängsel. Det hus, som beboddes av pastor Ekner, låg för sig självt, och en vacker allé ledde där förbi. En liten skara unga människor sågs skrida allén fram mot frikyrkopastorns bostad. Snön knarrade högt under deras fötter, och deras lemmar skälvde av köld. -- De syntes lyckliga likväl och samtalade ivrigt, ehuru med dämpade röster. I pastor Ekners arbetsrum, som låg i fil med salen i husets andra våning, fortfor lampan att brinna, och dess svaga sken föll genom fönstret ut och belyste de avlövade trädens rimfrost.

Pastorn är uppe, Yttrade halvt viskande en av de unga kvinnorna.

-- Tänk, om vi skulle sjunga en sång för pastorn!

Hela den lilla skaran stannade i kort överläggning. Det kunde utan svårighet förstås, att de unga människorna utgjorde en liten sångarskara, som varit tillsammans för övning och nu befunno sig på väg hem. De tillhörde alla Alfeiförsamlingen och hade i följd av sin stilla, gudfruktiga vandel och sitt nit för Guds rike varit pastor Ekners ständiga glädje.

Försiktigt smögo de intill huset vägg och intogo på tecken av ledaren sina ställningar, och så ljöd sången:

 

»Helga natt i hjärtats bo,

gjut en stråle av din frid!

Giv den arme pilgrim ro,

trött av smärtans tunga strid!

Se, redan stjärnor glimma

härligt i nattens timma.

Själen från stoft och dimma

längtar dit upp.»

Mjuka, innerliga stego tonerna över blåfrusna läppar, dallrade i mörka rymden och försvunne.

Men uppe i sin sal gick frikyrkopastorn med natt över sinnet, och tunga suckar bröto gång på gång fram över hans läppar. Han kände det, som om iskalla händer gripit om hans hjässa, och hans inre skakade som av frossa och i dödlig ångest. Det svartnade för hans ögon, och han stannade plötsligt i sin dystra vandring.

 

»Harpotoner, sväven I

sakta hän på nattlig färd,

bringen mig er harmoni

från en paradisisk värld.»

Mörkret tätnade, och hans själ ängslades intill döden. Han ville ut, han ville bort. Salens båda fönster bröto en smula mörkret omkring honom och gåvo åt hans ångestfulla blickar väg till den underbara stjärnvärlden, välvd över en jord, som vilade under vita, djupa drivan. Glömsk av allt, med förståndet kopplat från själens krafter och ett skadeskjutet, skräckslaget villebråd lik, störtar han fram mot fönstret, men hårda, starka fönsterposten trotsar stöten. Den vansinnige hejdar sig ett ögonblick, vacklar några steg tillbaka och sjunker vanmäktig ned i salssoffan, där han lägger sin hand över tinning, som blöder.

»- - - - - - -

Själen från stoft och dimma

längtar dit opp.»

Thora, som hört bullret, störtar upp och ut i salen, medförande det ljus, som stått brinnande å nattduksbordet invid henne. I soffan sitter den olycklige maken med huvudet tilbakalutat mot ryggstödet. Ansiktet är likblekt med slutna ögon och -- blodigt. Med ett ångestskri kastar sig hans unga hustru ned på sina knän invid honom och griper om hans handleder.

 

»- - - - - - -

Se, redan stjärnor glimma

härligt i nattens timma

- - - - - - - - »

Tala, Harald, Harald, -- tala, Harald, åh barmhärtige Gud! Harald!

 

»- - - - - - - -

Själen från stoft och dimma

längtar dit opp.»

Harald talade icke, och Thoras huvud sjönk i tårar och vanmakt ned mot hans knän. Moderns ångestskri hade trängt intill de båda gossarna i deras ensamma lilla rum, och de hade vaknat därvid. Gossarna hade redan länge både efter iakttagelse och instinktmässigt förnummit sin faders själsstrider och sett sin moders hjärtesorg däröver och fattade innebörden av detta moderns rop i natten. Tysta smögo de upp ur sina bäddar, och med ljudlösa steg sökte de sig i mörkret in i sängkammaren och trevade sig upp i moderns säng, där liten syster sov, omedveten om nattens skakande familjetragedi.

Gertrud, viskade Gösta, äldsta gossen, vakna, så skola vi bedja för pappa och mamma.

Gossen kramade milt den lilla systerns arm, men Getrud sov barnets djupa, ljuvliga sömn. Då hjälptes de åt att resa henne upp på knä, varefter de båda lade sina armar om hennes späda skuldror, medan de själva lågo på sina knän. Gösta bad:

»Gode Gud, vi bedja dig för våra kära föräldrar, som äro bedrövade och lida mycket. Trösta dem du, käre Gud, och hjälp dem, såsom du har lovat. I Jesu namn. Amen.»

»- - - - - - -

Se, redan stjärnor glimma

härligt i nattens timma.»

Lilla Getruds huvud föll åter ned mot mjuka kudden. Hon hade intet sett, intet hört, slumrat blott barnets djupa, ljuva slummer.

Där utanför fortforo tonerna att dallra från blåfrusna läppar:

»- - - - - -

Själen från stoft och dimma

längtar dit opp.»

Så tystnade sångarskaran och smög bort i natten.

-- Det är dock roligt, yttrade halvhögt i skaran någon, då man kan göra aldrig så litet för att glädja pastorn.

* *

*

När morgonen inbröt och vintersolen log över de snöhöljda fälten, låg pastorn till sängs. Om nattens tilldragelse hade han ej riktigt klar uppfattning, men stormen i hans själ hade bedarrat och mörkret skingrats. Han vilade. Ute i salen stod invid fönstret fru Thora och spanade ivrigt allén utför. Hon fick brått, då plötsligt en elegant släde, dragen av en eldig springare, visade sig. I släden satt en äldre herre med huvudet till större delen dolt i pälskragen. Det var doktorn. Om få ögonblick stod han vid frikyrkopastorns sjuksäng. Han hade begärt att få vara ensam med patienten, och av denna orsak hade den unga makan dröjt i salen, där hon i största spänning gick fram och tillbaka över golvet; och då efter en ganska lång stund dörren till sjukrummet öppnades och ä aren visade sig, kände hon det, som hennes knän ville svikta.

Den gamle doktorn gick rakt fram till henne, och, i det han räckte henne handen, yttrade han:

-- Jaha, min fru, vi måste tänka på att så snart hans krafter tillåta det, sända honom bort. Vila från arbete och bekymmer, det är hela saken. Helst bör han ställa kosan norrut, till Dalarna, Hälsingland eller Jämtland, det må vara detsamma, men att komma bort anser jag nödvändigt, och fullständig frihet från allt själsansträngande arbete för minst ett halvt år vågar jag sätta som ett oeftergivligt villkor. Farväl, min fru, nu ha vi förstått, vad vi ha att göra, farväl!

 



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free