- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Sjunde kapitlet. Frestelsen

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

SJUNDE KAPITLET

Frestelsen.

Vi förflytta oss upp till Norrland till en plats, där en av de berömda norrländska floderna går sin lugna, majestätiska skritt förbi skogklädda höjder och pittoreska samhällen, vars torn och tinnar avspegla sig i dess klara vatten. Helt nära dess brädd, i en trakt, där den kröker mot österhav, ses en kyrka, vars enkla tornspira lyfter mot zenit det gyllene korset. Knappt hundra steg därifrån står prästgården, också alldeles invid flodbrädden, och till större delen dold av träden och snåren. Framför kyrkan och prästgården höjer sig marken väsentligt och mycket brant. Den tvära sluttningen är tätt beväxt med buskar och dvärgträn. En smal stig slingrar sig uppför just här men kan i följd av buskar och snår ej ses på avstånd.

Det var en ovanligt varm och stilla söndagsmorgon i slutet av maj. Solen brände, för att ej vara längre lidet på året, ovanligt het, och ej en vindfläkt förnams. Just där stigen slingrar sig uppför, sågos buskar och grenar sakta röra sig, såsom när mänsklig hand viker dem åt sidan. Det var tydligen någon, som höll på att bana sig väg uppför den branta sluttningen. Denne någon visade sig också mellan lövverken däruppe, där sluttningen upphör och de vidsträckta, grönskande fälten utbreda sig i vårsolens glans. Denne främling är Harald Ekner, frikyrkopastorn. I veckotal har han nu vistats i norrländska bygder; och även om han ännu förefaller klen till sin kroppsliga hälsa, har han vunnit sinnesjämvikt och njuter tydligen inre ro.

Harald slog sig ned överst på sluttningen. En vacker tavla utbredde sig framför honom. Av den bland träden inneslutna kyrkan såg han ej mycket mera än tornets övre del med det gyllene korset, som glödde i solens ljus. Det vitmålade prästtjället låg där i en ram av vårgrönskande träd med endast den rymliga verandan helt synlig å främre fasaden. Tjället tedde sig som en bild av den mest ljuva hemtrevnad, och det riktigt värmde sinnet att betrakta den stilfulla tavlan. Plötsligt såg han dörrarna inifrån bostaden slås upp, och ut på verandan trädde en ung man, klädd i kaftan. Han stannade strax ovanför trappan, gjorde »armar uppåt, utåt, bakåt, framåt sträck», vidgade bröstet och drog några djupa andedrag, varpå han svängde hastigt om och slog sig ner invid ett litet bord, medan han lät sina blickar se ut över det soliga vårlandskapet. Återigen öppnades dörren, och på verandan visade sig en ung, av hälsa och behag strålande kvinna i smakfull morgondräkt. Hon bar en kaffebricka, den hon med ett soligt leende ställde å det lilla bordet framför den unge prästmannen, hennes kraftfulla make, och satte sig därpå själv så tätt intill honom som möjligt, medan hon ur den blankskurade »kopparhurran» fyllde kopparna med kaffe. Knappast var detta gjort, förrän dörren för tredje gången öppnades, och ut över tröskeln snubblade en rosenkindad liten plit på tvenne vårar. Både far och mor rusade upp och sträckte sina armar mot den ljuslockige lille, som likväl till slut hamnade på sin faders knä invid bordet, där han, innan man hunnit tänka på att hindra det, hade begravt båda sina knubbiga små nävar i skorpkorgen.

Pastor Ekner hade från sin plats däruppe på höjden följt den älskliga familjescenen, till dess han kände sitt hjärta vilja snöras samman. Hans tanke hade letts hän till hans egen hustru och deras små, och han ställde inför sig de umbäranden, de måste lida nu i hans frånvaro, och så föll självföraktet över honom igen som många gånger förr, och det var nära, att den forna vändan ånyo gripit hans själ.

Men dagen skred. Prästfamiljen hade försvunnit från verandan och gått att bereda sig för gudstjänst. Där nere på den gröna vallen framför kyrkan sågs redan en liten grupp helgdagsklädd allmoge samlad till högmässan. Fram ur buskar, och snår följde flera. Tysta och allvarliga närmade de sig templet. Åldrade danemän lyfte urmodiga stormhattar från sina huvuden och torkade svetten från kala hjässor. Inga röster hördes, men högtid låg över nejden. Plötsligt hördes ett knakande, gnisslande ljud från tornets övre del. Det var kyrkans tvenne ringklockor, som höllo på att sättas i gång. Länge dröjde det ej heller, förrän malmens mäktiga toner gingo ut över flodens vatten, över höjder och dalar och skogar och fält. Harald befann sig, där han satt, nästan i jämnhöjd med klockorna, och deras dånande klang kunde ha bedövat honom. Det föreföll honom, som om tonerna haft liv och talat, ropat och vädjat. Det tycktes honom, som om de varit en mångfald av levande fastän osynliga väsen, vilka kastade sig mot jorden, delade sig och stego mot höjden igen. rullade i dalarna ned, klättrade mot höjderna och slogo mot klipporna. Varje tanke, som för ett ögonblick uppstod i Harald Ekners huvud, fattades av klangen av klockorna och sjöngs ut över nejden, och i de dallrande tonernas våg kunde han lägga in känslor av sorg och känslor av glädje. ännu många sekunder efter det klockorna upphört att svänga och kläpparna att slå, fortfor malmen att ljuda, till dess dånet förbyttes i ett stilla, ljuvt, melodiskt orgelbrus inifrån templet. Då reste sig främlingen och började försiktigt klättra stigen utför och närma sig kyrkan. Den andaktsfulla allmogens sång dånade mäktig och allvarlig ut genom de öppna portarna, och ännu medan han befann sig på kyrkvallen, skönjde han därinne koret och dess altare och korset rest däruppå med fingerade duken kastad över tvärträt. Med blottat huvud trädde han in i kyrkan och kände sin nyss av solen brända panna smekas av svalkan från kryptor och valv. Frikyrkopastorn stannade i gången och såg sig omkring. Det var så länge sedan han besökte en statskyrklig högmässa. Fram från den vid ena långväggen liggande sakristan trädde vid den gudstjänstfirande allmogeskarans fortsatta sång den unge prästmannen och skred med högtidliga steg fram till altaret där han växelvis med de församlade utförde det liturgiska programmet. Det hela gick av stapeln med både ledighet och säkerhet. Från altaret gick hans väg upp på predikstolen, varifrån han med en vårdad stämmas välljud föredrog sin skrivna predikan, i vilken visst ej saknades allvarliga och till självrannsakning manande sanningar, även om den ej röjde någon predikanten själv förfärande nitälskan för själar. På predikan följde altartjänstens senare del, som försiggick värdigt och uttrycksfullt. Efter förrättat värv skred officianten bort från altaret och in i sakristan igen, allt under orgelns brus och skarans själfulla sång. Tyst och stilla lämnade allmogeskaran templet. Ute på vallen dröjde de flesta ännu, och då den unge prästmannen också kom ut ur kyrkan, veko de församlade åt sidan och blottade sina huvuden, medan han passerade. Han besvarade hälsningen vänligt men fortsatte utan dröjsmål mot sin bredvid liggande bostad och sågs ej mer. Han hade fullgjort sitt värv och var, då han nu dragit sig tillbaka till de sina, av sina åhörare aktad och respekterad och hade med dem litet eller intet otalt samt var av gällande ämbetsmannabestämmelser tämligen fredad både vid sin tjänst och vid sin härd.

Harald Ekner hade varit det mest intresserade vittne till såväl högmässogudstjänsten därinne i kyrkan som scenen utanför.

Allahanda tankar och känslor uppfyllde hans sinne, och utan att han själv riktigt visste varför, drog han sig åter uppför den branta sluttningen och intog ånyo den plats, han nyss lämnat. Kyrkan med tornet och korset och herdetjället invid lågo där ännu en gång inför honom, nu värmda av middagssolens glöd. Ute på älvens lugna vatten syntes en del av kyrkobesökarne i näpna små roddbåtar styra över till den andra stranden; och på vägar och stigar runt däromkring sågos andra fjärma sig ensamma och i grupper. Hela nejden erbjöd en bild av sabbatsfrid. Frikyrkopastorn började känna sig trött av dagen. Han var ej mera stark som fordom. Han lutade sig ner, stödde armbågen mot marken och lät huvudet vila mot öppna handen. Dagens iakttagelser och erfarenheter sleto hans tankar hit och dit och läto honom underkasta sin egen ställning en närgående prövning från aldrig förr tänkta synpunkter. Han visste ej rätt själv huru, men där han låg, hade han plötsligt börjat halvhögt böja en del grekiska verb, mellan det han mönstrade sitt kunskapsmått även på skilda andra vetandesområden. Hans tankar fortforo att arbeta och förde honom in på de mest oväntade ting. Nästan ofrivilligt började de ordna sig till en slags hemställan, adresserad till något domkapitel eller eventuellt till ärkebiskopen själv. Kunde och borde han tänka på komplettering av sina studier i och för ansökan om prästvigning? Detta var nu den fråga, som med själsskakande kraft trängde till djupet av hans väsen. Han tänkte och överlade, till dess hans tinningar bultade därvid. Han ställde inför sig den lutherska statskyrkans läras huvudmoment å ena sidan och den svenska reformertas, som han ville kalla frikyrkan, å andra sidan. Han jämförde- och uppdelade lärogrunderna i periferiska och centrala och ansträngde sig övermåttan att förmå sig själv att i grundsatser, som hittills motiverat hans särställning till statskyrkan, härefter se det mindre väsentliga.

Så dvaldes och vandrade hans ande bland den religiösa dogmatikens tunga pelargångar, till dess den sänktes dödstrött i stoftet. Allt blev kaos inför hans trötta själsöga och intet tillfredsställde. Men hur han såg och såg, trädde fram ur lärodogmernas kaos en gestalt så himmelskt ren.

För ljuset, som milt och klart utgick från hans väsen, vacklade dogmpelarne, dem den trötte anden nyss rest upp och ordnat till sina tankars prövning, de vacklade och följo, och dammet vid deras fall jagades av strålarna bort. Helighet tronade över den majestätiska pannan. Och hans blickar, o vilken allt förfärande kärlek däri! Harald såg honom, Kristus blott, och intet annat; och hans ande vilade vid Kristi kärlek, vilade och hugsvalades. Den oändliges ögon sökte med obeskrivlig ömhet hans inre. Han talade, och frikyrkopastorn hörde hans röst: »Min vän, mitt barn! Om något är det centrala i kristendomen, så är det jag. Att följa mig, det är att lära och läras, det är att leva. Mitt rike är ej mat och dryck, ej kyrkolagstiftning, ej stadgar och förordningar. Mitt rike är grundat i kärlek och är rättfärdighet. Men den som vill följa mig han förneke sig själv och tage korset på. Se, jag kommer snart och min lön med mig. Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona».

Så talade den oändlige. Harald återkom till sig själv. Stunden hade varit honom en hård själskamp, men han vilade nu. Han kunde likväl ej förhindra, att tårarna fyllde hans ögon. Han grät tyst och stilla. Det var sitt eget för Kristi oändliga kärlek tacksamma hjärta, som han utgöt i dessa tårar.

Plötsligt spratt han till och satte sig upp. Någon hade tydligen börjat träda stigen uppför. Harald såg buskar och grenar röra sig och hörde därjämte tunga suckar. Det måste vara en gammal vandrare, ty han stannade ofta och pustade ut. Han närmade sig likväl stigningens krön. Pastorn hade rest sig upp och blickade den kommande an, och då denna blev synlig ur busksnåren, utropade pastor Ekner:

-- O, ni bereder mig en stor överraskning, Olaus Ling!

 



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free