Överraskningen var ömsesidig. Sedan gamle Ling med sin grova näsduk torkat svetten från pannan, satte han sig utmattad ned i gräset. Även pastor Ekner slog sig ner. De båda predikanterna hade icke sett varandra sedan avskedet den oförgätliga söndagsmorgonen för närmare ett år sedan. Den förändring till sitt utseende, frikyrkopastorn undergått sedan dess, undgick icke den gamle kolportörens uppmärksamhet, men även Harald å sin sida tyckte, att Olaus Ling märkbart förändrats. Det själsstarka i anletsdragen hade ännu mera markerats, och det föreföll, som om just genom detta hans kroppsgestalt krympt samman. Den i tillväxt stadda anden höll på att bryta det kroppsliga omhöljet. Efter det de hälsat varandra, förgick flera sekunder, innan någondera förmådde börja samtalet. Osökt hade bådas tankar förts in på det ämne, varom de så allvarligt överlade för jämnt ett år sedan, och frikyrkopastorn förstod väl, att en hel del av hans senare upplevelser blott varit en uppfyllelse av de av den gamle kolportören vid samma tillfälle gjorda förutsägelserna. Men även gamle Ling själv kände till detta förhållande, och tillfället gjordes härigenom ömtåligt nog.
--Jag visste väl -- så började den gamle att ni befann er uppe i Norrland, men jag hade icke beräknat, att jag skulle träffa er i dag.
-- Ni visste! Var har ni fått veta det?
-- I ert hem och bland edra vänner i Alfeiförsamlingen.
-- Åh, ni har varit där! utropade den unge predikanten och kände omedelbart inom sig
själv: »Då vet han allt, vet huru grundligt jag misslyckats, och kommer att förehålla mig min oduglighet.»
-- Jag har varit där och bringar er innerliga hälsningar.
-- Ack, från min hustru och mina små!
-- Ja, och från många edra vänner och församlingsmedlemmar, vilka ännu hugsvalas av de välsignelser, de njutit av edert arbete.
Pastorn fäste en stum men undrande blick på den gamle interlokutören.
-- Ack, yttrade han till sist, av mitt arbete kan ingen ha njutit någon välsignelse, det är ett misslyckat verk, broder, i grund misslyckat; och allvarliga aningar säga mig, att jag själv dukar under efter detta.
Harald Ekner for vid detta med handen över sitt bröst, och något outsägligt skönjdes över det nu så bleka anletet.
-- Ingenting är vanligare, svarade mannen från konventikelplakatets dagar, än att arbetarna på Herrens åkerfält, då de först riktigt få syn på innebörden av sin verkliga uppgift, bedöma sig själva och sitt verk just så, som ni nu gör, min broder. Jag vet likväl, att ni velat återföra Alfeiförsamlingen till sanningens ord, och att ni velat samla ert folk med er själv in på självförsakelsens stig till en segervinnande kristusframställning i lära och i liv. För sådant arbete saknas aldrig tillgängliga sinnen, och jag har personligen varit tillsammans med sådana, som under tårar prisa Gud för det vittnesbörd, ni framburit. Ni har ej lyckats nå målet, det är sant; och det var ej att vänta. Över församlingen råda sedan länge de själviska intressena, och de äro betjänade av »systemet», det bör ni minnas. Att bryta detta, därtill var ni för svag. Ni anar, att ni härefter dukar under -- väl, min unge vän, jag har talat fritt med er förr, det är det antagligaste, att ni så gör. Bedraga mig ej mina ögon, skall er levnadsdag snart vara all. Detta är egentligen intet att falla i förundran över. Sådan är tiden, att den som i sin lära och i sitt liv vill bliva en personlig och en angripande kristusframställning, måste räkna med att giva sitt liv. Det skall spörjas i Kina, och det skall spörjas i Sverige.
Harald, som hittills suttit och lyssnat till den gamle med spänd uppmärksamhet, avbröt honom här helt plötsligt:
-- Kära, ni nämner Kina -- jag har alldeles glömt fråga, huru det gått för Alfhild.
-- Just som för er, men bättre på sätt och vis, ty hon har kämpat ut sin strid och vunnit kronan. Hon har fallit för boxarnas svärd. Den gamle gav denna upplysning utan tvekan, men rösten fördjupades och skalv en smula.
Frikyrkopastorn stirrade länge och utan att säga ett ord på den gamle. En fuktig glans steg honom upp i ögonen, och stora tårar följde därefter.
-- Ack, hon gick dock ut, en Kristi tjänarinna i Kristi efterföljd. Hellre hade jag velat dö som hon. Vad vet ni då, om förloppet vid hennes död?
Mycket litet. Meddelandet gavs mig från vederbörande missionsdirektion mera i telegramstil. Men man har sedermera sänt mig ett engelskt blad, vari hennes martyrium utförligare skildras. Innehållet av denna skildring känner jag ännu icke. Jag förstår, som ni vet, icke ett ord av språket och har icke gjort mig någon brådska med att få det översatt. Ni förstår mycket väl, att det ej kan vara odelat angenämt för mig att höra beskrivas det kära barnets sista strid. Likväl har jag burit tidningen på mig, alltsedan jag fick den, och bär den ännu. Att jag träffat er här anser jag vara en Guds skickelse, och jag skall om en stund bedja er översätta skildringen för mig.
Pastor Ekner nickade bifallande och yttrade:
-- Ni nämnde om min hustru, ni har kanske besökt henne, huru står det till med henne, stackars liten?
-- Rätt väl, tror jag. Hon bär familjens prövning med, som jag tyckt mig finna, kristligt mod. Edra tacksamma vänner glömma henne ej. Jag vet, att de visa henne mycken kärlek.
-- Göra de, utropade frikyrkopastorn, och en glädjeglimt lyste upp hans eljes numera så beskuggade drag.
--Ja visst. -- Åh, min broder, kärleken, den sanna, kristuslika, är till finnandes, därpå skola vi ej tvivla. Men den är främling i världen nu, den lever undertrycka och jagad; men dagen för dess frigörelse är för handen och då, o, vilka tider!
-- Ack, det är ännu så mycket, jag velat fråga eder om, gamle vän. Undrar huru det är med änkefru Blom. Jag tänker varje dag på henne. Jag hade berett mig på att göra allt för att skaffa henne tillfälle få flytta ut från staden till sommaren, men så kom min egen sjukdom och avresa. Lantluft med solljus och lärksång, det skulle ha varit något för henne, det!
-- Änkefru Blom har flyttat från staden.
-- Vart?
-- Ut dit, där solen lyser och lärkan drillar över hennes stoft.
-- Hon är död!
-- Ja, hon har dött för att leva. Ära vare Gud!
-- Och vad har man företagit med barnen?
-- De äro ute på socknen var på sitt håll.
Frikyrkopastorn böjde tankfullt sitt huvud.
Kärleken, sade han sedan, den sanna, kristuslika, är en främling i världen, det sade ni sant, broder Ling. Hade han haft väldet över hjärtana, hade kanske även över denna enkla familjehärd ännu lyst lycka och framtidshopp.
-- Mycket möjligt, men nu ligger över jorden, lik en allt kvävande dimma, själviskheten. Med förunderlig konsekvens har den trängt in i samhällskroppen, och då de kristna församlingarna utbytte den helige Andes styrelse mot majoritetsstyrelse, blevo de själviskhetens utsökta stamhåll. Men kom ihåg, att jag sagt, att den kristuslika kärlekens frigörelsedag är för handen. Ni har hört talas om londondimman. Jag var en gång i min ungdom i världsstaden, då dimman från Thamsens bölja steg upp och vältrade sig över staden. Grågul, disig och stinkande trängde den genom alla springor och svepte allt i mörker. Intet ljus förmådde nämnvärt genombryta dess massa. All rörelse stannade av, och olyckorna på gator och i fabriker voro otaliga.
Det förfärliga förhållandet fortgick i timmar. Men faktum är, att över och omkring den olyckliga staden strålade solen i all sin glans. Solljuset likasom omfamnade staden för att smälta och tillintetgöra dimmorna.
Omsider och till obeskrivlig hugnad för de millioner människorna genombröts mörkret. Den förtryckande slöjan revs och drevs i stänk och flikar bort för vädrens vindar. Och sa började människoströmmen att på nytt cirkulera, det blev liv och rörelse i glansen av dagens drott. Så vilar, menar jag, disig och tung över mänskligheten själviskheten, kvävande allt sant kärleksliv. Men Guds allt förbarmande nåd är över oss, och den skall smälta hjärtan. Frigörelse är för handen.
Den gamle hade talat med hänryckning, och pastorn lyssnade med vaknande förhoppningar. Hans tankar hade av den gamles tal förts in på Alfeiförsamlingen.
-- Ännu en fråga, gamle vän! Vad känner ni om församlingen där hemma och dess verksamhet, ha de ännu lyckats ordna predikantfrågan?
-- Jag skulle tro, att de ha det nu. Jag har inhämtat, att ännu medan brytningen med er pågick, lågo de ledande männen i korrespondens med flera predikanten om eventuellt efterträdarskap. Fabrikör Enestrand har haft en särskild kandidat, som han förordat, och med åberopande av allt vad denne styrelseledamot arbetat och offrat, har man ansett rätt och skäligt att han fått sin vilja fram.
-- Och den ifrågavarande predikanten har förklarat sig villig att antaga platsen?
-- Han skall själv ha skrivit till fabrikör Enestrand och hört sig för, så snart det blev honom bekant, att de beslutat göra sig kvitt er.
Harald Ekner slog ner ögonen i blygsel, ty han märkte granneligen, att den gamle mannen i dessa sina meddelanden förmått att inlägga en ton av stark satir, och pastor Harald Ekner kände sig solidarisk med hela sin kår.
-- Det där tilltalar just icke er, kan jag förstå, broder, Ling.
-- Nej, visserligen icke.
-- Men ni vill ju ändock döma mina bröder milt.
-- Ja, men jag fördömer systemet.
-- Det må ni göra, men ni tror ju på dess fall, inte sant?
-- Ja, jag tror, att det försvinner i Kristus, likasom täckelset, som enligt 2 Kor. 3:14 låg över Israels ansikte, då de läste Gamla, testamentet. Det sker, då vi icke längre leva oss själva utan honom, som för oss är död och uppstånden.
Predikanten skakade sitt huvud.
-- Men sådana tider äro väl ännu ej för handen.
-- Jo, det är just, vad de äro. Härliga tidender nå oss från när och fjärran. Ni tyckes ingenting veta därom.
-- Ej mycket.
-- Men så är det likväl. T. o. m. i vårt naboland susa Andens vindar mäktigt. En ung man har från Amerika återvänt till detta sitt fosterland och bringar nu budskapet om frälsning med gudomlig kraft till sitt folk, och Gud tager de starka till rov. Välsignelsefloden, som redan sväller hög och vid i Kristiania, börjar stänka över Kölen, och de troende i Värmland fröjdas redan. Floden skall komma över oss till den kristuslika kärlekens befrielse.
-- Gud vare lov! Läte han mig se den, innan jag går bort!
Harald reste sig upp, men den gamle mannen bjöd honom ännu dröja en stund. Han drog nu fram ur en av sina fickor den engelska tidskriften.
Se här, sade han, ni vill säkert göra mig tjänsten att läsa för mig om det kära barnets sista strid på jorden.
