- Project Runeberg -  Frikyrkopastorn. Bild ur den religiösa samfundsvärlden /
Nionde kapitlet. Utanför lägret

(1924) Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

NIONDE KAPITLET.

Utanför lägret.

Den gamle mannen tog den urmodiga hatten av och höll den kvar mellan sina sammanknäppta händer. Huvudet lät han sjunka djupt ned mot bröstet, och ögonen slöt han till. I denna ställning beredde han sig att höra berättelsen om dotterdotterns martyrdöd. Även frikyrkopastorn var djupt rörd, då han tog bladet ur den gamles hand. Hans stämma vibrerade mycket, och som oftast måste han göra uppehåll för att samla kraft till behärskning av sina känslor. Artikeln hade följande lydelse:

I den av boxarna mycket hemsökta staden Paotingfu fanns bland ett fåtal andra missionsarbetare en ovanligt begåvad och nitälskande, ung skandinavisk kvinna, Alfhild Ling. Namnet Ling bar hon efter sin morfader, i vars hem hon fostrats, sedan föräldrarna ryckts bort ifrån henne i hennes spädaste år. Fröken Lings kinesiska namn var Kao. I Paotingfu var fröken Ling bland de troende kineserna mycket älskad och aktad för sitt outtröttliga nit om deras både andliga och timliga väl. Då boxarna kommit till staden, ådagalade den hängivna missionärinnan mycken frimodighet med att gå omkring bland sina vänner och uppmuntra dem till ståndaktighet i tron på Kristus. Inom sig själv befarade hon, att boxarna vilken stund som helst skulle uppsöka hennes egen bostad, ty många av sanningens fiender visste, var hon bodde, och kunde visa de blodtörstiga männen dit. Till sin kinesiska skyddsling, den unga och godhjärtade Jessica, brukade hon ofta yttra: »Vem vet, huru snart vår timma kan slå».

Denna Jessica hade fröken Ling kort e ter sin ankomst till Kina lärt känna, och sedan hon mycket undervisat henne om livets väg och haft glädjen se hennes hjärta öppnas för Kristus, tog hon henne till sig. På missionärinnans föranstaltande hade Jessica fått genomgå en kurs i Bridgam School i Peking och hade just kommit därifrån helt nyligen och åter förenat sig med sin beskyddarinna, då boxarupproret började låta känna sig i staden. En afton efter en mycket orolig dag i staden hade fröken Kao läst med Jessica: »Vaken och bedjen, ty I veten icke dagen eller stunden» De båda kvinnorna måste, enligt vad som blivit berättat, ha tillbringat hela den efterföljande natten i bön. Denna natt blev dem ett Getsemane, efter vilket de med hugsvalade hjärtan beträdde sitt Via Dolorosa. Redan tidigt nästföljande morgon förnummo de ett häftigt bultande på porten till deras hus, åtföljt av höga rop: »Döda dem, döda de utländska djävlarna»!

Det var de båda kvinnornas mening att gå för att öppna porten, men innan de hunno sätta detta i verkställighet, brast den för det tilltagande våldet utifrån. Andra, inom samma gårdsområde boende personer skyndade till, slagna med förskräckelse, men Kao och Jessica trädde fram inför den vilda skaran, medan den förstnämnda försökte tala till dem.

-- Jag är Kao, och detta är Jessica, min väninna. Jag förstår, att det är oss, I söken. Tillåten oss att påtaga våra ytterklädnader, så skola vi genast följa eder.

De vände och voro om ett ögonblick tillbaka igen.

-- Tag dem och bind dem, ropade anföraren för skaran, och grova händer sträcktes genast fram emot dem.

-- Vi äro ju blott två värnlösa kvinnor, yttrade missionärinnan milt -- inte behöver ni binda oss. Vi tro på Herren Kristus, och vi försäkra eder, att vi icke ämna försöka springa bort, så komma vi icke heller att göra det.

-- Bind dem i alla fall, ljöd den återupprepade befallningen, vilken omedelbart åtlyddes.

Med bakbundna händer drogos de båda lärjunginnorna bort från sitt hem. Till de förskräckta kvinnor, vilka stodo och åsågo avfärden, yttrade fröken Ling:

Vänner, det är jag, som varit orsaken till den förskräckelse, som kommit över eder i dag. Förlåt mig! Om jag tillstädjes att återkomma, skall det glädja mig att se eder igen, varom inte, så hoppas jag få möta eder i himmelen. Farväl, kära vänner! O, vad jag skulle vara glad, om ni alla trodde på Jesus.

Den unga, bleka Jessica sade ock sitt farväl. Därefter gick deras tunga vandring genom de trånga, folkuppfyllda gatorna, varunder de titt och ofta hörde ropet: »Se där en utländsk djävul! Boxarna har fått henne fast. Och se där är Jessica, hennes skyddsling, som gått i skola hos de utländska djävlarna i Peking.» Ingendera av de båda kvinnorna var synnerligen stark, och miss Kao, som hade haft mycket och strängt arbete de senaste dagarna, var anmärkningsvärt utmattad, något som hon själv först nu riktigt kände. Hon var mycket blek och var flera gånger nära att falla.

Jessica bad männen sorgset och bevekande:

-- Kära, min väninna är trött och svag, driv ej på så hårt!

Men den unga kinesiskans bön träffade döva öron. De förhärdade männen läto de svaga kvinnorna känna spetsarna av deras spjut mot sina skuldror varje gång de i följd av överhandtagande trötthet saktade sina steg. Sedan vandringen sålunda fortgått omkring en mil, hunno de ut till boxarkvarteren, där de gjorde halt. Kao vände sig här till skarans hövding och yttrade:

-- Om I ha’n för avsikt att döda oss, så gören det nu. Varför dröja, och varför tortera oss?

Hon vände därpå sitt ansikte mot Jessica och fortfor:

-- Jessica, min syster, säg är du rädd?

-- Nej, älskade Kao, svarade flickan, då jag vet, att Jesus är med både dig och mig, finnes ju ingen anledning att frukta.

-- Låt oss då bedja, inföll missionärinnan, och med sina armar ännu bakbundna knäböjde de mitt i skaran av bödlar.

De infördes sedan i ett litet rum, där de höllos fängslade i tvenne dygn. Många voro de ord av hugsvalelse och tröst, som Alfhild under dessa dagar talade till sin skyddsling, och outsäglig var den frid, som Herren sände ned i bådas hjärtan, där de varje timma knäföllo i åkallan och tacksägelse. En gång medan de ännu höllo på att bedja, utropade missionärinnan: »Jessica, Jesus har kommit, Jesus är här, ser du honom».

»Dyre vän, jag vet, att Jesus alltid är hos dem som älska honom», svarade flickan.

Den andra natten de tillbringade i fängelset, sågo de skyn röd av en flammande eld. Det var en presbyteriansk missionsstation, som antänts av boxarna, och i lågorna funno åtta amerikanska missionärer sin död. Morgonen därefter kommo boxarna och skilde med grym hand de båda väninnorna åt, i det Jessica fördes bort till ett okänt öde. Även den unga Alfhild fördes kort därefter ut till en utanför stadsporten belägen plats, där de grövsta brottslingar vanligen brukade avlivas. Under färden dit ut hörde hon en röst viska till sitt hjärta: »Låtom oss gå utanför lägret och bära hans smälek!» Då de hunnit fram till den dystra platsen, sade bödlarna hånande till den unga kvinnan: » Här skall du få lägga ditt huvud till ro».

Fröken Ling vände sig till anföraren:

-- Hör, min vän, ni vill säkert ej neka mig en ynnest just nu. Vill ni giva mig en stund till bön inför min himmelska fader?

-- Jag giver er en minut, blev mannens svar. Den unga martyren knäböjde och bad: »Fader, förlåt dessa män; ty de veta icke, vad de göra». Därefter framlade hon i brinnande åkallan Jessica och sin morfader i fjärran hemland. Hon bad för hela Kina och för dem, som skulle komma att efter henne bära de arma hedningarna budskapet om frälsning.

Så blixtrade bödelns klinga, och hennes vackra huvud föll som en blomkalk från sin stängel. I flera dagar lågo hennes jordiska kvarlevor kvar på stället, till dess tacksamma troende kineser funno dem och vigde dem åt jorden.»

Så slöt meddelandet i den engelska tidningen. Pastor Ekner lade samman tidningen men förmådde ingenting tillägga på en lång stund. Olaus Ling dröjde ännu en god stund i den ställning, han intagit vid läsningens början, och då han till sist lyfte sitt gråa huvud upp, sågs lätt i hans anlete, att ett smärtans svärd gått genom hans själ. Men klagan fann ej väg över hans läppar.

-- Grymt, outsägligt grymt, yttrade efter flera minuters tystnad pastorn, men i alla fall, lyckliga kvinna! Hon föll, en Kristi tjänarinna, Kristus lik.

-- Ja, inföll den gamle, Kristus var hennes liv, därför blev döden hennes vinning.

Pastor Ekner såg på klockan och reste sig. Jag måste nu gå hem till mitt logis. Följer ni mig, broder Ling?

-- Nej, jag vill dröja för mig själv ännu en stund här. Sedan fortsätter jag min vandring i min Mästares tjänst till de sjuka och betungade. Tiden är efter detta kort, och det gäller att i tid och otid så den ädla säden.

Kristus kommer snart!

-- Farväl då, gamle vän!

-- Farväl, men huru blir det då med er hädanefter, min unge vän?

-- Det kan jag inte säga, det står i Herrens hand, men här på platsen stannar jag likvisst ej många dagar till. Det troliga är, att jag om några dagar befinner mig hemma hos de mina. Men jag har fått en tanke under tiden, jag samtalat med er.

-- Och den gäller?

-- Jo, ett besök i Kristina. Jag vill se det Herrens verk, varom ni berättade mig.

-- Hör, res i Herrens namn och räds inte att ge er själv till rov åt den förfärande och renande Andens eld, som flammar från de troendes bönehärdar!

--Farväl, broder Ling!

Frikyrkopastorn började varsamt klättra stigen utför. Kommen ned i floddalen kunde han länge se mannen från konventikelplakatets dagar, där denne satt kvar med sin grånade hjässa belyst av den mot väster sjunkande solens varma strålar.

Plötsligt ljöd över nejden den åldrige sångarens mäktiga, dallrande toner:

 

Få vi möta dem vi älskat,

som här rycktes ur vår famn,

se dem uti härligheten,

höra utav dem vårt namn?

 

Möts vi då, möts vi då,

på den andra sidan floden?

Få vi mötas bortom floden,

dit ej nöd och sorger nå?

Ute på älvens spegelblanka yta vilade i näpna små roddbåtar helgdagsklädda sockenbor på sina åror och lyssnade med sänkta huvuden till den mäktiga, vitt omkring ljudande sången; och på det vackra prästtjällets lövomkransade veranda stod den unge prästmannen; vid hans sida, med sitt huvud lutat mot hans skuldra och av hans ena arm omfamnad stod den unga prästfrun med vemod över de milda dragen, då ur åldrat bröst trängde längtansfulla tonerna:

 

Möts vi då, möts vi då,

på den andra sidan floden?

Få vi mötas bortom floden,

dit ej nöd och sorger nå?

Ingen kände främlingens namn, och ingen störde honom, men då sol dalat och kvällsfrid sänkt sig ned över orten, hade han gått sina färde. Vart visste ingen, men i nödens och sorgens boningar talte man länge om Olaus Ling, hans ord om Kristus och hans sång.

 



Project Runeberg, Sat Dec 15 21:06:39 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pastorn/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free