Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Anmälningar och granskningar - A. E. Widholm, Fransk språklära (H. v. Feilitzen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
A. E. Widholm. Fransk språklära. 242
den nuvarande franskan. Därvid springer genast i ögonen, att
förf. icke betonar, att verkliga lagar gjort sig gällande
åtminstone ur viss synpunkt, att med andra ord ett latinskt
ljud icke godtyckligt utvecklar sig till flera olika ljud inom
den moderna franskan. "E öfvergår ofta till oi eller ei". "Ofta
behålles a" etc. och andra obestämda dylika uttryck på hvarje rad
visa tydligen, att förf. alldeles icke känner hvad nu mera måste
vara en axiomatisk sats inom den historiska språkvetenskapen,
att nämligen hvad man mer eller mindre egentligt kallar
ljudlagar verka undantagslöst, och när undantag de facto existera, dessa
måste hafva sin särskilda förklaring. Förf. följer härvid
hufvudsakligen Diez nu delvis föråldrade uppfattning, ehuru han
något försämrat densamma. Men vi skola icke alltför mycket
anklaga förf. därför, då det hufvudsakligen är de allra sista
årens arbeten, som förmått att höja den romanska
språkforskningen i någon högre grad öfver Diez ståndpunkt, om också
redan före 1879 6. Paris, Alexis och många förträffliga artiklar
i Komania liksom Brachets för sin tid framstående arbeten bort
visa förf. huru Diez ändrats eller modifierats. Men hvad som svårligen
kan försvaras är, att förf. icke ens tyckes förstå och känna Diez
fullständigt. Yi vilja icke tala om att förf. definierar latinska
folkspråket som "den afart af latinet, som talades af folket uti
det romerska rikets provinser", eller att förf. tillmäter det
latinska kyrkospråket en betydlig inverkan vid franskans utveckling,
eller att förf. ej fullständigt skiljer mellan lärda bildningar och
folkliga bildningar. Men huru försvara att 1879 trycka att
"isynnerhet uti tredje latinska deklinationen icke ordets
nomina-tivform utan den rena stammen (!), mest i akusativformen
ligger till grund för den franska ombildningen", att cnclume
kommer af inciidem, plisser af plicare, troubler af turbare utan
vidare tillägg, att föra tillsammans under rubriken: "ofta
behålles a i mal, [malumj art, [artemj car [quare,] rare, [rarusj
där a qvarstår oförändradt i art såsom alltid, när det är entravé,
i mal sannolikt under inflytelse af sammansättningar med detta
ord, i car af ännu ej fullt utredda skäl och i rare emedan det
är en lärd bildning. Ja ännu bättre, att härleda essuyer af
exsugere i st. f. exsugare, entier af integer, när man bredvid
lärer loi af legem, eller att säga att "qu öfvergår till c i carn,
eller att "x förmjukas ofta till s": t. ex. buis; (sid. 175) att
säga att utbyte af sc eller ss mot t hafva connaitre croxtre"
— där t är inskjutet mellan s-r innan s fallit (sid. 176), att
tala om att en svagt ljudande begynnelsekonsonant ofta
bortfaller och som exempel citera h i ön vid sidan af once af
lyn-ceum, där ett 1 bortfallit genom förväxling med artikeln, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
