Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Anmälningar och granskningar - Genmäle angående Fransk språklära (Alex. E. Widholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genmäle.
405
Till sist några ord i allmänhet om det af anm. mycket
förkättrade l:a kap. af ordbildningsläran. Klart torde vara, att om
man på ett utrymme af 8 (säger åtta) sidor vill gifva en bild af
franska språkets utveckling ur moderspråket, latinet, denna bild
måste blifva både ofullständig ocb högst skematisk. Då man
därtill, med fäst afseende på dem, för hvilka man skrifver, icke vågar
fördjupa sig uti de medeltidslatinska och gammalfranska formerna,
kan man icke häller följa alla utvecklingsstadierna, utan torde det
vara nödigt att inskränka sig till angifvande af den ombildning,
som de latinska orden lidit i förhållande till de motsvarande
orden i nuvarande franskan, hur ovetenskapligt detta än blir. Och
om man än i en dylik sammanträngd framställning här och där
angifver undantag, så torde det vara obilligt begärdt, att man
skulle angifva grunden, hvarför det och det ordet bildar undantag.
Att t. ex. a qvarstår oförändradt uti mal (malum), art (artem),
car (quare), rare (rarus) är ett faktum, som jag angifvit, men
såväl utrymmet som framställningens anspråkslösa form hindrade
mig att inlåta mig på frågan hvarför a qvarstår. Likaså har
jag angifvit det faktum, att uti ord som connaitre croitre ett t
trädt i stället för lat. sc, ehuru jag naturligtvis lika väl som
anm. känner till, att detta skett medelbart genom de gammalfranska
conoistre, cres-t-re. Men jag har ingenstädes i min lilla
framställning kunnat angifva de gammalfranska formerna. Yid
påvisandet af det faktum att g inuti ord förmjukas till y anföres ss.
exempel essuyer, hvilket då härledes från det af lärjungen bekanta
klassiska exsugere, ehuru jag naturligtvis vet, att exsugere förut
måst öfvergå till l:a konjugationen: exsugare (Brachet: exsucare,
exsuccare). Detta sista var dock icke af någon betydelse för den
förändring, jag vid det tillfället ville påvisa, och anm. medgifver
ju själf, att man bör akta sig för att genom en mängd
vulgärlatinska förmer skada lärjungens insigt i det klassiska latinet.
Detta är också orsaken, hvarför jag härledt enclume från det klass.
incudem istf. medelt. incudinem; plisser från plicare istf. det
hypot. plictiare; troubler från turhare istf. det hypot.
turbu-lare; och anm:s beskärmelse öfver dessa saker, såsom lika många
svåra fel, förefaller särdeles affekterad. Lika litet torde det vara
fel att säga, att x förmjultas till s uti sådana ord som buis,
buxus; essai, exagium; essaim, examen; issir, exire; euisse,
coxa; laisser, laxare. Då x är = cs, så eger här naturligtvis
egentligen en assimilation, rum, men är det icke på samma gång
en förmjukning ? — Då jag säger, att den och den bokstafven
öfvergår "ofta", "vanligen", "stundom" o. s. v. till den och
den, förklarar anm. belt kort och godt, att jag "icke känner, hvad
som numera måste vara en axiomatisk sats inom den histori-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
