- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Femtiosjätte årgången. 1920 /
114

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ii 114

adolf rydberg

kallas satsförkortning.» Osäkerheten på området understrykes
genom anmärkningen: »Satsförkortningarna anses av några
nyare läroboksförfattare icke som förkortade bisatser utan som
satsdelar av viss beskaffenhet.»

De åsyftade »nyare författarne» torde vara Brate och
Rebbe. I Brates språklära sammanföras icke
satsförkortningarna i en grupp utan behandlas var för sig i samband
med de satsdelar, till vilka de anses höra. — Rebbe (§ 228)
förenar dem under rubriken »S. k. satsförkortningar» och
bifogar följande anmärkning: »De s. k. satsförkortningarna
äro icke förkortade satser utan satsdelar av viss beskaffenhet.
En annan sak är, att de oftast kunna utbytas mot bisatser.»

Brates och Rebbes syn på ämnet är otvivelaktigt den
riktiga. En språkhistorisk undersökning av ifrågavarande
uttryck visar, att dessa redan i fornsvenskan hade sin
nuvarande karaktär.1

* *

1 I »Oldnordisk ordföjningslaere» påvisar Lund, att ack u sa ti v med
infinitiv är t. o. m. vanligare i äldre norsk-isländsk litteratur än i
yngre, och att gränserna för konstruktionens användning äro i huvudsak
uppdragna redan i eddaspråket.

I fr. om fornsvenskan anför Carl Grimberg i sina omfattande
»Undersökningar om konstruktionen ackusativ med infinitiv i
den äldre fornsvenskan» (Arkiv f. nord. filol. XXI 1905 s. 205 f., 311 f.)
mer än 700 ex. på ackus. med inf. i våra gamla lagar och två andra skrifter
från i3:e eller förra hälften av 141e årh. Efter sin undersökning anser
han sig »berättigad till slutsatsen, att i svenska språket funnits inre
förutsättningar för en fullt självständig utveckling till konstruktionen ackusativ
med infinitiv». Det är att märka, att slutsatsen grundar sig på
undersökning av »ett skriftspråk, vilket stod det talade så nära, som det äldsta
lagspråket i allmänhet gör». T. e. Ögl. Kr. 21 bis: ok bipia han rœtta
sik. Vgl I R 5 § 5: kallar (säger) kono ru hava myrt sit barn. Ek 322:
mv seer jak engen fly aff ider. (Om konstruktionens ursprung se nedan.)

Redan i fornsvenskan uppträdde även de mera ovanliga »attributiva»
och »fristående satsförkortningarna», vilka bildats efter främmande
mönster och aldrig fått fotfäste i det talade språket. T. e. (Attr. satsförk.:)
Cod. Bur. 76: paghar nyfödar atunda dagh polde pu saklös moysi lagh.
(Då du var alldeles nyfödd, underkastade du dig på åttonde dagen, fastän
du ej var skyldig därtill, Mose lag.) — (Fristående satsförk.:) engo
undan-takno (intet undantaget.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 15:25:03 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pedagtid/1920/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free