Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Jag blir kadett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag tryckte ännu en gång mina läppar mot min
mors, varefter hon överlämnade mig åt
slupstyraren, tog några silvermynt på bordet och stack dem
i handen på honom.
– Tack, tack, min fru! det var ännu
beskedligare av er att tänka på en annan, när ni själv är i
bedrövelse; jag skall inte glömma det; jag skall för
er skull ha ett öga på gossen, så sant jag heter Bob
Cross.
Min mor sjönk därefter ned på soffan, med
näsduken för ansiktet.
Bob Cross fattade knytet och ledde mig bort. Jag
var mycket sorgsen, ty jag höll av min mor, och det
gjorde mig ont att se henne ledsen; vi gingo
därför framåt en stund, utan att säga ett ord.
Slupstyraren bröt först tystnaden:
– Vad heter ni, min lilla Trojan? sade han
– Percival Keene.
– Ja så; Gud förlåte mig, om jag icke trodde,
att ni var av Delmarska släkten; jag tyckte ni hade
samma schamplun; det är i alla fall ett klokt barn,
som känner igen sin egen far.
– Min far är död, svarade jag.
– Död! Ja-ja, fäderna dö ibland; ni får då
hjälpa er fram, så gott ni kan, utan någon. Jag
anser inte fäderna vara av mycken nytta; ty, ser ni,
mödrarna dra försorg om oss, tills vi bli så gamla,
att vi kunna gå till sjöss. Min far gjorde ingenting
för mig, utom det, att han hjälpte min mor att slå
mej, då jag var gensträvig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
