Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Mina äventyr och kryssningar på ett sjörövarskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Äntligen är jag fri! tänkte jag, och mina
tankar vandrade hän till min mor, fregatten och min
chef, gamle Culpepper, Bob Cross och Tommy Dott.
Än en gång skall jag träffa dem allesamman tänkte
jag, och vilken historia skall jag då ej ha att berätta!
Så snart jag vilat mig något och återfått mina
krafter, begav jag mig åter i väg.
Jag hade ej kommit längre, än ett å två hundra
alnar, då jag tyckte mig höra buller framför mig,
liksom hade någon kommit emot mig. Jag lyssnade
och fann att jag hade hört rätt; även hörde jag ett
grovt hundskall. Bullret tilltog hastigt; det lät, som
om någon våldsamt trängde sig fram genom
buskaget, som betäckte sidan av kullen.
En minut därefter blev jag varse en person, som
kom hastigt uppför kullen rakt emot mig. Då han
kom närmare, igenkände jag tydligt, att det var
Vincent, negerkaptenen; när han var tjugo steg ifrån
mig, såg jag honom vända sig om och svänga sin
sabel i luften, under det i samma ögonblick tre stora
blodhundar rusade på honom. Den ene föll för hans
sabel, under det de två andra rusade på honom, beto
sig fast, drogo honom till marken och fasthölle
honom, trots hans stretande och hans ovanliga styrka.
Jag kom ihåg mina pistoler, spände dem, sprang
fram, satte den ena mot huvudet på den närmaste
hunden, och sköt ihjäl denna och lyckades på samma
sätt med den andra; de lågo nu båda döda bredvid
honom, och Vincent var fri. Han rusade upp. Det
är jag, Cato, sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
