Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Giftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekräftad av hennes uppförande, rusade hela
sällskapet upp ifrån sina stolar.
– Gemmen, ni nu mycket ledsna; bli snart mera
ledsna. Kapten, jag be er förlåta! Mr W., mr G.,
plantage-ägarna, jag be om er förlåtelse; inte mera
er ont, men inte kunna hjälpa. Nu jag säga hela
sällskapet, alla dricka förgift. Jag icke vilja dö på
avrättsplatsen, därför jag dricka förgift. Gemmen,
middag förgiftad, ni alla förgiftade! Ja, alla
förgiftade! skrek hon med utomordentlig styrka och
rusade ut ur rummet.
Efter dessa ord sprang jag upp ifrån min stol och
vred mina händer, liksom i dödsångest. Jag såg
mig omkring; aldrig har jag kunnat föreställa mig
att fasa kunnat så utpräglat avspegla sig i en
människas ansikte, som fallet nu var med de innevarande
gästerna. Den gamle plantage-ägaren, mr W., som
var med om hemligheten, liksom mr G., lade
huvudet ned på bordet under en genomträngande suck.
– Gud vare mig arme syndare nådig! utropade
mr G. Löjtnant Maxevell fixerade mig skarpt och
brast sedan i gråt. Tommy Dott stack fingrarna i
halsen, och försökte, jämte tre eller fyra andra, att
bli kvitt middagen. Slutligen sprang jag fram och
ringde på klockan; ingen kom. Jag ringde ånyo
häftigare än förut. Äntligen kom en slav in.
– Var är min uppassare?
– Inte här, sir.
– Var är husfolket?
– Alla hos missy; mamma Crisobella dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
