Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 41. Kampen för livet i vågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Stormen har lagt sig; vi få vackert väder innan
morgonen.
– Ja, sir, jag har tänkt detsamma en stund.
– Gud vare lovad för sin nåd emot oss! Vi
måste tro, att han icke skall låta oss förgås här i
elände.
– Ja, jag hoppas det, svarade Cross. Låtom oss
förtrösta på honom; men jag tillstår, att utsikten
icke är den bästa.
– Så har det varit för många andra, och likväl
ha de blivit frälsta, Cross, svarade jag.
– Ganska sant, sir; jag önskade, det vore
dager.
Vi hade likväl ännu att vänta tre à fyra timmar,
varunder vinden småningom avtog och slutligen
övergick till en lätt bris. Vid dagningen lyftes och
föll stormasten med dyningen, som fortfor efter
stormen, men det var nu alldeles stillt. Jag hade
suttit på masten med ryggen emot puttingsvanten;
jag stod nu upp, fastän med mycken svårighet, ty
jag var gruvligt illa slagen, och tog plats på
masten, för att se mig omkring. På cirka femton
famnar ifrån oss låg fockmasten, med mycket folk
hängande vid den. Mesanmasten hade kommit i drift. –
Förskeppet av fregatten var flera fot över vattnet,
och bogsprötet pekade i luften; av akterskeppet
syntes blott ett och annat timmer ännu till, så djupt
hade det grävt sig ned i sanden.
Cross hade rest sig upp och stod bredvid mig, då
vi prejades från fockmasten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
