Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till vår medeltida personhistoria (forts.) af L. Fr. Läffler. 4. Johan Svarteprest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan då tänka sig, att efter herr Knut Bossons
död 1406 hans efterlefvande moder låtit uppsätta
minnesmärket till erinran om sonens eller i alla
händelser hennes mans vänners deltagande i den
märkliga tilldragelsen – flera omständigheter, som jag
icke nu kan ingå på, bl. a. en onöjaktig uppgift[1],
tala för att versen tillkommit ej allt för kort tid
efter slaget –, eller ock har möjligen, ehuru detta
förefaller mig mindre sannolikt, herr Knut själf,
sedan han, efter att 1395 ha affallit från drottning
Margareta, år 1398 åter underkastat sig henne (se
härom Styffe, Bidr. till Skand:s hist. 2: XIII, XIV,
Hildebrand, Sveriges Historia, 2 uppl. 2: 322-3),
velat genom den i kyrkan uppresta minnestaflan
offentligen kungöra sin afsvärjelse af sympatierna
för kung Albrekt.
Hvilketdera af dessa båda alternativ än ägt rum,
så hade det ju varit naturligt för den, som beslöt
uppsätta minnestaflan, att vända sig till socknens
kyrkoherde herr Johannes Swartprest med begäran
om hans hjälp. Denne var såsom kanik och medlem
af dominikanorden sannolikt i besittning af högre
bildning än en vanlig präst. Det kan erinras om
att dominikanorden var känd för sina vetenskapliga
intressen. Vi ha sett, att den nämnda grafversen på
Johannes Swartprests grafsten talar i första person;
det synes vara all sannolikhet för att kyrkoherden
i lifstiden själf författat den. Det bör då väl
kunna antagas, att han kunnat författa de leoninska
verserna i Åsle-dikten. I densamma förekommer ett
uttryck som vix novit Homerus, som hänvisar på en
författare af en viss högre bildning – på en tid,
då humanismen ej än gjort sitt intåg i Sverige och
då väl här ännu, som förut i utlandet, orden »græca
sunt, non leguntur» i regeln gällde. Det kan sist till
stöd för det nu gjorda antagandet erinras om att han,
såsom den omständigheten att han var Bo Jonssons änkas
testamentvittne (se här förut nämnda bref af 1409 4/9)
utvisar, tydligen stod på god fot med henne.
Det fanns i trakten en annan man, som man ett
ögonblick kunde tänka på såsom den lilla patriotiska
diktens upphofsman, nämligen ingen mindre än
Linköpingsbiskopen Nils Hermansson, själf en af Bo
Jonssons testamentarier och såsom sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
