Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Cygnaeus - De sjuttio vid Demmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur kunna menskor strida för en man,
Som dessa vildar för sin konung kämpa?
En afgud för det folket syns väl han,
Då ej ens döden kan dess trohet dämpa?
Sankt Januarius-dyrkarn spörjer så.
Haö, som sitt helgons vinkar blindvis lyder,
Ej menskostorhets trollkraft kan förstå,
Ej hvad en Gustaf Adolfs själ betyder.
En sådan själ dock underverk har gjort,
Som om Sankt-Januarius ej spordes.
Hvart sinne i dess närhet vexer stort.
Med hjeltemodets kröningsolja smordes
Naturens barn, dem Finlands skogar födt
Till furans lif och död i öde trakter;
För kung och tro och trohet nu de dött,
För ljus och ära: andens högsta makter.
De sjutti fallne re’n till sista man
Fann den till hjelp från Detiimin flugna skaran
Och upprätt stod numera endast han,
Som störtat sig och dessa blindt i faran;
I hj el tens öga brände het en tår,
Och ångern bittrare hans hjerta svedde,
An om han burit alla dessa sår,
Dem han i ond bråd död ovarligt ledde.
Och Gustaf Adolf stod der länge tyst,
En menska, sörjande sitt folk, som stupat.
Men när allt längre skuggor föllo ned
På hjeltarne, dem han fört i förderfvet,
Då reste han sig åter upp som konung.
Och, lyftande mot himlens hvalf sin blick,’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
