Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och», afbröt han sig själf – »ni hoppas, att min gamle
betjent kan bli frisk? – Ni vet ej, huru lycklig jag vore, om han kom
sig. Han är min ende vän – min ende, min egne, gamle, ärlige
Leman. Herre, gör honom frisk – så skall jag springa som ett
rådjur uppför Kaplansbacken», tillade han skämtande.
Det blef efter denna dag mig en kär pligt att hälsa på hos för
detta hofjunkaren baron Axel von Yxkull, som ingen i hela verlden
brydde sig om. Gamle Leman blef småningom bättre; men dermed
börjades en strid mellan gubbarne.
Leman ville ovilkorligen »passa» sin baron, och baronen ville
lika envist »passa» sin gamle Leman; men jag, som var på baronens
sida, afgjorde segern, så att betjenten, fastän under mycket knotande,
icke i otid steg upp och drog på sig sin betjent rock.
"Under hela tiden syntes det, som om baronen själf städat sitt
rum och i egen person var både herre och tjenare – hvilket
förargade gamle Leman, som bäst visste, hur det stod till med kassan.
»Ni tillhör», sade baronen en afton till mig, »ni tillhör en nyare
tid – jag en, som försvunnit. Ni befinner er i morgongryningen –
jag sitter vid qvällens rand och ser solens sjunka. Ser ni, min vän,
derför äro våra känslor olika, men icke våra åsigter. Det stånd jag
tillhör är i sin nedgång, jag vet det. Salig kungen der, kring hvars
panna en oförvansklig lager flätar sig, visste det också; men hvartill
tjenar detta hån öfver en institution, som småningom, lik en fallande
ruin, försvinner inom sig själf. Äro de nya trähusen då bättre än
de gamla riddarborgarna? Är penningearistokratien bättre än den
ärftliga? Är ett folk mera fritt och lyckligt under penningefurstars
välde än under fideikommissariernas? Vet ni, det finnes en adel, som,
Gudi lof, aldrig går under – det är hjärtats adel, och den uppfostras
hvarken med gamla slägtminnen eller invid en ny, brandfri kassakista.»
»Men det ligger i själfva vördnaden för gamla minnen
någonting, som förädlar människan, då hon genomlöper hela raden och
själf inför sina ögon ser, huru en slägt stigit och huru den, lika
ovilkorligt som ofrivilligt, åter lik den svallande vågen sjunker tillbaka
för att lemna rum åt nya, kommande vågor; men ser ni – kanske
ni förstår mig – kasta ut från stranden ett strå, och ni skall få se,
att det endast omärkligt flyttas framåt af de ömsom stigande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
