- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
171

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förstkommande beroende tjänare som har lust att för betalning taga sig en hustru.»

»Huru, du känner således, att drottningen vill öfverlämna dig åt fältherrens grefvinna?»

»Ett bref, som slumpen lät falla i mina händer, har underrättat mig om allt.»

»Och du beslöt?»

»Hvad skulle väl jag, arma frånfallna varelse, besluta, sedan jag skilt mig från de enda människor på hvilkas vänskapliga deltagande jag kunde räkna? Uppriktigt taladt, så erfor jag mindre fruktan än förtrytelse, ty jag led orättvist och kände en obeskriflig längtan efter edra råd. Men nu, sedan ni är hos mig, vill bröstet sprängas sönder af oro. Dessa drömmar om en skimrande framtid, som ert tal gaf utseende af verklighet, tyckas försvinna och lämna rum åt blygsammare önskningar. Icke desto mindre är jag i ert våld, gör med mig hvad ni behagar, men haf barmhärtighet och låt hellre den svaga krossas i ett ögonblick än långsamt invigas till rof åt ångern!»

Flickans upprörda sinnestillstånd syntes göra ett starkt intryck på spåkvinnan. Med hufvudet framlutadt och stödt emot handen blef hon länge stående i begrundande ställning, tills slutligen en häftig åtbörd tillkännagaf uppstigandet af någon lycklig tanke. »Denna förtviflan,» sade hon, »är icke ovanlig hos dem som sakna en fast grund för deras öfvertygelse. Nästan vid hvarje steg på lifvets bana träffar den kortsynta människan en afgrund, i hvilken hon utan högre hjälp måste falla. Intill detta ögonblick har det icke varit min skuld, om du aldrig fått skåda det sanna ljuset; hädanefter torde ansvaret komma att hvila på mig. Din själ famlar i mörker, hela din varelse vill upplösa sig af tvekan. Jag känner ett medel att skingra så väl det förra som den senare. Men märk väl: med det heliga leker man ej ostraffadt, och blott efter gifvet frivilligt löfte om den obrottsligaste förtigenhet kan jag bortrycka den slöja som förvillande läror kastat kring ditt förnuft.»

»Edra ord äro underbara; jag förmår ej motstå dem; säg, hvad fordrar ni?»

»Intet förrän din egen öfvertygelse afgjort hvad du bör medgifva eller vägra. Också jag har lefvat i förvillelser. Under långa år af uppoffringar och sorg har mitt blödande hjärta anropat himladrottningens barmhärtighet. Beskåda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free