- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
210

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krucifixet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Tag er till vara för en sådan öfverilning! Har ni redan glömt hvad ni svurit drottningen?»

»Mitt öde,» utropade Adolf, »är en fiendtlig ande, som kastar gift i lifvets bägare. Hulda, tjusande flicka, blif åtminstone min skyddsängel, om du ej kan blifva min maka!»

»Förbarmande himmel!» snyftade Fransiska och sjönk dödsblek tillbaka. Med ljungeldens hastighet flög Adolf upp ifrån stolen, för att i fallet mottaga henne. Hvilande i hans armar låg hon en god stund utan tecken till lif, och då sansen återkom, syntes alla hennes åtbörder utmärka omedvetenhet af hvad som föregått.

»Hvar är jag?» frågade hon halfhögt. »Hördes icke domsbasunen kalla mig till räkenskap?»

»Sansa dig, älskade Fransiska!» svarade Adolf. »Du har allenast mått illa.»

»Nej, nej, jag mådde så innerligt väl. Låt mig åter slumra, eller skingra min ovisshet om hvar jag befinner mig.»

»I vänskapens famn, kärlekens vågar jag ju icke säga?»

Vid dessa ord tryckte han en kyss på flickans läppar. »Ha, denna glöd bränner mig in i hjärtat!» ropade hon och slet sig lös. »Om du har någon barmhärtighet, så lämna mig genast. Vi kunna blifva öfverraskade; jag måste till drottningen; mitt upprörda tillstånd skall förråda mig; gå, gå! Jag är icke värd din omfamning.»

»Får jag aldrig mer komma tillbaka?»

»Aldrig, hör du, aldrig! Jag vet likväl icke. Nej, fly mig, jag är pestsmittad!»

»Under detta tillstånd af yrsel får du icke vara allena. Jag vill kalla på hjälp.»

Denna hotelse bragte henne till full besinning. Med mer än vanliga kvinnokrafter fattade hon hans hand, under det tårar fyllde de sköna svarta ögonen. »Adolf, om du ännu äger aktning för mig, så gå; jag skall icke återfalla i vanmakt. Fordra ingen närmare förklaring; var nöjd med min vänskap; vid grafvens brädd, om ej förr, skall du läsa i min själ.»

För ynglingen, som ej kunde bestrida vikten af hennes inkast, men också ej hade styrka att öfvervinna sin passion, blef det en himmelsk tillfredsställelse att tro sig vara älskad. I allt hvad som händt såg han blott följderna af en kufvad känsla och tog, utan att fästa uppmärksamhet vid hennes mörka yttranden, ett vördnadsfullt afsked.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free