- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
64

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja.

— Hör på! Jag vet icke vad en läkare skulle råda till, men jag vet hur
jag skulle handla i ditt ställe Innan jag funnit Lygia, skulle jag trösta mig
med en annan. Jag har sett vackra kvinnor i ditt hus. Motsäg mig icke!
Jag vet, vad kärlek är, och jag vet också, att den, som man åtrår, icke kan
ersättas av någon annan. Men en vacker slavinna kan ändå skänka
förströelse för en tid.

— Jag vill icke, svarade Vinicius.

Men Petronius, som var uppriktigt bekymrad för honom och efter förmåga
ville lindra hans smärtor, började fundera över vad som borde göras.

— Kanske dina slavinnor icke äga nyhetens behag för dig, sade han efter
en stund. Han betraktade Iras och Eunice och lade slutligen sin hand pä
den senares guldlockiga huvud och sade: Se på denna behagens gudinna!
För ett par dagar sedan bjöd den unge Fonteius Capito tre sköna gossar från
Clazomenæ för henne. En vackrare gestalt har icke ens Scopas skapat. Jag
förstår ej, varför jag hittills själv varit så likgiltig inför henne. Tanken på
Chrysothemis har ju ej kunnat hålla mig tillbaka.

Då den guldhåriga Eunice hörde detta, bleknade hon; hon såg förskräckt
på Vinicius och tycktes invänta hans svar utan att våga andas.

Men denne sprang plötsligt upp, pressade sina händer mot pannan och
började tala i rasande fart som i feberyrsel.

— Nej, nej, jag behöver henne icke. Jag behöver icke någon annan
heller. Jag tackar dig, men jag har ingen lust. Jag skall gå ut i staden och
söka efter Lygia. Giv mig en gallisk mantel med kapusjong. Jag skall söka
på andra sidan Tibern. Om jag åtminstone kunde få se Ursus!

Och han skyndade bort. Då Petronius förstod, att Vinicius icke kunde
härda ut här, försökte han icke kvarhålla honom. Men då han ansåg
Vinicius’ vägran endast för en övergående ovilja för alla andra kvinnor än
Lygia, vände han sig till sin slavinna och sade:

— Eunice, tag ett bad, smörj in din kropp med välluktande oljor, kläd
dig i en vacker dräkt och begiv dig sedan till Vinicius’ hus.

Men Eunice föll på sina knän framför honom och bönföll honom, att ej
skicka bort henne. Hon ville hellre bära ved i hans hus än vara första
slavinna hos Vinicius. Hon ville ej. Hon kunde ej. Hon anropade honom
om nåd; han finge gärna piska henne varje dag, om han bara inte sände bort
henne från sitt hus.

Och darrande som ett löv av fruktan och sinnesrörelse, sträckte hon
armarna mot Petronius, som förvånad hörde på henne. En slavinna, som
vågade trotsa en befallning, var något oerhört i Rom. Därför rynkade han
pannan. Han var alltför förfinad för att vara grym. Han gav sina slavar
större rättigheter än andra, men han fordrade, att ds skulle lyda hans vilja
som en guds. Förövrigt tålde han intet motstånd, och hans lugn fick
framför allt icke störas. Därför såg han på den knäböjande och sade:

— Ropa på Teiresias och följ med honom hit.

Eunice steg upp med tårar i ögonen och avlägsnade sig; efter en stund
återkom hon med Teiresias.

— Tag Eunice, befallde Petronius, och giv henne tjugofem piskrapp, men
akta hennes hud, att den icke blir fördärvad.

Därpå gick han in i biblioteket, satte sig vid ett bord av rosafärgad
marmor och började arbeta på sitt "Trimalchions gästabud".

Men Lygias flykt och det kejserliga barnets sjukdom sysselsatte hans
tankar så, att han icke kunde arbeta. Petronius förstod, att om Caesar trodde,
att Lygia förhäxat den lilla, skulle ansvaret även falla på honom, då ju
Lygia förts till palatset på hans önskan. Han förlitade sig emellertid på att
vid första sammanträffandet med Cæsar kunna övertyga denne om det absur
da i en sådan misstanke. Efter en stund ryckte han därför på axlarna åt
sina farhågor och gjorde sig i ordning att gå ned i triclinium för att äta.
Sedan skulle han låta bära sig till palatset och därifrån tiJl Chrysothemis.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free