Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 189 —
rama och att Ursus och Lygia följt med honom. PS detta sätt hade de
undkommit branden. I allt detta såg Vinicius ett bevis på Kristi godhet, han kände
hans skyddande hand över sig, och han lovade i sitt hjärta, att han i hela
sitt liv skulle vara honom tacksam för detta synbara bevis på hans nåd.
Men ännu ivrigare blev han att komma till Ostrianum. Han ville träffa
Lygia, Linus och Petrus och föra dem långt bort till sina egendomar på
Sicilien. Rom brann, och om ett par dagar skulle endast en askhög vara kvar.
varför skulle de stanna här mitt i ett sådant elände? Där borta skulle de
omgivas av skaror av lydiga tjänare och, de skulle leva i lugn och ro under
Kristi beskydd. Om han nu bara kunde finna dem.
Men det var ej så lätt. Vinicius tänkte på vilka svårigheter han haft att
utstå för att komma från Via Appia till andra sidan Tibern och vilka
omvägar han måst göra för att nå Via Portuensis, och därför beslöt han att
nu gå runt staden i motsatt riktning. Från Via Triumphalis kunde man gå
längs floden till Æmilianska bron och därifrån var det lätt att över
Marsfältet nå Via Nomentana. Det skulle vara den kortaste vägen. Men både
Macrinus och Chilon avrådde honom från att taga den. Elden hade
visserligen ännu inte nått denna del av staden, men alla torg och gator skulle
säkerligen vara fullpackade av människor och husgeråd. Chilon rådde honom att
taga vägen över Ager Vaticanus till Porta Flamonia, där sätta över floden och
fortsätta utanför murarna till Porta Salaria. Efter någon tvekan beslöt
Vinicius att följa detta råd.
Macrinus stannade kvar för att se om sitt hus, men han lånade honom två
mulåsnor, som Lygia skulle kunna ha nytta av på hemfärden. Han ville även
giva honom med en slav, men Vinicius avböjde, ty han tänkte, att han alltid
skulle träffa på någon prætorianavdelning, som han kunde taga befälet över.
Efter en stund gav han sig iväg tillsammans med Chilon genom Pagus
Jani-culensis till Via Trumphalis. Nu var det lättare att taga sig fram genom
gatorna, ty största delen av invånarna hade flytt till havet genom Via
Portuensis. De redo mellan floden och Domitias härliga trädgårdar, vilkas väldiga
cypresser lyste röda i eldskenet. Vägen blev mera fri. Vinicius drev på sin
mulåsna så gott han kunde, och Chilon, som följde efter honom, pratade hela
tiden för sig själv!
— Nu ha vi elden bakom oss, och den värmer oss i ryggen. Denna gata
har aldrig varit så upplyst förut om natten. O, Zeus! Om du inte sänder ett
regn att släcka denna eld, bevisar detta, att du inte älskar Rom. Denna stad,
som regerat hela världen! Vem skulle kunnat vänta något sådant! . . . Och
det kommer inte längre att finnas något Rom eller något romerskt
världsherravälde. Ingen grek eller barbar hade väl kunnat drömma om, att det inte
skulle återstå något annat av denna mäktiga stad än en askhög, som förr
eller senare skulle skingras för himmelens vindar.
Han vände sig om och såg på eldhavet, under det hans ansikte lyste av
ondska och skadeglädje. Så fortsatte han:
— Rom går under. Det är förbi med dess makt. Vart skall världen
hädanefter skicka sin spannmål, sina oljor och sitt guld? Vem skall väl nu pressa
guld och tårar ur Rom? Capitolium skal! bli ruiner, Palatinen skall även
bli en ruinhög. O, Zeus! Rom var alltid herden, och de andra folken fåren.
När herden var hungrig, slaktade han ett av fåren, åt själv köttet, och offrade
skinnet åt dig, o, gudarnas fader. Vem skall du nu utse till herde över fåren,
du molnens herre? Ty staden brinner, o, herre, liksom om du antänt den
den med din blixt.
— Raska på! ropade Vinicius. Vad gör du?
— Jag gråter över Rom, herre! svarade Chilon.
En stund redo de under tystnad, endast lyssnande till eldens dån.
Slutligen frågade Vinicius:
— Var befann du dig, när elden bröt ut?
— Jag var på väg till min vän Euricius, herre, vilken har en bod nära
Circus Maximus. Jag gick och funderade på Kristi läror, när jag hörde ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
