Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 274 —
funno sig som en man, ty de förmodade, att detta inte skulle bliva någon
vanlig föreställning, utan att Cæsar hade beslutat att göra en tragedi av
Vinicius’ smärta. Tigellinus hemlighöll, vilket slags marter som bestämts för
den unge tribunens brud, och detta endast ökade den allmänna nyfikenheten.
De, som förr hade sett Lygia hos Aulus Plautius, berättade nu under rörelse
om hennes skönhet. Andra sysselsattes närmast av frågan, om man redan i
dag skulle få se henne på arenan, ty många av dem, som hade hört Neros
svar till Petronius vid Nervas festmåltid, uttydde det på olika sätt. Många
påstodo direkt, att Nero skulle överlämna flickan åt Vinicius eller redan hade
gjort det. Man påminde om, att hon var en gisslan, som det alltså stod fritt
att bekänna vilken gud, hon ville, och som folkrätten inte tillät någon att
straffa.
Ovisshet, förväntan och nyfikenhet härskade bland åskådarna. Cæsar kom
förr än vanligt, och samtidigt med hans ankomst började man viska
sinsemellan, att någonting utomordentligt måste följa, ty utom Tigellinus och Vatinius
åtföljdes Cæsar av centurionen Cassius, en man av jättelik kroppsbyggnad,
som Cæsar blott tog med sig, när han ville hava en försvarare vid sin sida,
t. ex. när han fick lust att företaga en nattlig utflykt till Subura för att roa
sig med en lek, som kallades sagatio och bestod i att flickorna, som man
påträffade på vägen, kastades upp i luften med en soldatmantel. Dessutom lade
man märke till, att vissa försiktighetsåtgärder hade vidtagits i själva
amfiteatern. Vakterna hade mångdubblats, och kommandot fördes inte av en
centurion utan av tribunen Subrius Flavius, som dittills varit känd för sin
blinda tillgivenhet för Nero. Man förstod, att Cæsar ville skydda sig mot
ett utbrott ar förtvivlan från Vinicius’ sida, och därför växte nyfikenheten
än mer.
Allas blickar riktades med ansträngd uppmärksamhet åt det håll, där den
olycklige brudgummen satt. Denne var blek, på pannan hade ban
svettdroppar och var liksom de andra åskådarna inte säker utan orolig ända in i
själen. Petronius, som inte heller visste, vad som skulle komma, sade
ingenting till honom utan frågade blott, när han återvände från Nervas gästadbud»
om han var beredd på allt och ville närvara vid föreställningen. Vinicius
besvarade båda frågorna med ja, men samtidigt gick en rysning genom hela
hans kropp, ty han förstod, att Petronius inte frågade utan orsak. Han själv
levde sedan någon tid tillbaka blott ett halvt liv, hade försänkt sig själv i
döden och försonat sig med Lygias död, som för dem båda skulle betyda
förlossning och förening, men nu förstod han, att det var något annat, att på långt
håll tänka på den sista stunden såsom ett fridfullt inslumrande än att se på
en älskad varelses plågor. Alla de smärtor, som han förut lidit, återkomma
på nytt. Hans förtvivlan, som tystnat, började åter tjuta i hans själ, och
hans forna lust att till varje pris rädda Lygia vaknade på nytt i honom.
Alltsedan dess bemödade han sig att komma in i kunikula för att övertyga sig
om, att Lygia inte var där, men prætorianerna bevakade alla ingångar, och
orderna voro så stränga, att soldaterna, till och med de, som Vinicius kände,
varken läto sig bevekas av ord eller pengar. Vinicius trodde nästan, att
denna ovisshet skulle döda honom förr, än han fick se skådespelet själv.
Någonstädes djupt nere i hans hjärta klappade ännu hoppet, att Lycria kanske inte
var på amfiteatern, och att alla farhågor voro ogrundade. Mången nång
hakade han sig fast vid denna förhoppning ar alla krfter. Han intalade sig
själr, att Kristus väl kunde föra henne ut ur fängelset men ingalunda tillåta,
att hon marterades på arenan. Förr hade han redan helt försonat sig med
hans vilja, men nu, då han blivit avvisad från portarna till kunikula och
återvände till sin plats i amfiteatern, då han av de nyfikna blickarna, som
riktades mot honom, såg, att de värsta farhåeor kunde bliva verklighet, nu
började han inom sig anropa Kristus om räddning med en lidelse, som nästan
var hot. "Du kan det!" utropade han, i det han krampaktigt knöt nävarna,
"du kan det!" Förut hade han aldrig insett, att detta ögonblick skulle bliva
så fruktansvärt, när det blev verklighet. Fastän han inte gjorde sig klart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
