Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En del af här uppräknade grundämnen knnna räl i naturligt tillstånd påträffas ensamma,
men merendels, äro två eller flere förenade. Några, t. ex. de metaller som bilda alkalier och
jordarter, finnas aldrig i fritt tillstånd, utan förenade med syre, hvilket måste med konst
bort-drifvas för att få metallen ren. Syre, väte och qväfve äro alltid gasformiga, det vill säga för
ögat osynliga Inftformiga kroppar, och knnna endast i förening med andra ämnen bringas till
fast eller flytande form, hvarvid åtskilliga slags nya kroppar uppstå.
Alla kroppar, som finnas i hela skapelsen, bestå af här uppräknade ämnen,
eller med andra ord: hvarje kropp, som icke är ettdera af dessa ämnen, är en
sammansättning af två eller flere af dem; följaktligen delas de i naturen
förekommande kropparne i två slag, nämligen enkla och sammansatta. Den närmare
beskrifningen om de egentliga metallerna och deras förhållanden tillhör den gren
af naturhistorien, som kallas mineralogi; om de öfriga jemte metalloidema och
deras produkter skola vi här anföra några korta upplysningar.
Syre är den allmännast förekommande af alla kroppar, ingår såsom
beståndsdel uti de allra flesta naturligen förekommande ämnen och bildar sålunda
hufvudmassan af jordens fasta, flytande och luftformiga delar. I fritt och rent
tillstånd är syret en luftartad kropp, utan färg, lukt och smak; det kallas då
syrgas, och är något tyngre än den atmosferiska luften.
Syrgas benämnes eldsluft, emedan ingen eld kan brinna utan tillgång på sådan; äfven är
den nödvändig för nndedrägten hos alla lefvande varelser och kallas derför äfven lifsluft. Syret
förenas lätt med andra kroppar, hvarigenom frambringas syrsatta kroppar eller oxider; den
kropp, som med syret bildat sådana, kallas dessas radikal. I mån af det förhållande, hvaruti
syret befinner sig till radikalen, indelas do syrsatta kroppnrne i flere slag, såsom t. ex. syra, syrlighet,
oxid och oxidul. Syrorna (syra och syrlighet) äro till smaken sura, göra blå växtfärger röda
(om t. ex. blått sockerpapper neddoppas deri, blir det rödt), samt förena sig lätt med oxider till
salter. De äro af tre slag: mineralsyror, växtsyror och djursyror, samt delas af kemisterna i
syror med enkel radikal och mod sammansatt radikal; blond mineralsyror, som alla hafva enkel
rudikul, d. v. s. hafva uppkommit af något mineral hvnraf de fått sitt namn. äro de märkligaste
svafvelsyra, salpetersyra, fosforsyra, kolsyra, bor- eller boraxsyra, kiselsyra, arseniksyra m. fl.;
vältsyrorna hafva dubbel radikal, nämligen kol och väte, och utgöras af citronsyra, ättiksyra,
vinsyra, galläpplesyra, m. fl.; djursyrornas radikal är tredubbel, qväfve, kol och väte. t. ex.
urinsyra. Oxider och oxiduler, hvilkas radikaler företrädesvis äro metaller, hafva för litet syre att
smaka sura samt äro jord- eller pnlverformiga. Om t. ex. bly hålles smält, svrsättes det af
luftens syre till oxid, som bildar en grå hinna på ytan; borttages denna efter hand, erhålles
slutligen allt blyet förvandladt till den oxid, som vanligen kallas bly-aska; genom det tillkomna
syret väger denna mera, än blyet förut. Metall-oxiderna kallades fordom äfven metallkalker.
Väte är väl mindre ymnigt i naturen än syre, men ingår likväl som
beståndsdel i många oorganiska, men i synnerhet uti organiska kroppar; i förening
med syre bildar det vatten. TJti rent tillstånd förekommer väte icke i naturen;
då det med konstens tillhjelp göres fritt, är det en beständig gasart (vätgas),
utan färg, smak och lukt, samt den lättaste af alla bekanta kroppar, 141 gånger
lättare än atmosferiska luften, hvilken egenskap gör vätgaseu till ett tjenligt
ämne för luftsegling, hvarom se längre fram.
Vätet kan ej underhålla andedrägten eller kroppars förbränning, men brinner sjelf med
lätthet då det förenas med syre, hvarvid vatten bildas. En blandning af två delar väte med en del
syre kallas knalluft, emedan den antänd brinner med en häftig knall och våldsam
sönderspräng-ning af de hinder som stå i vägen; den starka värmeutvecklingen vid sådan förbränning har
gifvit npphof åt det s. k. knalluft-blåsröret, hvarest en stråle af vätgas och en hälften finare
af syrgas utströmma och antändas der de träffas; de brinna då med en låga, som är föga
lysande men så het, att till och med platina deri smälter, ehuru denna metall icke kan smältas
i våra ugnars starkaste hetta.
Qväfve förekommer ymnigare än väte, ingår äfven som beståndsdel uti
naturen, i synnerhet uti djuriska alster. Fritt är det en gas, utan farg, lukt och
smak; uppblandadt, men icke förenadt med syret, bildar qväfvet den atmosferiska
luften och är rent något lättare än denna.
Qväfve brinner icke sjelft och kan ej heller underhålla andedrägten eller kroppars
förbränning; uti qväfgas blifva både eld och lif liksom förqväfda, hvaraf namnet uppkommit.
Svafvel är ett allmänt kändt brännbart mineral, hvilket ingår såsom
beståndsdel i så väl organiska som oorganiska kroppar samt äfven i ej obetydlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
