Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han med landhären genom vilda ödemarker, der de måste uthärda svåra lidanden,
isynnerhet genom vattenbrist. Alexander delade sjelf sina soldaters alla mödor;
då en dag några utskickade funnit litet vatten i en bergsskrefva och i en hjelm
buro det till konungen, sade han: “det är för litet att dela ät a!la“, och slog
ut det på marken. Hemkommen var hans afsigt att förena Greker och Perser
till ett enda folk, hvarför lian sjelf i Susa förmälde sig med tva Persiska
prinsessor, och på samma gång gifte sig 10,000 af hans krigare med Persiska qvinnor.
Staden Babylon utsåg lian till sitt stora rikes hufvudstad och verldshandelns
medelpunkt, och stora arbeten företogos så väl till stadens förskönande som
rörelsens fördel; derjemte uppgjordes äfven planer för nya eröfringar, sannolikt i
Arabien, då Alexander efter ett stort gästabud hastigt blef angripen af en feber,
som efter 10 dagar slutade hans lif, den 21 April 323 f. Kr. Han var då blott
31 år gammal. Ända till slutet behöll han full sinnesredighet och tog afsked af
alla sina krigare. Dä dessa frågade hvilken han ville bestämma till sin
efterträdare, svarade han blott: “den värdigaste1’.
Efter Alexanders död försökte hans höfdingar att göra sig till konungar öfver hvar sin del
af det vidsträckta riket, bekrigade och dödade hvarandrn. De sålunda uppkomna smärre rikena,
underkastade en lång följd af inbördes krig och förödande oroligheter, sammansmälte slutligen
till tre stater, som i historien bibehållit ett något varaktigare namn. Dessa voro Egypten, Syrien
och Makedonien, hvarunder äfven inbegripes Grekland. Ptolemaus Soter, som troddes vara en
halfbror till Alexander, fick Egypten och blcf stamfader för en namnkunnig konungaätt derstädes;
Seleukus med tillnamnet jVikator (eröfraren) befäste sig i Syrien och lade under sig större delen
af Asiatiska länderna; Kassander grnndade det nya Makedonien, men hans ätt utgick snart och
efter; flera hvälfningar kom Antigonu* Gonntas 278 f. Kr., i lugn besittning af denna tron, der
hans ätt oafbrutct bibehöll sig till 168 f. Kr., då dess siste konung Perseus besegrades af Romarna
och rikets sjelfstäudighet upphörde. Grekerna försökte flera gånger afskudda sig det Makedoniska
oket, men utan framgång. Alla dessa riken koinmo sedermera under det stora Romerska väldet.
Bland några mindre stater, som efter Alexanders död bildade sig och vunno erkännande, förtjena
omnämnas Partherna, som bosatt sig i bergstrakterna och sedan utbredde sig från Enfrat ända
till Indns; dessa kunde aldrig underkufvas af Romarna.
Romerska väldet. Sedan Roms inre stridigheter voro bilagda och de—
samhällsinrättningar stadgade, började dess styrelse göra försök att utvidga
republikens gränser. De folkslag, som bebodde Italien, blefvo först kufvade, dels med
list, dels med våld, och nu ville de äfven inkräkta främmande länder. Början
härtill gjordes med Kartago, hvars stigande välstånd väckte Romarnas afund.
När Gelon öfvervunnit och bortdrifvit de inkräktande Kartagerna från
Syra-kusas ojnråde, måste de förbinda sig att icke mera försöka utvidga sitt välde pa
Sicilien; men planen att underkufva denna ö öfvergåfvo de icke, utan väntade
blott på lägligt tillfälle. Under Syrakusiske konungen Biero inföll en trupp
Kartagiska soldater i Messana (nu Messina); härvid uppkom söndring bland invånarna,
så att somliga liöllo sig till Kartago, andra begärde hjelp af Rom. Detta gaf
Romarna en önskad anledning till fredsbrott med Kartago, oaktadt
handelsförbindelser mellan dessa stater förut voro ingångna. Nu började de strider
mellan Rom och Kartago, som fått namn af Puniska krigen, med anledning deraf,
att Kartagerna, hvilka härstammade från Fenicien, kallades Pænier eller Punier.
Det första af dessa krig började dermed, att Romarna år 264 f. Kr. öfversände
härar till Sicilien, hvilka ej allenast derifrån fördrefvo Kartagerna, utan äfven
lade hela landet under Roms välde. Till sjös hade deremot Kartagerna
öfver-hand, emedan Romarna icke egde någon krigsflotta, utan endast handelsskepp.
Yid en stark storm strandade ett Kartagiskt krigsskepp pä Italiens kust, och
efter detta mönster byggde sig nu Romarna, på en tid af 60 dagar, en flotta af
120 skepp. Emedan Romerska krigarna voro ovana vid sjölifvet blefvo en del
fartyg jemte deras anförare, konsuln <Scipio, tagna af en Kartagisk befälhafvare;
men den andre konsuln, Cajus Duäius, uppfann ett slags änterhakar, corri, med
hvilka man fasthöll de fiendtliga skeppen så att striden skedde man mot man.
Sålunda vunno Romarna den första sjödrabbningen 260 f. Kr. Detta krig fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
