Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
England, der huns son Knut den Store erkändes som konung, men hvilket land förlorades efter
dennes död 1035. Derjemte uppstodo inre oroligheter; den ene kronpretendenten utträngde den
andre, och stridigheter och mord hörde till ordningen för dagen. Detta fortfor till dess
Yal-demar 1 blef konung, 1157—1182. Han bilade de inre tvistigheterna samt införde goda lagar
och förordningar i riket. De veudiska folkslag, som bebodde Östersjöns tyska kuster, hade
länge härjat Danmarks länder, hvarför Valdemar öfversände en väldig här och flotta, under
befäl af erkebiBkop Absalon i Lund, till Pommern, intog Rugen och förstörde dervarande
afgudstempel. Dessa cröfriugar fortsattes af Valdemars"’ son, Knut VI. 1182—1202, som intog hela
vendiska landet vid södra östersjökusten, kallade sig Konung af Venden och tvingade de
pommerska och’ mecklenburgske furstarna utt af honom taga sina länder som län. Hans. bror och
efterträdare Valdemar II, 1202—1241, fortfor med rikets utvidgande; grefven af Holstein måste
aftriida sitt land, hvarjemte konungen bemäktignde sig Lauenburg, Estland och ön Ösel, sä att
Danmarks välde sträckte sig frän Finska viken till Elbes utlopp. Frän denna höjd af ära
störtade detta rike hastigt genom samme konung. En grcfve Henrik af Schwerin hade företagit en
vallfärd till den heliga grafven och derunder satt sin gemäl i Valdemars beskydd. Denne blef
anklagad att hafva förbrutit sig mot hennes heder, och dä grefven koin tillbaka ingick han
förbund med flere furstar och herrar mot Valdemar. Under en jagt tillfångatogs konungen 1223,
och hölls 3 är i svårt fängelse, derifran han fick friköpa sig pä ganska hårda vilkor, bland
hvilka var erkännande af hans vasallers sjelfständighet. Vid ett försök att åter upprätta sitt
välde blef han öfvervunnen i ett fältslag 1227 af grefvarne af Holstein och Schwerin. De
nordtvsku staterna kommo härigenom från Danmarks tryckande öfvcrviilde tillbaka till tyska
riket; Eiderfloden blef nu Danmarks gräns och af alla eröfriugar behölls endast Rugen och en del
af EstTand. Härpå följde ett långvarigt svaghetstillstånd, med ständiga oroligheter. Valdemars
son Erik Plogpenning blef 1250 mördad af sin broder Abel, hvilken 1252 omkom i en strid mot
Krieserna. Tredje brodern Kristofer råkade i strid mot del öfver diga preslerskapel, till
följd hvaraf han ,1259 blef under en nattvardsgång förgifven af biskop Arnefast i Aarhus.
Sonen Erik Gllnning utfärdade ett frihetsbref åt adeln, hvarigenom konungamakten mycket
inskränktes; blef mördad 1286. Hans son Erik Menved pantsatte flera provinser för erhållande af
medel till mera lysande än nyttiga foretag; dog 1319 och efterträddes af sin bror Kristofer II,
som beviljade ytterligare förläningnr, isynnerhet åt de mäktiga grefvarne af Holstein, hvilka åter
sålde Skåne, Halland och Bleking till Sverige. Kristofer dog 1333 och hade då ej mera qvar
af riket än ett stycke af ön Laalaud. Grefve Gerhard af Holstein var nu den egentligen
styrande, einedan han innehade största delen, dels som län, dels nnder förpantning. Först efter
hans död, 1340, kunde Valdemar III uppstiga på sin faders tron. Han hade stora talanger,
misströstade aldrig och visste alltid att begagna hvarje gynnande tillfälle. Hans valspråk var;
»i morgon är ock en dag», och häraf blef han kallad Atterdag. Hela hans regering 1340—1375,
användes för att åter förena det styckade riket, hvarvid de då mäktiga Hansestäderua voro hans
svåraste motståndare. Hans dotter Margareta var gift med konnug Håkon i Norge; hennes son
Oluf dog i barndomen; efter honom ärfde hon Norges krona och efter fadern Danmarks,
hvarjemte hon sedan, 1389, äfven erhöll Sveriges.
Nordöstra Eoropa. Man känner icke med säkerhet när Ryssland med närmast omgifvande
länder först blifvit befolkade, ty äldre historien nämner föga dessa länder. Sagorna förmäla, att
de i Holmg&rd, hvarmed förstods landet söder om Ladogasjön, boende Slavouiska folken, nttröttade
af inre oroligheter. sändt öfver hafvet till sina Skandinaviska grannar och af dem begärt regenter.
Tre bröder, Rurik, Sineus och Truvor hade då, 862, rest dit. Rurik, som nfverlefde de bägge
andra, nedsatte sig i Novgorod, grundläde här ett sjelfständigt rike, som af hans namn, eller
ock efter hans stamfolk, som här kallades Routsolaner, blef kalladt Ruriks land, Routsland eller
Ryssland och invånarne Ryssar. Ruriks son Igor utvidgade landets gränser, flyttade 880 sitt säte
till Kief i Ukrajna och blef en farlig granne för Grekiska kejsardömet. Eu rysk flocia af 1,000
skepp hotade nnder hans tid Konstantinopel och tilltvang sig der skatt. Efter Igors död fördes
regeringen af hans gemål Olga, som gjorde en resa till denna stad och der antog kristendomen,
hvarefter hon kallade sig Helena. Hennes sonson Vladimir den Store, 980—1015, blef 988
förmäld med grekiska prinsessan Anna och antog likt farmodern grekiska religionen; folket, som tog
för gifvet att den lära, dess Bojarer bekände, vore den rätta, lät allmänt döpa sig, och med kristna
religionen inkom äfven grekisk bildning och början till borgerlig ordning. Vladimir var en hjelte,
som sof nnder bar himmel och åt ur träskålar, stiftade lagar samt gynnade handel och vetenskaper.
Före sin död delade han riket mellan sina tolf söner, hvilket lade grunden till många framtida
inbördes oenigheter och krig, hvarigenom den började odlingen mer oeh mer försvann. En
hallbild nomadstam från öfra Asien, kallad Mongoler, anförd af en Khan (stamhöfding, konung) vid
namn Batu, inträngde 1237 i Ryssland, öfvervann de sinsemellan oeniga furstarna och bringade
hela riket i fullkomligt slafveri. Väl uppträdde några kraftfulla inhemska storfurstar, deribland
Alexander Ifevskij, död 1264, och försökte återupprätta riket, men måste förbli skattskyldiga
under Khanen, som hos Ryska Czarerna höll sina fullmäktige, hvilka bevakade alla deras rörelser.
Sedermera sönderföll khanatet i smärre stater, såsom Kasan, Krim, Astrachan m. fl., och under
tiden hade äfven flera af småfurstarnes välden smält tillsammans. Ivan Vasiljevitsch, 1462—1505,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
